Vårbesvär

Så var påsklovet slut. Vardagen tränger sig på alltmer, och i morse tvingades jag inse att jag antingen behövde påkalla hjälp  eller ta tag i tillvaron själv. Maken har en hektisk arbetsvecka framför sig med visitation och konfirmandupplopp, så det kändes inte rätt att fortsätta överlåta samtliga praktiska uppgifter till honom. Hallen var översvämmad totalt - under de dryga två veckor som gått har vintern definitivt försvunnit, dock inte alla de skor, mössor, vantar och kappor som hörde den till. Däremot har vi fyllt på med vårjackor och olika sorters skodon, tyvärr för få av det sista slaget. Eller, det antal som översvämmar hallen är definitivt inte för få, men däremot för små, och för trasiga för att gå till skolan i.

 

Mitt huvud fungerar inte som det brukar. Jag är veligare än någonsin, och framförhållning finns inte på kartan. I morse stod jag därför i hallen och vräkte ut ännu fler skor i hopp om att hitta en maka till en sko som faktiskt passade (åtminstone med lite god vilja) på V. När jag gett upp det vräkte jag ut vantlådan, för någonstans måste det väl finnas ett par fingervantar till?

-Jag tar väl kängorna idag också, sa V till slut, och på händerna fick hon ett par trasiga fingervantar. Den andra tösabiten hade inte klivit i någon bäck, åtmistone inte lika rejält, så hennes fina födelsedagsskor från mormor och morfar var redan på plats på fötterna.

 

Idag har jag alltså tagit itu med dessa värsliga problem. V:s födelsedagsskor är nytvättade. Dessutom har båda tjejerna fått varsitt par andra vårskor. I den stora gula affären inhandlades fingervantar och vårmössa till V, samt det viktigaste: tvättmedel. Imorgon kan jag med hjälp av det fortsätta förnyelsen av hallen.

 

För övrigt är det flickornas dopdag idag. För sju år sedan döpte pappa dem i G:s hemförsamlng. Vi tittade på filmen nu ikväll. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt, men det var bara fint. Vi var glada tillsammans över att pappa fått döpa dem, och att de hunnit ha sin morfar i sju hela år i alla fall.

-Fast jag önskar att han hade fått leva liiiite till i alla fall, sa V.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0