En lillebror

Han är 10 dagar nu, vår lille gosse, och han borde kanske få en kort presentation här. När han äntligen kom ut, efter nära elva timmar på förlossningen och minst lika många med mer och mindre smärtsamma värkar hemma, såg jag bara något rött, hörde barnmorskan säga att hon behövde klippa navelsträngen direkt, och såg henne försvinna med barnet och G. Jag låg kvar, mer utmattad än jag trodde att man kunde bli, och var nöjd med att få veta att barnet levde - mer orkade jag inte bry mig. Det tog en dryg halvtimme innan jag fick se lille E. Under den halvtimmen fick G vara med när de gav E syrgas och sög rent hans lungor. Under slutet av förlossningen hade navelsträngen nämligen dragits åt hårdare och hårdare runt den lilla halsen, så han behövde lite hjälp för att komma igång.

 

Jag behövde också hjälp att komma igång igen. Någon timme efter att E kommit ut var de färdiga med att sy ihop mig, och då någon gång höjde de huvudändan på sängen lite. Det behövdes inte mer för att jag skulle tuppa av. Jag blev kallsvettig, och så minns jag inte mer än att de snabbt sänkte sängen igen, och så var rummet plötsligt fullt av folk. Blodtrycksmätaren kom på, och det var väl inte något lysande besked den kom med... 83/59, har jag för mig.

 

Så snart det blivit någorlunda morgon skickade jag iväg G för att ringa. L & V var hos fantastiska tant R och hennes man, men vi hade ju inte räknat med att G skulle behöva vara kvar hos mig långt in på förmiddagen. Det var dock inga problem alls där - båda flickorna var nu glada, men V hade varit förtvivlat ledsen på kvällen. Efter knäsittande en längre stund hade det gått över, och fredagsmysandet hade nog vida övergått det mys vi brukar åstadkomma hemma. Man blir alldeles varm i hjärtat av att ha så underbara grannar!

 

När G sovit en stund körde han hem, hämtade flickorna och sov en stund till. Under tiden installerades jag på BB. Sedan kom G tillbaka med de nyblivna storasystrarna. Så stolta, så fascinerade och så beundrande! L ställde sig framför lille E och sjöng: "Lilla barn, välkommen till världen. Lilla barn, välkommen till vår jord. Lilla barn, vi önskar dig allt gott. Lilla barn, en gåva som vi fått." och en sång till från en av deras skivor. Då blev man änna lite rörd... V var lite rädd att göra fel den där första dagen, och när hon skulle hålla sin bror hann G knappt lägga honom i hennes knä innan hon sa att han skulle ta bort honom igen.

 

Nu har E som sagt hunnit bli 10 dagar, och han är alldeles underbar. Mjuk, gosig och förfärligt snäll. Det känns väldigt lugnt att bara behöva ta hänsyn till en bebis, så han blir kanske lite bortskämd med att få mat så fort han knystar lite... Han äter mycket, men det verkar som att jag har mat så det räcker, och det är också en skön skillnad från förra gången. Idag badade jag honom för första gången - det var inte populärt, men inte så gräsligt som L & V tyckte som nyfödda, så det finns nog hopp.

 

Detta första inlägg efter förlossningen skulle också kunna ha handlat om yrsel och kassa blodvärden, om nitiska barnläkare eller om märkliga rumsgrannar, men det kan jag kanske skriva om någon annan dag. Nu väntar matning!


Kommentarer
Postat av: Pratglad

Megakram och välkommen till världen unge herr E! Och heja mamma Ms tillfrisknande efter vad som låter som en särdeles pärs! Själv har jag slutat spy men fått ont i ryggen och nån liten nerv i kläm. Tjaaa det är väl meningen att det ska vara en dos umbäranden.. det är ju som sagt ett Guds under varje gång skapandet av en ny liten människa lyckas!



stor kram

2009-10-06 @ 20:55:46
URL: http://pratglad.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0