Bilstrul

Jag avskyr krånglande bilar! Därför tvingade jag igenom ett nybilsköp för snart fem år sedan, och sedan dess har (nästan) allt varit frid och fröjd. Den stora fina blå är fortfarande krångelfri, och det är väl egentligen den lilla begagnade röda, också. Vi köpte den för drygt ett och ett halvt år sedan när jag plötsligt fick jobb några mil hemifrån, och har hela tiden varit mycket nöjda med köpet: bensinsnål, enkel och hel. Men, även hela bilar behöver servas, och miltalet hade redan passerat gränsen, så det var lite brådis. Inte kostar vi på den någon märkesservice, nej, det fick bli den lokala verkstaden vi brukat använda till diverse smågrejer tidigare. I onsdags lämnade vi in den, och kunde sedan lösa ut den på eftermiddagen, då med nybytt kamrem och fixad styrled.

När vi hämtade den körde jag bara några meter, och sedan backade jag tillbaka och gick in och hämtade en av killarna: Var det inte något märkligt biljud? Eftersom jag är en sådan sorglig bilproblemshatare hör jag minsta missljud; jag vet exakt hur bilen ska låta när den är ok. Tyvärr hörde inte någon annan än jag ljudet, men de skrattade i alla fall inte åt mig.

I går eftermiddag var maken på väg till Varberg, och precis på väg att börja köra om en lastbil när det hände: kamremmen gick av. Tur att det inte hände mig någonstans i den öde mobiltäckningslösa världen jag brukar köra genom! G ringde hem för att få nummer till bärgaren, och jag ringde verkstaden för att tala om att bilen kom tillbaka. Tyvärr hade de inget nyckelinkast, så första problemet att lösa när vi fått hem G var att komma på hur bilnyckeln skulle komma till verkstaden idag, och jag ändå skulle kunna komma till jobbet. Det finns inga som helst möjligheter att åka kollektivt till mitt jobb, men sedan några veckor finns det en arbetskompis som passerar vår lilla by på väg dit, så jag ringde henne. Visst fick jag åka med, men tyvärr bara dit - hon skulle inte hem efter jobbet...

Pust! Alternativ två blev att jag skulle köra till verkstaden "på (om)väg" till jobbet, och därmed komma lite försent. Det höll som en bra variant tills jag vaknade i natt och kom på att denna verkstad inte öppnar förrän 8. SÅ sent kunde jag inte komma till jobbet!

I morse väckte jag således maken med orden: "Vi måste prata!" och talade om att det fanns två varianter:
1. Att jag åkte med min kollega till jobbet, och G kom och hämtade mig när jag slutade.
2. Att jag tog bilen, och G liftade med någon till verkstaden med nyckeln, och sedan hem igen.
Klart han valde variant ett - jag också. Alltså ringde jag L igen, och bad henne plocka upp mig. Det bästa kom när jag satt i hennes bil: hon hade fixat skuts hem åt mig! (Hur det gick till är inte helt enkelt att förklara, men bra var det, för då hann G ha lite lunchrast...)

Sedan jag kom hem har jag använt en ansenlig mängd tid till telefonsamtal. Först ringde jag maken för att förhöra mig om bilens status. Den var något oklar: Det var fråga om ett fabrikationsfel, men för att kunna se om något mer gått sönder var de först tvungna att laga kamremmen, och sedan skulle de höra av sig. När de hörde av sig var det tyvärr så att fler grejor gått sönder. Dessutom kunde de inte laga det direkt, eftersom det företag som levererat kamremmen skulle betala, och därför först godkänna ett kostnadsförslag. Det braiga var dock att denna lilla bilverkstad sköter allt snacket - de ringde bärgaren åt oss och de tjaffsar med leverantören av den felaktiga grejen.

Jag har också pratat med försäkringsbolaget, så nu kan vi i alla fall hyra bil om det skulle behövas. Skönt att det är sportlov, så kanske det inte behövs. För en gångs skull känns det som om de flesta människor är väldigt vettiga - både försäkringsbolaget och verkstaden har varit så smidiga att prata med. Nu tänker jag inte bekymra mig mer om detta, utan det får bli som det blir. Hoppas bara att det inte tar hela veckan innan det är fixat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0