Rastplatser

Igår reste vi hem efter några sköna dagar hos G:s föräldrar. Innan vi nådde ända hem skulle vi på fest hos broder O, och vi åkte därför en annan väg än den vi åkt de senaste tre åren, nämligen den vi alltid åkte innan vi blev hallänningar. Barnen var ju då ganska små, och minns inte så mycket av den tiden, och vi passade därför på att peka ut alla väsentliga ställen vi varit på.

 

Så länge vi körde genom Uppsala blev det sådant som vår lägenhet, affären och barnavårdscentralen, men så snart vi hunnit några mil började rastplatsernas totala dominans:

-Här brukade vi stanna och köpa godis.

-Här stannade vi och rastade en gång när ni behövde leka av er.

-Här åt vi nästan alltid, sa jag när vi passerade Max i Örebro - för så tror jag att det var. Några mil senare tänkte både jag och maken samma tanke:

-Hur många gånger åkte vi egentligen den där vägen? Många, uppenbarligen, eftersom vi kunde peka ut matställe efter matställe - de flesta dessutom som barnen varit med på, vilket innebär att resorna skett under max tre år. Vi fortsatte att peka, och när vi behövde stanna för att E var hungrig kändes det smått komiskt att G när vi svängde av in på macken sa:

-Visst var det här vi tyckte att rastplatsen var så fin?

 

Fördelen med att resa samma sträcka många gånger är att man får stenkoll på vilka rastplaser som är något att ha, och den kollen har vi verkligen på sträckan Götene-Uppsala. Det är värre med vår nuvarande resväg till farmor och farfar - där har vi varit med om flera riktiga bottennapp, och egentligen bara hittat ett vettigt matställe. Så har vi i och för sig bara åkt där i snart fyra år - om några år till sitter kanske flickorna på resan norrut och pekar ut rastplatser och matställen för E:

-Titta, där var vi tvugna att stanna en gång för att du behövde mat.

-Där brukade vi stanna och äta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0