Sörja...

...kan man göra på olika sätt. När vi precis nåtts av beskedet att pappa var död var sorgen oerhört fysisk. Jag såg till att jag hade spypåsarna inom räckhåll i bilen på väg till Göteborg, för jag mådde riktigt illa. Av och till känner jag den där riktigt fysiska sorgen även nu efter snart en vecka. En stor, stor klump som inte hör till kroppen egentligen. Ibland kommer gråten ut, och då blir klumpen lite lättare att stå ut med.

 

Våra döttrar sörjer på helt olika sätt. Kanske hade de också olika relationer till sin morfar - att de kort vi har på pappa och något av barnen nästan uteslutande är foton på pappa och L kanske talar för det. Båda flickorna blev riktigt ledsna och grät rejält när vi fått veta, men när V sedan gått helt in för att se till att alla andra har någon som tröstar dem har L skärmat av sig från det sorgliga och alla berörda genom att läsa. Hela torsdagseftermiddagen läste hon. På fredagen läste hon också, och hon har fortsatt därefter också. Stundtals har vi funderat på om hon stänger in sorgen alltför mycket, men samtidigt har vi ju sett henne gråta, och man måste ju få vara olika. V har flyttat runt sig mellan olika knän när vi varit tillsammans hela storfamiljen, inte mest för sin egen skull, tror jag, utan för att försöka få andra att känna sig bättre till mods. Hon har varit extremt trött - att se så många vara så ledsna är nog väldigt jobbigt för henne som ständigt försöker trösta.

 

Igår var vi i Göteborg igen och fick se pappa. Vi hade pratat i förväg om det hemma, så vi visste redan att V sannolikt inte skulle följa med in i själva kapellet. Hon ändrade sig heller inte på plats, utan höll fast vid att det räckte att säga hejdå till morfar i dörren. Istället satt hon och pratade med begravningsentreprenören - hon är helt osannolik när det gäller muntlig kommunikation... För mig var det en fantastisk stund. Jag var oerhört spänd innan vi kom dit - den där jobbiga fysiska sorgen började lägga sig, och jag var rädd att den skulle komma tillbaka. Nu blev det inte alls så. Genast när vi kom in och jag fick se pappa fylldes jag av något slags glädje. Pappa såg så glad ut! Det han sett i dödsögonblicket måste ha varit något fantastiskt, och det fyllde mig också med något gott. Min syster sa:

-Det är nästan så att man är avundsjuk!

Den känslan fick man när man såg hans ansiktsuttryck. Ledsen är jag ändå, men glädjen fick också plats, och sorgen kändes inte alls fysisk längre. Under en dryg halvtimme var vi inne hos pappa, alla vi syskon, mamma, mina svägerskor L & E och så G förstås. Vår L var också med. Hon stod längst framme vid kistan, gick ut till V en stund ibland, men kom sedan tillbaka. Hon tog i pappas händer och kände på hans ansikte, men hon sa nästan ingenting. När vi varit där ett tag ställde vi oss i en halvcirkel runt kistan och sjöng, Allas ögon - som vi alltid sjungit som bordsbön vid söndagsmiddagarna hemma, och Jag vill tacka Herren - en sång som pappa tyckte mycket om. Så droppade en efter en ut, och så var det bara L kvar, och så jag som väntade på henne. Det var som att hon inte ville gå därifrån. Jag pressade henne inte, men satte mig ner och kramade om henne. Då kom tårarna. Först strilade det stilla och tyst, men snart grät hon ordentligt. Skönt, tycker jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0