storasyrrans

När jag satt och matade E igår kom jag att tänka på Bertil, eller rättare sagt på hans pappa. Och på min pappa, för det var ju han som uppfann Bertil. Bertil var en pojke som växte till sig rejält. När jag var liten var han full av hyss, men så småningom blev han istället den som höll ordning på sin familj. Det var när vi inte ville äta upp maten som pappa berättade Bertilhistorier. På samma inlevelsefulla sätt som när han läste högt gestaltade han Bertil och Bertils pappa, samt i undantagsfall även fler inblandade. Jag kommer egentligen bara ihåg en enda berättelse, och inte ens den kommer jag ihåg ordentligt, men vi sa ofta att pappa borde skriva en bok om Bertil - eller om Bertils pappa. Ja, det blev så efter ett tag, att Bertil blev ordentlig medan Bertils pappa ballade ur totalt. Vad vi inte ville äta den gången historien i mitt minne berättades kommer jag inte ihåg, men jag vet att vi satt ute på utegolvet, så det måste ha varit sommar (Eller det måste det förresten inte alls - fanns det överhuvudtaget möjlighet att sitta ute och äta så tyckte pappa att man skulle göra det. Hellre på med tröjor och trots det småhuttrande, än sitta inne när solen sken, eller åtminstone hade skinit, eller skulle kunna börja göra det om molnen försvann. Nu överdrev jag kanske något...). Hur som helst handlade det om att Bertils faster skulle komma på besök, och hysset i den var att Bertils pappa la en pruttkudde på hennes stol. Som straff skickades han upp på sitt rum av sonen.

Nu finns det alls inga behov av någon Bertil-berättelse när man matar E - han vräker i sig allt man stoppar i hans mun. Trots det är han en riktig lättviktare. Vissa andra barn skulle man nog däremot behöva muta med berättelser, och det har hänt vid något enstaka tillfälle. Även då har far i huset berättat, men inte om Bertil. Nej, då var historiens huvudperson Konrad, tapetmålare från Simrishamn.