storasyrrans

Det är bra, och har varit väldigt skönt, att ha E när man är ledsen för att pappa inte lever här längre. Sedan dagarna blev mer normala igen har han blivit sitt vanliga glada jag, och slutat gnälla och matvägra som han ägnade sig åt ett par dagar. Sedan i måndags har han dessutom börjat gilla sin säng mer än min. Det innebär tyvärr inte alls att han klarar sig utan mig hela natten; nej, han vill bli påfylld minst en gång. Däremot innebär det att han inte är nöjd med att ligga bredvid mig efter att ha ätit klart, och följden av det blir att jag inte kan fortsätta sova efter att ha varit uppe och hämtat honom. Nej, först ska han äta, och sedan tar det en lång stund innan jag vaknat till tillräckligt för att fatta att gnällandet inte längre beror på hunger, utan på att han saknar sin kudde, eller nalle eller vad det nu kan vara. Pust, jag avskyr att lämna mitt täcke på natten, men det är kanske ändå bättre att ha det så här, för det går väl ändå i något slags riktning mot att han sover hela natten i sin säng. I natt ska jag försöka komma ihåg att det är lika bra att sätta sig och amma i någon stol, för man måste ändå vakna ordentligt en gång till annars.

E är inte särskilt stor. Idag var vi på BVC-besiktning, och han blev godkänd, trots att viktkurvan går mer åt sidan än uppåt. Sannolikt motionerar han bort allt, för motionerar gör han. Främst genom hoppande, och så stretching, så klart. Undra vid vilken tidpunkt i livet man slutar kunna suga på stortån...

Han är som sagt bra att ha. Både igår och idag har mina tårar legat ytligt, men när man går till E:s säng för att plocka upp honom och möts av världens goaste leende känns det mesta lättare. Dessutom kramas han väldigt gosigt.