storasyrrans

Igår var det fest! E döptes i högmässan, och sedan hade vi bjudit in alla som ville på dopkalas. Roligt att ha nästan hela min familj med, roligt att barnens kompisar slöt upp nästan mangrant med sina familjer och roligt att församlingens ålderman var så glad över att få bli bjuden.

Barndop är ingenting helt okomplicerat när man är gift med ett barnbarn till en baptistpastor - även om han råkar vara präst. Dessutom håller jag med honom om problemen... Alltså, så som vi tänker båda två så hänger dopet ihop med att man faktiskt ÄR kristen, inte bara medlem i kyrkan. Det naturliga är ju då att man döps när man blir kristen, och enda motivet för barndop blir att man växer upp som kristen i kyrkan. En naturlig följd av dessa tankar blir att dopet sker i församlingen; dopet är inte främst en familjeangenlägenhet, utan en angelägenhet för den kristna familljen - församlingen. En annan följd blir att det känns helt ologiskt att vänta onödigt länge med dopet - antingen eller, liksom. När L & V skulle döpas var det bara en massa specialgudstjänster under den period vi ville att dopet skulle ske, så då ordnade vi en egen dopgudstjänst en lördag, men bjöd in hela församlingen, och hade med gudstjänsten i predikoturerna och församlingsbladet. Den här gången ville vi verkligen att dopet skulle ske i en vanlig gudstjänst - även om det innebar att varken hela min eller G:s familj kunde delta.

Idag satt jag och ammade när L kom instormandes i vardagsrummet och sa:

-Kan vi inte ordna en fest eller nå´t nu på lovet?

-Vi hade ju det igår, sa jag.

-Men jag menar att bjuda in, och skicka inbjudningar på datorn eller så.

-Det hade jag ju gjort!

Tystnad.

-Jag kallar det inte fest när det är efter kyrkan.

Men det gör jag!