Helt vanligt inlägg om ditten och datten, eller nå´t
Nu tänkte jag inte skriva om pappa. Det händer väl somligt som borde nedtecknas, precis som det gjorde innan pappa dog och gjort hela den månad han inte levt. T.ex. har E slutat vara en liggande bebis. Istället tillbringar han det mesta av dagarna sittande på golvet ivrigt sträckande sig så långt det bara går framåt. En rolig lek han hittat på är att slänga iväg nappen och sedan försöka få tag på den igen. Han utnyttjar tyngdkraften maximalt! Att han nu sitter mer än ligger har fått till följd att han inte alls lika frekvent suger på stortån. Det är tråkigt, tycker jag, för då blir det svårare att konstatera när vigheten och möjligheten att faktiskt kunna göra det försvinner.
Idag har det varit helt ljuvligt väder. Jag satte E ute på en filt och ägnade mig åt trädgården en lång stund. Den har blivit rejält eftersatt denna vår, så där fanns mycket att göra. Få saker är så rofyllda som att sätta sig i kryddlandet och rensa lite. Idag klippte jag bort en massa av det vissna från förra året. Det luktade så gott av salvian att jag blev sugen på kalkon. (Det är det enda jag aktivt vet att vi brukar använda salvia till.)
Flickorna skulle till sin kompis M idag. Det bestämdes på telefon igår, och jag hade själv sagt vilken tid jag skulle komma med dem, nämligen 14.30. Kom jag ihåg det? Näpp. Jag skäms så gräsligt! 15.19 ringde M. Då satt E på filten ute, så han var i alla fall påklädd. Jag hivade snabbt ner honom i vagnen och spurtade mot lekplatsen. Där var L & V i full gång med att leka med andra kompisar, men de mindes ju så snart jag sa vart vi var på väg. Gemensamt överlade vi, medan vi gick, om snabbaste vägen. Det visade sig vara terrängvägen, men vi har ju ingen citybarnvagn med små hjul, så det funkade - även om jag tyckte det var lite småläskigt att balansera upp vagnen på den smala stigen upp i skogen från vägen. För att barnen inte skulle bli sinkade av att jag körde vagn, sa jag att de kunde springa i förväg. Inte smart! När jag var nästan framme hörde jag L illtjuta. Alfons! Det är inte bara en snäll bilderbokspojke. Nej, här i vår by är det den största hund man kan tänka sig. Han är jättesnäll, men enorm. Nu hade han kommit och mött L, och hon var väl inte helt förtjust... Nå, hon blev räddad av M:s mamma, och när vi pratade lite efteråt konstaterade L också att Alfons faktiskt inte gjort någonting med henne. Inte ens slickat.
G har jobbat hela dagen. Nästa vecka tror han att det kan bli lite lugnare. Jag tycker ibland att det är så mest hela tiden, fast han sa tidigare idag att det ju faktiskt var ganska längesedan han skrev predikan på lördagen. I höst ska jag jobba hela tiden. "Världens bäst betalda halvtidsjobb", stod det om mitt yrke i vår tidning häromdagen. Att jag blev mäkta irriterad tar jag som ett tecken på att jag börjat fungera lite mer normalt igen.
