Ledig?
Så, då var vardagen igång ordentligt igen. D.v.s. maken och flickorna har lämnat mig ensam med E för att själva roas av jobb och skola. Ja, roas är det kanske mest L som gör. Hon vaknade på strålande humör idag:
-Äntligen är det skola igen! Hon har väntat sedan julavslutningen, ungefär, och tycker att jullovet varit bedrövligt långt. G försökte få henne att coola ner lite och inte ha för höga förväntningar, men det gick väl si så där. V, däremot, fick vi snudd på släpa upp ur sängen, och ingenting var som det skulle. Skorna var fel, och dessutom råkade hon få på sig dem före termobyxorna, som själva också var fel, så att hon var tvungen att ta av sig dem igen. Klänningen var på fel håll - alltså det jag tyckte var fram skulle vara bak, och dessutom syntes tröjan under oavsett vilket håll man hade den på, och det var också fel. Stackars barn! Maken roas nog inte heller direkt. Han brukar snarare bli arg när han är på jobbet. Inte på sina stackars arbetskamrater, men på alla märkliga publikationer och andra skrivna saker från svenska kyrkans företrädare. Eller på konfirmander, för de är inte heller så roliga.
Själv undrar jag var jag ska börja. Det hade varit skönt med en promenad, men då går det inte så bra med tvätt, städning och annat tråkjobb. Istället hamnade jag här vid datorn, och så kan jag ha lite dåligt samvete för det sedan... Fast det har jag bestämt mig för att inte ha, för jag sitter här istället för att tala i telefon. Jag råkade läsa lite i mina gamla dagböcker häromdagen. Jag vacklar ständigt mellan att bränna upp dem så att alla pinsamheter bara försvinner utan att riskera att läsas av någon, eller att spara dem för att man när man är pachis kanske tycker att det är kul att läsa om mellanstadieförälskelser och dito hatobjekt. Hur som helst stod det där en dag att jag hade skött allt köksjobb en dag. Det resulterade i ömma fötter, men jag hade hunnit allt och dessutom hunnit slappa lite. Jag minns den där dagen. Den var ett experiment - jag menade att mamma var ineffektiv som inte hann undan med allt köksbök, och att jag skulle kunna göra det mycket bättre, och sannolikt menade jag mig ha bevisat det i.o.m. slappandet. Det är bara det att jag dessutom skrivit en rad en annan dag om att mamma pratat 45 min. i telefon med en viss M under förmiddagen - alltså slappat, bara det att jag kanske aldrig förstått att det kan vara avkoppling att prata i telefon... Mitt datorsittande, bortsett från amningsstunder när jag inte har någon bok att tillgå, utsträcker sig dagtid till kanske något i den storleksordningen. Telefonerar gör jag när någon ringer till mig, och det blir nog sammanlagt de där tre kvartarna i veckan. Max. Nu ska jag i alla fall gå ut, men först lägger jag i en tvätt, så har jag väl varit effektiv och utnyttjat tiden väl?
