Vaccination i flertal
Denna vecka har vi låtit vaccinera oss. För maken och mig handlade det naturligtvis om svintjotafräset, och det borde såklart gjorts mycket tidigare, men så alldeles enkelt var det inte att få till. L & V fick ju sina sprutor i början av november, och några veckor senare började även friska vuxna vara välkomna till vaccinationsmottagningarna. Jag gjorde några försök, men de flesta gångerna kom jag inte längre än till datorn. Där finns nämligen alla mottagningarna listade med tider då man kan komma, och så rödmarkeras tider som inte fungerar p.g.a. vaccinbrist, och rött var det för det mesta. En dag var jag nästan på väg, för då hade jag sett dagen innan att det fanns vaccin, men så träffade jag en bekant som kom från mottagningen:
-Jag är vaccinerad nu, men de sista doserna gick åt medan jag satt och väntade efteråt.
En annan dag gjorde jag ett försök inne i sta´n, för där har de haft fler svarta tider, men när jag tog kölappen och samtidigt hörde ett nummer som var myyyycket lägre ropas ut la jag ner det försöket också.
Sedan började julen närma sig, och därmed också ett antal spelningar. Först var det julkonserten med körerna, där jag skulle spela en liten, men ack så svår, basstämma. Efter den, alltför ringa men dock, övning jag lagt ner kändes det trist att sumpa allt med vaccinationsbiverkningar, så den veckan blev det inget. Sedan var det fjärde advent och då skulle jag spela ännu mer, och sedan var det ju jul, och det kändes väl inte heller så kul att vara handikappad inför.
Maken har haft liknande problem, fast han har ju dessutom haft problemet att han ska arbeta en hel del också - inte bara att traska iväg och sätta sig och köa. En annan del i problematiken är E, för han måste bäras en hel del, och efter att ha hört skräckhistorier om hur gräsligt sjuk man kan bli, så vågade vi inte ta sprutorna på samma dag.
Denna vecka fanns det dock inga fler ursäkter. I måndags gjorde G slag i saken, och se: nu fanns det vaccin, och nästan ingen kö heller. Det var maken och BUN:s ordförande och ett par till, så det hela gick mycket snabbt och enkelt. Inte blev han så sjuk heller, bara lite ont i armen på morgonen efter, och så har han en ganska rejäl röd bula, men det är väl inget att oja sig för?
I går var det så min tur. Efter att ha mutat flickorna med att de skulle få varsin skumtomte när vi kom hem om de kunde tänka sig att åka med så att jag äntligen kunde få sprutan åkte vi dit. (Ja, G jobbar, så jag kunde ju inte bara åka iväg hur som helst!) Igår var det ingen kö alls, och det är nog inte så bra för effektiviteten. Jag fick nämligen vänta ganska länge. Sedan vi kom hem väntade jag ivrigt på biverkningar, och den möjlighet de skulle ge mig att däcka i sängen med någon trevlig bok, men nej - inte en enda. Jag kan, om jag känner efter ordentligt, känna att det kanske ömmar lite i armen, men så mycket mer är det inte.
Idag, då. Någon måste vi väl kunna vaccinera idag också? Jodå, det var dags för E:s tremånaderssprutor - jepp, i flertal. Sedan flickorna var små har det nämligen tillkommit ett vaccin mot sådana där öroninflammationsbakterier - HURRA! Dock inget hurra att se den stackars gossen le och charma de två bvc-sköterskorna som sedan grymt räknade till tre och stack honom i varsitt lår. Stackars mor, stackars barn. Han har fått feber, och han har nog ont också; den ena sprutan kunde ge det ena och den andra det andra och han har fått båda, och dessutom en supp alvedon som jag fick kämpa för att få in.
Imorgon är det nyårsafton och sedan är det ju helg, så då kan vi inte vaccinera någon. Sedan blir det en veckas paus, och så är det dags för köandet igen: dos två för flickorna.
