storasyrrans

E & jag var på banken för några dagar sedan. Ett av våra lån behövde läggas om, och så behöver vi låna lite (eller en ganska rejäl slant) till köket. För en gångs skull gick det ganska smidigt - vår bankkvinna brukar alltid försöka prata pension med oss, och vi är inte så intresserade, så vi brukar dels ha med alla barnen, och dels ha massor av andra frågor att fylla ut tiden med. Ett bekymmer, för bankkvinnan, är min dåliga pension. Mitt bekymmer är oförståelse av det dåliga i den - med nuvarande prognos skulle jag få ut mer pengar än jag får nu. Ett annat bekymmer, för bankkvinnan, är våra små marginaler. Vårt bekymmer är att vi själva inte tycker att vi har särskilt små marginaler - pengarna räcker ju till det vi behöver, och vi skulle lätt kunna öka min inkomst med ett antal tusenlappar genom att ta ut fler dagar från försäkringskassan. Den här gången hade vi i alla fall redan fått ett lånelöfte för köksrenoveringen, så det behövde inte diskuteras, och bankkvinnans förslag på hur vi skulle lägga om lånet kändes lagom bra, så det köpte jag. Ändå har jag funderat lite på detta med pengar...

När vi var små någon gång var pappa på banken. Enligt dem klarade vi oss inte, och det blev i alla fall definitivt inga pengar över.

En av mina tidigare kollegor klagade när hon började jobba efter föräldraledighet (ett år och två månader) på att det knappt gått ihop när hon var föräldraledig - och då hade de bara det barn som då var ett drygt år.

Ett argument mot vårdnadsbidrag som brukar höras är att det inte går att leva på 3000:- i månaden.

Barnfattigdomen i Sverige ökar. Massor av barn lever i fattigdom.

Nya 3D-playstation, eller om det nu var Nintendo eller något annat, kostar typ 2700:-.

Spridda tankar, men för mig hänger de åtmistone något samman.

Som lärare har jag stött på elever som inte kan ha med sig bänkpapper dagen efter att de blir ombedda att ha det, för att det inte finns pengar till det, eller liknande situationer. Samma barn har glatt pratat om alla tv-spel de brukar spela på sitt nya Nintendo, eller vad de nu heter, om att hunden tycker bäst om och bara äter något svindyrt foder eller om pizzorna, mac donaldsbesöken och chipsen. Barnfattigdom? Den finns garanterat, men jag tror också att det finns brist på ekonomiskt tänkande, slöseri, ha-begär och oförmåga att prioritera.

Vi lever inte något fattigt liv, vi gjorde det inte när jag var liten heller - inte som jag minns det. Vi var i fjällen i princip varje vinter, vi var i princip alltid på någon veckas sommarsemester i Sverige eller Danmark. Det kan man väl inte kalla fattigdom? Ändå påstod den där bankmannen att mina föräldrars pengar inte borde räcka.

Vad är det för livsstandard vi kräver idag? Vi ska till varje pris klara oss själva ((ett vårdnadsbidrag går ju inte att leva på...), d.v.s. hellre vara beroende av staten än av släkt, vänner och grannar,) och samtidigt höjs standardkraven till orimliga nivåer - tycker jag. Är det fattigdom att prioritera tid med barnen högre än utekvällar på puben? Att tycka att pizza eller annan köpmat är något man kan längta efter, som inte behövs varje helg? Att en semesterresa kan kräva planering? Att en tv-spelskonsoll eller ny dator är något man sparar ihop till, eller i alla fall inte impulsköper? Att inte åka till utlandet varje år?

Vi lever inte i något slags fattigdom över huvud taget - min pension bekymrar mig inte ett smack. Vi har råd till det vi vill prioritera, ibland med lite sparande och längtande, ofta spontant. Vi har två fina bilar, ett hus som i och för sig till stora delar ägs av banken, hela kläder, kan köpa den mat vi behöver (och välja närproducerat och inte bara det billigaste) och unna oss ganska mycket roligt - så mycket att jag aldrig tänker "det där kan vi inte göra, för vi har inte råd". Jag känner mig priviligerad... och lite arg - för visst skulle fler kunna ha det som vi, istället för att tvingas med i köptvång av miljarder barnprylar som "alla andra" har.