Tankar

Mitt huvud är sprängfyllt av tankar. Jag saknar pappa så att jag vaknar på natten och skakar av gråt som inte riktigt kommer fram. Samtidigt är jag så glad att han fick sluta livet här på det sätt han fick. G och jag har de senaste veckorna vid några tillfällen pratat om att vi har så svårt att se framför oss hur pappa skulle kunna bli gammal och trött - nu vet vi varför. När mamma och A fått se pappa efter att han dött fick vi veta att han såg glad och nöjd ut. Jag tror att han såg något framför sig, och jag tror inte att det var uppförsbacken de precis nått i spåret han såg.

 

Massor av människor hör av sig och delar vår sorg. Det är så skönt! Förr har jag alltid känt mig lite dum när jag varit ledsen trots att den som dött kanske inte stått mig så nära. Det har känts snudd på pinsamt att vara så bölig som jag kan vara. Nu vet jag bättre: att få gråta tillsammans är fantastiskt, och att se massor av människor sörja min pappa gör mig på något märkligt sätt gladare. Jag känner att han var uppskattad och omtyckt, och det känns gott.

 

Jag är rädd för att återgå till det normala. I vanliga fall läser jag jämt. Nu vill jag inte öppna en endaste roman, för jag har ingen lust att fastna i någon fantasivärld. Jag vill sitta vid bordet, dricka te och prata om pappa. Tyvärr förfaller allt runt omkring då, och någonstans är det väl vettigt att försöka göra lite vanliga saker också. G sa att han känt ungefär samma känsla som när han kom ut från BB efter L & V:s födelse första gången när han åkte hem från Göteborg i fredags, en känsla av overklighet och undran över varför livet pågick fortfarande:

-Hallå, har ni inte märkt att det hänt något? Typ. Samma känsla av absurditet kände jag när vi igår kväll satte på TV-nyheterna. Det som hänt där var helt ointressant på något vis. Det berörde mig inte någonstans.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0