storasyrrans

Jag har suttit och filat lite på minnesord om pappa, alltså en sådan där runa som brukar vara med i tidningar. Problemet när man vill ha in något i en tidning är att man måste begränsa sig, i detta fall till drygt 2000 tecken inkl. blanksteg. Det går ruskigt snabbt att trycka på tangenterna 2000 gånger! Det finns ju så mycket som man tycker borde vara med, men det är helt enkelt omöjligt! Jag räknar kallt med att någon annan kommer att skriva om pappa som präst och allt han gjort i den "rollen", och koncentrerar mig därför på allt annat. Tecknen räcker ändå inte.

Jag skulle vilja skriva om choklad och ostpaj. Jag kommer aldrig att kunna se en Anthon Bergh-låda utan att tänka på pappa. I minnet finns hans ansiktsuttryck när man bjöd honom på en sådan där stor spritchoklad, och det glada "åhh" som kom när han öppnade ett paket med sådana. Ostpajen var given på fredagskvällarna när vi var små. För pappa kunde en ostpaj aldrig vara fel, så var menyn inte redan uttänkt fanns ostpaj alltid som ett givet förslag från honom.

Jag skulle också vilja skriva om Svea rike, det spel som tog över prästgårdslivet så till den milda grad att mamma påbjöd spelstopp. Åtminstone har jag något slags vagt minne av att det blev så. Definitivt säkert är att regelhäftet utsattes för lika nogranna studier som vilken bibelbok som helst. Understrykningarna var många, och i kanterna fanns utropstecken vid särskilt viktiga meningar. Frågan var bara vem som skulle ha tolkningsföreträde. Pappa var inte den som gav sig frivilligt...

Att inte skriva om sport är svårt, och ska man skriva om sport borde man skriva om TV:n, eller om dess varande och ickevarande. Den fanns för det mesta inte när vi växte upp. Undantaget var när det var OS, eller kanske hockey-VM och liknande evenemang. Vi brukade springa till tant G för att titta på TV när vi ville se barnprogram, eller till K om det var program senare på kvällen, men pappa trodde kanske inte att damerna var intresserade av OS...

Pappa älskade att göra goda affärer. Det får inte heller plats bland de 2000 tecknen. Den historia vi äldsta minns med stor glädje var när han kom hem från sta´n med en plastpåse full med jappar. Jag har för mig att det var 25 stycken, och så många streckkoder skulle sedan skickas in, varpå pappa väl skulle få en liten värdecheck. Han utnyttjade alla rabatterbjudanden som var förmånliga för honom, gärna in absurdum. Till detta med goda affärer hör väl också att pappa var oerhört fascinerad av försäljare. En gång kom han hem efter utförd handling och hade, förutom matvarorna köpta efter mammas lista, en dammvippa med sig. På ICA hade han på en sådan där demo-TV sett hur den skulle användas, och han tyckte det verkade så fantastiskt smart. Mamma var inte lika imponerad. Andra gånger kunde han stå och titta på en demonstration, utan att köpa, bara för att försäljaren var så duktig.

Pappas högläsning hade också varit värd att skriva om. I TV:ns frånvaro fanns tid för sådan, och det jag minns mest är när pappa beställde hem ett antal böcker om en engelsk internatskola vid namn Singleton. Böckerna var uråldriga, d.v.s. pappa hade läst dem när han var barn, och de fanns därför inte att låna hur som helst på bokbussen. Istället fick de fjärrlånas från Göteborg. Roliga var de, och roligt hade pappa när han läste. Särskilt när huvudpersonen hade byxångest, och pappa var tvungen att förklara för oss vad det var. Sedan våra barn föddes har jag ibland fått förmånen att lyssna på avstånd när pappa läst för dem - det kommer jag att sakna! Jag vet att åtminstone en av mina bröder, E, har precis samma högläsningstalang som pappa, så jag får väl be honom läsa för barnen istället.

Jag skulle nog behöva 20 000 tecken. Minst. Än har jag ju inte nämnt resan till Norrland - den hade man kunnat göra en hel roadmovie om. (Tänk er fyra barn mellan sex och tio år tillsammans med sin far och farbror samt två gamla tanter i en folkvagnsbuss. Se framför er hur ena tanten tigger godis av de stackars barnen. Lägg till två dramatiska upp- och nedförsbackar i slutet av första resdagen innan bilen kunde rulla in på macken i Järvsö (och hör pappas glada "Tänk, bensinen räckte precis hit ifrån Uddevalla"). Låt dem vara på resa ett dygn till. Känn ödsligheten krypa innanför skinnet när du placerar dessa åtta människor i en enorm herrgård med tunga sammetsdraperier. Det är enda gången jag har längtat hem. I hela mitt liv! Hemresan tog två och en halv dag, och jag tror att vi började sjunga "Snart är vi hemma" i Örebro med 25 mil kvar.) Inte har jag heller nämnt allt pappas engagemang i vår skolgång. Det finns så mycket som jag skulle vilja få ner på pränt bara för att inte glömma.