Att förstå
Jag tror inte att jag ännu till fullo förstått att pappa inte lever här längre. Rätt som det är kommer det över mig en skugga av enorm sorg, och kanske är det bara då jag verkligen inser. Däremellan håller jag det onda, för det gör så fruktansvärt ont när de där skuggorna sänker sig, borta. Då vet jag att pappa är död, men inte vad det faktiskt innebär. Det är svårt när man är ensam, men så länge det är folk runt omkring som man kan prata med om allt möjligt går det riktigt bra. Idag flydde jag och barnen tacksamt hem till goda vänner efter kyrkan, och satt sedan där och pratade och åt middag medan G hade konfirmander. Prata är bra, både att få prata om pappa och att få prata om helt andra saker med människor som vet om vad som hänt.
Hemma på kvällen påminde jag flickorna om att öva fiol. Det har verkligen inte blivit mycket spelat dessa veckor, och imorgon är det lektion. När V skuttade omkring på väg in till fiolen sa hon:
-Kommer du ihåg när morfar kompade mig på "Nu tändas"?
Ja, visst minns jag. Det där spontana spelandet som pappa var expert på att locka fram - han satt jämt och kompade oss när vi var små, och det var ju det som var roligt med att spela. Öva är ruskigt tråkigt. Att höra pappa spela med V i höstas var så jätteroligt, eftersom V haft en period när hon knappt ville spela alls. Den där gången är nu ett kärt minne, men det fick en sådan där skuggvåg att välla fram inom mig: det kommer inte att hända igen. Det kan inte hända igen. Pappa kommer aldrig mer att sitta vid pianot och spela på sitt karakteristiska sätt. Åh, vad det gör ont!
