Konfirmandläger
Så var det dags igen - skidresa för maken, hemmavardag för oss andra. Förra året timade barnens kompis in ett kruppanfall under sin övernattning hos oss en av lägernätterna. I år har vi klarat oss från sådana hemskheter. Däremot inföll barnens födelsedag även i år under G:s frånvaro. Tur att farfar var här och hjälpte till med firandet!
(Våra flickor är väldigt nöjda flickor - det behövs inte mycket för att de ska bli så tacksamma, så tacksamma, och dagen efter födelsedagen pratade de i ett om hur lyckat allt varit under själva dagen. Det gläder mig!)
En skillnad mot förra årets G-frånvaro är att jag i år förvärvsarbetar, dessutom just måndag till onsdag som är de vardagar han håller sig borta. Alternativen var att ta ledigt eller skaffa barnvakt - det andra gick så lätt att det första aldrig riktigt övervägdes. Extra bra var att G åkte till fjälls med min mobilladdare, varför jag överhuvudtaget inte kunde känna mig stressad över att någon skulle ringa till mig på jobbet och säga att det inte gick så bra med barnvaktandet... - jag känner mig nu ännu mer övertygad om att mobilen för mig är en riktig stresspryl, och tänker fortsätta att stänga av den så ofta jag kommer ihåg det. Nu hade det nog inte behövts något ringande, för E hade det jättebra måndag och tisdag med vår granne (som förutom att ägna sig åt honom lyckades städa här så det var skinande blankt på ställen som bara brukar skina när min mamma varit här och gjort insatser...) och idag hos en av barnens kompisars familj, där det förutom barn och föräldrar finns en hel mängd hönor och ankor, en söt liten katt, en stor, gammal trött hund och en mindre trött men helt enorm, jättesnäll jättehund. E älskar att vara där!
Trots alla dessa snälla människor som hjälper till tär det att vara ensam på eftermiddagar och kvällarna. Igår var jag så trött på E att jag hade lust att bara skrika. Hans envishet visste inga gränser, och de tilltag han ägnade sig var definitivt inte tillrådliga för ett-åringar. Skrik och vrål hela kvällen innan man äntligen fick lägga honom.
En liten sak som krånglade till det hela idag var att elektrikern ringde och kunde komma. Jag sa att det gick bra, skrev lista och förberedde så mycket jag kunde för morgonen: fem i sju var jag och Emanuel klara med alla morgonbestyr, flickorna hade kommit igång med frukosten och alla väskor var packade. Klockan sju prick knackade elektrikern på dörren och fick en genomgång av listan, och diskuterade några detaljer med mig. Ungefär tjugo minuter senare fick han en nyckel till vårt hus och åkte för att återkomma några timmar senare. Fem i halv åtta var alla barn och jag i färd med att ta på ytterkläderna och c:a halv kunde vi ge oss iväg. Jag var så lättad över att faktiskt hinna till min första lektion, trots att barnen skulle lämnas någon annanstans, och trots elektrikerdaten.
Strax före fyra kom vi hem och in i ett fullständigt kaos, i vilket två trevliga elektriker (vår gamla vanliga och en till) muntert höll på att greja. En knapp timma senare åkte de, och då var allt färdigförberett för det nya kökets el i köket, och dessutom hade de fixat en del mindre saker i hallen. Kvar fanns sladdar, sladdar och en del annat skräp (de erbjöd sig att städa upp det, men jag hade ingen lust att betala elektrikerarvode för lite städning...) - och dessutom ett strömlöst kök. Spisen och diskmaskinen fungerar, men i övrigt ska vi nu kunna riva helt utan att tänka på elen. Skönt! Dock väldigt mörkt...
