storasyrrans

Vår V har en alldeles speciell egenhet: hon är oerhört duktig på att få saker. Jag tror inte att hon tigger, men hon lyckas på något vis alltid vara på rätt ställe i rätt tid. Det började med en grön fisk. Moster M hade den på en nyckelring, tror jag, och på något vis lyckades denna fisk komma i V:s händer. Kanske gick nyckelringen sönder, och V kanske då hävde ur sig något som gjorde att hon fick ta hand om fisken som M ändå inte kunde ha som nyckelring längre. Fisken blev V:s dyrbaraste skatt. Den har försvunnit lite då och då under åren, men återfinns alltid, och är fortfarande en kär ägodel.

Nästa grej jag minns var också en fisk - ett illrosa klistermärke med en svart fisk på. På något sätt lyckades V bli märkets ägarinna, och det sitter nu på V:s sänggavel. De flesta gångerna har det annars handlat om helt värdelösa prylar som V ser som vackra av någon anledning. Hon ser något som någon är i färd med att göra sig av med och ber då att själv få ta hand om det - det är i alla fall så jag inbillar mig att det går till. Glitter på fiollådan, dekorationer från någon fest, snören från paket - allt möjligt kan hamna i hennes skrin (vilket också är en sådan där "gåva").

Vad har då detta med rättvisa att göra? Jo, V har ju en syrra, och hon är sällan på rätt plats i rätt tid. Eller så är hon alldeles för finkänslig för att be att få saker. När V säger:

-Titta, vad jag fick! så mulnar L.

-Varför får alltid bara V? kan hon säga, eller

-Jag vill också ha en så´n! De flesta gånger glöms det hela sedan bort, men då L är ältandets mästarinna kan det dyka upp igen precis när som helst.

Senast V skaffade sig något på detta sätt var hos mina föräldrar. Rätt som det var hade V en reflex i form av en ängel på klänningen. När vi skulle hem var L jätteledsen för att hon inte hade någon, så jag tänkte att det var bäst att passa på medan jag kom ihåg det att säga till mamma att det ofta blir så där, bara så att hon skulle tänka på det när V höll sig framme nästa gång. Min mamma är nog världens snällaste, så istället för att bara lägga det på minnet plockade hon fram en tub och en flaska chokladsås, vilka hon överräckte till L. Vilken present! L älskar chokladsås, och hon njuter storligen av att gå och plocka fram den när vi ska äta glass.

Chokladsås till den ena och en reflex till den andra - rättvisa kan vara många saker. Jag önskar att barnen inte skulle vara så fokuserade på att jämföra. Alla är olika, och allt kan inte vara millimeterrättvist (inte ens sovtider, kanske...). I detta fall var båda helt nöjda, men jag undrar när de ska lära sig att vara avundsjuka utan att yppa det, för avundsjuk tror jag att vem som helst blir, även vuxna. Skillnaden är att jag inte skriker när det händer, och att det ganska snabbt går över, eller att jag efter avundsjuketanken inser att det finns annat som den andra kan vara avundsjuk på mig för, alltså att det jämnar ut sig. Fast det är väl utjämningen som är problemet för våra flickor: Ska vi lära L att hålla sig framme, eller ska V få förmaningar om att inte be att få ta hand om saker?