storasyrrans

18-25 juli var maken och jag barnlediga. Jepps, en hel vecka! Fantastiska mamma och pappa lovade för längesedan, riktigt längesedan alltså - typ drygt 1,5 år sedan, att passa tvillingarna, så att G skulle kunna anta det fantastiska erbjudandet att vara reseledare för en bussresa till Oberammergau, och som lön få ha mig med. Efter ett par månader insåg vi att det skulle bli tre barn som skulle behöva passning, och då var det nära att vi bangade allt. Mamma trodde dock att det nog skulle kunna gå, eftersom barnet ännu inte skulle ha fyllt ett år när vi åkte. Då och då när vi träffade mamma och pappa pratade pappa med L & V om vad de skulle hitta på när vi var borta. Det var Liseberg, och bad i Vrångebäck och allt möjligt. Efter något av de ganska många tillfällen vi sågs under julen och början av året pratade jag med flickorna, och försökte få dem att förstå att det inte alls var säkert att de skulle hinna göra allt pappa sagt, och att det inte alls var bestämt om de skulle vara i Göteborg, eller här i vårt hus eller kanske i Vrångebäck. De förstod nog, men såg förstås ändå fram emot allt som skulle hända.

Efter 25 mars sa båda flickorna att det var synd att morfar dött innan han hunnit med passningsveckan. Däremot har de inte en enda gång beklagat sig över att allt han pratat om att de skulle hitta på inte skulle bli av.

Fantastiska mamma lovade tidigt att passa barnen, trots att hon inte hade pappa att dela ansvaret med. Superschysta brorsorna E & H ställde upp som surrogat, med lyckat resultat. Utan att behöva oroa oss ett dugg kunde vi ge oss iväg. Jag är så tacksam, att jag inte vet riktigt hur jag ska uttrycka det. Maken är också tacksam, fast han hade nog varit ännu mer tacksam om han sluppit hela resan och fått vara hemma istället. Nu har han ju en sådan elak fru, som gärna ville åka gratis, och då fick han snällt ställa upp och jobba. Han skötte sig väldigt bra, men det ska jag skriva om någon annan dag.