Jul, jul...

Det är inget vidare julväder, men jag gillar den här julen skarpt i alla fall. Hittills har den bjudit på många härliga gudstjänster med mer folk än förväntat, många timmar härligt familjeumgänge och en hel del andra härliga saker (som ex. vår julskinka - den är bättre än bäst, godast av alla vi haft).

 

4:e i advent hade vi luciatåg i kyrkan här, som jag skrev om då, och under glöggminglet efteråt berättade en pappa att han funderat på om G fick fira någon jul alls med sin familj när han hört pålysningarna. Jag sa något om att jag ju var van sedan barnsben vid att fira julen i kyrkan, och konstaterade att G ju inte hade alla gudstjänster han pålyst, men efteråt kände jag starkt att jag inte alls sagt vad jag ville: att en jul utan gudstjänster inte skulle kännas som att den firats ordentligt, att vi skulle gått på i stort sett samma gudstjänster även om G varit ledig och att det faktiskt är den biten av julfirandet som är viktigast för mig. Så är det.

 

Maken och jag pratade tidigt i vårt gemensamma liv om att vi absolut inte ville ha något tjafs och bråk om var och hur julen skulle firas, och det gäller fortfarande. Det är jätteroligt att träffa många familjemedlemmar och ha julklappsutdelning tillsammans, men om jag fick välja på ett julfirande med bara vi sex och gudstjäster, och på ett med massor av släkt och inga gudstjänster hade det definitivt blivit det första. Hittills har jag inte ställts inför något sådant val, och jag tror inte att jag kommer att behöva göra det i framtiden heller, men jag hoppas att mitt val i så fall skulle respekteras.

 

Den riktiga julstämningen infinner sig för mig oftast på julbönen på julaftons eftermiddag - kanske för att julbön är något som alltid fanns med när jag var liten. För våra barn blir kanske förmiddagens krubbsamling med alla dess psalmer och sånger det som ger samma effekt (julbönen slapp de i år (utom Joel, då - han sov sig igenom den, duktig som han är)).

 

Jag älskar julklappar, julskinka, julgran och en massa andra saker som hör julfirandet till, men det är inte något av det som är livsviktigt för mig. Att fira Jesus är det, däremot, och det känns som att det är lättast att göra det i kyrkan. På krubbsamlingen sjöng våra flickor och deras kör en sång som börjar som rubriken, men det var inte den där stillsamma, vackra, utan en betydligt klämkäckare. Tyvärr kommer jag inte ihåg texten särskilt bra, men jag slutar ändå med en halvdan variant av refrängen (och den är verkligen halvdan - inte ens det jag skrivit är säkert... - men det är i alla fall rätt innebörd):

Jul, jul, nu är det jul igen!

Jul, jul, nu är det jul igen!

Vi ska sjunga, dansa,[..,..,...]och ropa Hurra!

för att hylla Jesus på hans födelsedag!

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0