Långfredag
Påsken blir sjävklart väldigt speciell i år. Jag tänker inte så mycket på firandet hemma eller tillsammans med släkten, för där har vi inte så många traditioner. Nej, det som blir så ännu mycket djupare i år än annars är budskapet, Jesu död och uppståndelse. Det blir så nära och så påtagligt.
Alla jag träffar beklagar sorgen, och många uttrycker hur orättvist det är att pappa fått dö så ung. Det ÄR sorgligt, men orättvist? Jag vet inte, har vi verkligen rätt att bedöma det? Jag tycker att det är tråkigt att E aldrig kommer att ha egna minnen av sin morfar. Jag tycker att det är oerhört jobbigt att tänka på att lillebror A inte kommer att få ha sin pappa under alla tonåren, vid konfirmation och student. Att mamma blivit ensam känns också så svårt, men jag vill ändå inte säga orättvist. Ingen vet vad som händer här imorgon, men vi vet att pappa fått komma till något mycket bättre än allt vi kan föreställa oss. Förresten, orättvist för oss eller för pappa? Är det orättvist att pappa slipper ta itu med det jobbiga som låg framför honom på jobbet? Eller att han slipper bli sjuk, han som aldrig kunde ta det lugnt? Det är sorgligt, det är jobbigt att sakna honom och det känns tungt, men jag tycker inte att det är orättvist.
I höstas efter min farbrors död skrev jag här om död och liv. Inte trodde jag då att jag så snart skulle tvingas se om det jag då trodde var sant. Nu vet jag - det gör ont att mista någon man älskar. Jag vet också att jag fortfarande tycker att mitt liv är värt att leva.
