Sommarlek

När jag var liten var somrarna jättelånga, och vi var ute och spelade brännboll, fotboll och badminton nästan hela dagarna. Nja, kanske inte. I verkligheten satt jag nog mest inne och läste, och på direkt uppmaning flyttade jag mig möjligen ut för att läsa där istället. Fast alla spel-aktiviteterna hörde också dit. Det var alltid mina bröder S & G, ibland förstärkta av en någon i grannskapet, mot mig, syster M och min kompis. I minnet rörde vi oss fritt runt i byn, och gick hem när matklockan ringde - när mamma ringde med den ut genom fönstret hördes det långt. Idylliskt? Jag vet inte, men när jag tänker på SOMMAR, så tänker jag på det där.

 

Vi bor perfekt, tycker jag. På landet, men inte vansinnigt långt från sta´n, avskilt (av häckar i mängd), men inte enskilt utan mitt i en större by. En fördel är lekplatsen som man når genom att gå ut genom ett hål i vår häck, följa en liten stig och sedan gå över en liten gata, det handlar inte om många meter sammanlagt. Runt denna lekplats bor fler barn. Sträcker man sig två kvarter till har man täckt in den halva av byn som ligger på vår sida av stora vägen, men då kommer man upp i ett helt gäng ungar. Dessa har i och med vårens, eller t.o.m. sommarens, intåg börjat vistas utomhus igen, och då träffas de på lekplatsen. Tidigare år har det skett slumpmässigt, och aktiviteterna där har mest handlat om jagande eller rollekar. I år har det skett en förändring:

-Mamma, vi måste äta mellanmål snabbt, för vi ska till lekplatsen och spela brännboll! sa L i förrgår när vi gick hem från skolan. Hon och en (urtrevlig) liten gosse, K-E, hade bestämt träff där. Strax före två var båda flickorna ute, och hem kom de inte förrän G gick och hämtade dem vid femtiden. Det hade varit bara fem barn den gången, men de hade haft jätteroligt. Först brännboll, och sedan annan lek.

 

Igår var det barnkör, och sedan skulle V leka med en komis som inte bor mitt i smeten. Annars var det samma visa - L slängde i sig mellanmål och sprang sedan iväg, för att inte återkomma hem förrän V gick och hämtade henne. Efter att ha blivit påfyllda med mat försvann de igen.

 

Jag tycker att det är underbart! Det är bara matklockan som fattas. Jag gormar, men det hjälper liksom inte alls... Nej, man får antingen se till att töserna tagit på sig klockor - och hoppas att de slänger ett öga på dem, eller traska iväg. Dock har vi något här som inte fanns i min by när jag var liten - sovklockan. Den hörs ännu bättre än mammas matklocka, för den ringer i kyrktornet, tyvärr lite för sent för våra barn under terminstid, men snart är det sommarlov och sommar på riktigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0