Lek och tabletter

Idag när jag hämtade barnen efter skolan fick jag med ett extra barn hem. Som V glatt konstaterade häromdagen är det mycket oftare de kan leka med någon nu när de inte har så långa dagar. De är inte de enda som inte går på fritids, så det blir en hel del spontanlek, vilket jag tycker är trevligt. Det som inte fungerade idag var VAR de skulle leka. L ville gå hem till N, N och V ville att N skulle följa med till oss. L har MYCKET svårt att hantera majoritetsbeslut, hon tycker att man ska komma överens (=att hon ska få bestämma). Halva vägen hem var hon därför på uselt humör: skrek, blockerade vägen, sprang i förväg, vägrade gå etc. V försökte få henne på humör genom att säga att hon skulle få välja allt de skulle leka med, men så kan man ju inte göra - hon måste ju lära sig att hon inte kan få bestämma. Alltså tog jag själv hand om det arga barnet, och så fick V och N leka själva.

 

När L skulle gå på toa när vi kom hem började hon nästan gråta.

-Det gör jätteont i snippan när jag kissar!

-Oj då, sa jag, och sa sedan att om det fortsatte fick vi ringa till vårdcentralen. Sedan satte vi oss i varsin stol och läste varsin bok tills det var dags att göra mellanmål. Efter påfyllning av äppelkaka och vaniljsås var L tillräckligt glad för att gå ut och leka tillsammans med de andra. Strax kom hon dock in för att gå på toa igen, och den här gången lät hon ännu värre.

-Men när började det göra så här ont, sa jag.

-I förrgår, tror jag, svarade L. Jag gick raka vägen till telefonen, och medan jag ringde vårdcentralen funderade jag på varför hon inte sagt något. Hur som helst fick vi komma bums, så jag körde hem extrabarnet och fortsatte sedan mot doktorn. Väl där kunde L bara pressa ur några droppar, men de räckte för att de skulle kunna konstatera urinvägsinfektion. Sänkan var OK, men för säkerhets skull ska vi lämna ett rejält urinprov till odling i morgon. Antibiotika blev utskrivet, så efter provtagning och bokmärkesval fick vi köra en sväng till sta´n för att hämta ut på apoteket. När jag såg att det var tabletter kände jag hur jag blev alldeles kallsvettig. L kan inte svälja sådant hon inte tycker om. Hon är expert på att framkalla kräkning och på att mojsa runt saker i munnen oändligt lång tid. Smart som jag är frågade jag därför hur vi skulle bära oss åt: Fick man krossa? Kunde man ta det med vad som helst? Rådet jag fick var att kyla munnen innan, för då skulle tabletten inte smaka så mycket, och så att dricka massor till.

 

När vi kom hem meddelade jag maken att vi nu har ett par svettiga dagar framför oss, när vi tre gånger om dagen ska få i henne en tablett som definitivt är större än en halv alvedon - det enda i tablettväg vi lyckats med tidigare, och då krävdes det att den delades i tre bitar som var och en svaldes ner med mycket saft, och att hon skulle få välja en godis efteråt. Efter maten var vi laddade, så vi plockade fram glass och så hittade jag en liten slatt cider i kylskåpet, och tänk: tabletten åkte ner, hel, på första försöket! Det krävdes bara tre skedar glass för att kyla ner, och bara en klunk cider för att skölja ner - allt det andra blev bonus. Hurra! Nu hoppas jag att detta positiva första försök satt sig, så att det blir lite enklare med de resterande 14 tabletterna.

 

V fick vackert hänga med till både doktor och apotek - inte kul att syrran får bokmärke för att hon blir stucken, och inte lätt att komma ihåg hur det kändes att få Piggelin när man hade öroninflammation, eller klistermärken när man hade förstoppning... Sur som ättika var hon när det väl blev läggdags. Det ger sig väl förhoppningsvis under natten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0