storasyrrans

Att ladda upp är alltid jobbigt, även om det ofta är blandat med förväntningar och inte sällan också glädje. Inför pappas begravning har jag känt en kompakt trötthet, och en rädsla för vad som skulle hända efteråt. I vanliga fall, när man laddar upp för en konsert, ett föräldramöte eller något annat småläskigt, vet man ju att man efteråt med gott samvete kan sjunka ner i soffan framför någon halvdassig film med en påse ostbågar och njuta av att man varit duktig. Efter en begravning av en älskad far, hur känns det då? Inte kan man väl njuta?

Idag vet jag att man kan njuta, men inte har jag haft lust att gå och sätta mig i en soffa och titta på film. Nej, sedan igår eftermiddag har jag känt mig alldeles uppfylld. Begravningen blev en sådan fantastisk upplevelse, en underbar gudstjänst och en äkta försmak av himmelen. Så tyckte i alla fall jag att det kändes. Att se pappas kista var jobbigt, riktigt jobbigt, men samtidigt var det oerhört vackert. Kistdekorationen var nog en av de, om inte den, vackraste jag sett, och det var lagom mycket blommor runt - när jag jobbade som kyrkvaktmästare fick jag se några helt överlastade begravningar, när man undrade om det inte var någon som tänkt på att lägga pengar på något vettigare än blommor. Själva gudstjänsten var en känslomässig berg- och dalbana, men helheten gav ett enda stort rus: livet är inte slut när det slutar här, för pappa har det bästa just börjat. Underbar psalmsång, fantastiskt orgel- och brasspel (ja, och den perfekta slagverksinsatsen i "Saliga visshet") och bara det faktum att nära sjuhundra människor kommit dit för att vara med bidrog till att göra begravningen till något jag kommer att minnas mer med glädje än sorg. Jag grät, så det handlar inte om att jag inte var och är ledsen, utan om detta med hoppet om vad som kommer sedan.

Jag tror att pappa hade gillat sin begravning. Jag tror att han hade varit stolt över sin svärson också; G våndades verkligen inför den uppgift han något motvilligt gått in i när han lovade att hålla griftetalet, men av allt som sagts efteråt tror jag att Gud verkligen både hjälpte honom och utnyttjade honom. Vi klarade av att sjunga begravningsbönen tillsammans, alla vi syskon med respektive, det var också stort, och pappa hade definitivt varit stolt över oss. (Bonus: för första gången tror jag att vi var jämnmånga i stämmorna...) Någonstans hoppas jag att alla småsaker och den stora helheten gjorde Gud tydligare för någon, och himlen verkligare. För mig kom himlen närmare, och sorgen blev enklare att bära, eller ligger buren av något slags glatt hopp. Jag har inget behov av att ladda ner, jag vill bevara känslan av uppfylldhet.