Påskafton

Vi har nyss kommit hem efter ett drygt dygn hos mamma. Avkopplande, roligt, trevligt och allmänt bra. Bonus var att min syster erbjöd båda flickorna att komma och sova hos henne - det lever de på ett tag!

 

Igår berättade V för någon i kyrkan att vi skulle till Göteborg, och så sa hon något om något som fanns "hos mormor och morfar". Det är så dubbelt: jag älskar att höra att pappa fortfarande finns även i flickornas minnen, och samtidigt blir det varje gång en sådan där snabb felsägning kommer en ledsam påminnelse. Vi har en gammal telefonlista här som jag inte velat göra om. Vi skrev den för ett par år sedan, när tjejerna började vilja kunna ringa själva, och där finns numren till min och makens mobiler, våra jobb, närmaste grannarna och så "mormor och morfar", "farmor och farfar". Någon gång blev den där listan blöt, och jag hade naturligtvis skrivit med någon snygg penna, så lite på mormor och morfar-raden försvann - typ hela morfar. Snudd på profetiskt, på något sätt, eller så hände det efter att pappa dött... Jag vet faktiskt inte! Det bär i alla fall emot att göra om den där listan, även om L någon gång ganska nyss sa att man kanske kunde skriva mormor och A (yngste morbror som sannolikt bor hemma ett antal år till) istället.

 

Varje gång vi träffas med familjen blir det lite mindre påtagligt att pappa inte finns hos oss längre. Det är väl helt naturligt, men inte bara en positiv känsla. Lite vill jag kunna behålla känslan av hur pappa skulle ha betett sig och funnits i olika situationer, men snart kommer ju familjen innehålla små människor han aldrig ens träffat, så det blir svårare och svårare, och det är väl som sagt naturligt. Bara inte enkelt. Jag kan lätt föreställa mig hur han skulle ha frustat när han öppnade det stora påskägget, men jag kan inte lika lätt sätta honom att jaga E, det går lätt att tänka sig hur vi skulle samtalat om vissa frågor, men när jag funderar kan jag inte tänka ut vad han skulle svarat om jag frågat något specifikt. Det är en saknad, en enorm saknad, men den har kanske hittat sin plats på något sätt.

 

Förra årets påskafton blev vi omhändertagna på ett fantastiskt sätt av en av mina svägerskors familj. Sedan dess har vi tagit oss igenom, och ur, den där förlamande sorgen. På flera sätt känns det som om familjen blivit viktigare, men inte som något slags institution där vi bara träffar varandra, utan mer bara för att vi upplevt sorgen tillsammans. Vi behöver inte bli omhändertagna på samma sätt, men för mig har gemenskap med vänner vuxit i betydelse. Ensam är inte stark.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0