Samtal
De två senaste dagarna har jag varit så mycket gladare än jag varit överhuvudtaget sedan pappa dog. Det kan kanske bero på att E lyckades sova utan matpåfyllning hela natten till igår. Jag fick visserligen gå upp och stoppa in nappen en eller två gånger (jag vaknar inte tillräckligt för att minnas ordentligt), men det var en väsentlig skillnad för min nattsömn. Det skulle också kunna bero på att G inte har det lika hektiskt som förra veckan, även om han denna vecka inte har en enda ledig dag, och därför hinner ägna sig lite mer åt oss här hemma. Eller så skulle det kunna bero på att vårt badrum äntligen blivit av med sitt gröna porslin och sina bruna möbler. (Det kan tyvärr inte bero på att de nya fina IKEA-möblerna är på plats, för det är inte en verklighet än.)
Nej, vad det verkligen beror på tror jag är att maken och jag satt och pratade i flera timmar i söndags kväll. Inte om vad som helst, precis, utan om liv och död. Det är så många som på olika sätt nu i samband med pappas död sagt att det är orättvist att han dött så ung, och att det är ofattbart att det kan hända. Jag har gått och grubblat på det där... Orättvisan skrev jag ju om för några veckor sedan - jag kan verkligen inte hålla med dem som säger att det är orättvist för pappa. Jag tycker att det är ofattbart i ordets rätta bemärkelse, alltså jag har svårt att fatta att det är sant, att pappa dött. Däremot är det inte ofattbart att sådant händer. Människor dör. Livet här tar slut. Hade det på något sätt varit bättre om pappa dött i en bilolycka? Efter att ha legat sjuk en tid? Gammal och dement? Och var går gränsen för när det börjar bli lagom att lämna detta livet? När man är 76? 81?
-Man blir ledsen och man får vara ledsen, men man kan aldrig bli förvånad, säger maken. Vi satt och pratade om detta länge och väl, blandat med allt möjligt annat, och det kändes så otroligt bra efteråt. Jag vet ingen jag tycker så mycket om att prata med som min älskade G, men de där riktigt långa samtalen om verkligt viktiga saker blir det inte alltid tid och ro till. Nu tror jag att vi hjälpte varandra, att vi tillsammans lyckades ta ytterligare ett kliv på sorgbearbetningsstegen, genom vårt långa samtal. När jag vaknade igår var sedan första dagen jag vaknat glad sedan våffeldagen. Det betyder inte att jag inte är ledsen längre. T.ex. när jag idag gjorde slag i saken och raderade bort pappas post ur mobilkontaktlistan, då gjorde det jätteont, och så kom tårarna. Däremot tror jag att saknaden bäddades i ytterligare något lager av glädje över de minnen vi har av pappa.
Hej Maja!
Vad skönt att läsa att livet börjar återvända till dig! Sorgen handlar ju inte om att glömma det som hänt, utan att lära sig att leva med det. Klart att man får vara ledsen! Apropå att radera kontakten i mobilen, så tror jag att jag förstår lite av hur det kändes! Jag fick liknande, fast antagligen lindrigare, känslor när jag tog bort Joel Westergren ur kontaktlistan när han gick bort. Då var man ju ändå i någon mening förberedd. För sorgens skull tror jag inte att det gör någon avgörande skillnad om det gått fort och oväntat eller om det tagit flera år. Sorgearbetet blir nog lite olika, men i sak uppstår ju den avgörande förändringen på ett ögonblick i vilket fall som helst.
Hur som helat är jag glad och lycklig över att ha så fina vänner som dig och G. Och att ni dessutom har varandra! Jag saknar verkligen vårt tidigare umgänge, och då i synnerhet härliga mahjongkvällar med samtal, skratt och spännande spel. Även hajker och liknande. Trist att det skall vara så långt till Årstad! Ni kan gärna få bo där, men det borde ligga betydligt närmare Uppsala (eller för all del tvärt om).
Kramar till hela familjen från
Mikael
Mahjongkvällarna har jag av någon anledning tänkt mycket på de senaste dagarna. Jag saknar dem väsentligt!!! Tänk vilket fantastiskt spel det är - samtidigt som man får vara strategisk (eller i alla fall försöka), har man roligt, hinner avhandla mååånga intressanta ämnen och äta god mat (eller var det mest godis?). Ja, de där kvällarna var oerhört betydelsefulla på många sätt!
Hej Majja!
Det känns så fint att läsa om ert liv efter sorgen. Jag tycker det var starkt att ta bort telefonkontakten, har fortfarande inte klarat av att ta bort Mormors och det är snart ett år sen hon dog.
Kramar till er!
