storasyrrans

Jag går omkring och funderar på värdet på livet. Är ett långt liv mer värt än ett kort, och i så fall för vem? Räknas livets värde i vad det ger dem omkring, eller i vad man själv får ut av det, eller handlar det om något helt annat? Jag är väl rätt säker på det sista alternativet, och på att inget mänskligt liv är mer värt än något annat, men grubblar gör jag ändå.

Jag tänker inte bara på liv, utan också på livets innehåll. Är det det varaktiga som är mest värt? Eller är det de fantastiska händelserna som har högst värde? Om man ser till relationer, kan man då säga att EN relation varit mest värdefull, eller är det som kärleken till barnen, att det finns ett större utrymme och mer att ge om man har fler att dela upp den på?

Det har naturligtvis med pappa att göra, alla dessa tankar, och ändå började det inte när han dog, utan i höstas när hans bror avled lika hastigt. Det känns som att Gud satte igång mitt huvud då, för att jag skulle ha hunnit tillräckligt långt för att orka med större sorg när det var pappas tur. Jag räknar efter hur länge pappa hunnit vara pappa, hunnit vara gift, hunnit vara morfar, hunnit vara farfar, hunnit vara yrkesverksam, hunnit vara kyrkoherde, hunnit vara göteborgare och undrar hur mycket det är värt. Eller hur mycket det var värt för honom. Eller kanske, hur mycket det är värt för oss att han varit allt det där. Är det egentligen intressant vilket som är mest värt? Hade hans liv varit mindre värt om han inte hunnit bli farfar, eller för att han bara hann vara det några månader? Att det är värdefullt för min bror att han hann vara det är jag säker på, så kanske är det så att värdet sitter i omgivningens upplevelse av det. I så fall, så mycket mer viktigt det blir att alltid visa uppskattning även för småsaker, för det som mest fyller alla dagar är ju småsaker. Om ett barn dör, en människa som inte hunnit med så mycket i livet, har det livet då varit mindre värdefullt? Är det inte snarare så att vi ofta tenderar att värdera ett barns liv högre än en mycket gammal människas, just för att barnet ännu inte hunnit göra så mycket?

För mig landar allt i att vi inte vet någonting, och Gud vet allt, och det räcker. Det är inte min uppgift att värdera, även om tankarna fyller huvudet. Däremot är det kanske min uppgift att förmedla till någon annan att hans eller hennes liv är mycket värt för mig?