Gullungen

Det är omöjlgt att förutse vad vår lille tvååring ska hitta på härnäst. Han har fantasi och vilja för flera kompanier, och vi tar oss igenom ett antal krig varje dag. Igår när jag tappade tålamodet och vrålade åt honom sa någon av flickorna:

-Fast han är ju rätt söt och rolig, också! Jodå, när han vid påklädning tittar förhoppningsfullt på mig och säger "Kanske skjorta?" så är han söt. Fem minuter senare, klädd i favoritplagget är han ännu sötare, men när han ännu senare tar av sig allt och låser in sig i badrummet, då känns det mesta bara farligt. (Tur att man kan låsa upp med sax...)

 

Häromdagen var jag och handlade, och E var med - trots att jag minst en gång bestämt mig för att aldrig mer utsätta mig för handling med 2-åring. E tog en burk pepparkakor. Jag ställde tillbaka. Repris. Repris. Sedan gastade E åt mig:

-Nej mamma! INTE ställa tillbaks! Du får inte göja så! Jag lydde inte, utan ställde tillbaka och gjorde sedan ett försök till förflyttning. Då hörde jag en krasch bakom mig: halvvägs till vagnen stod E med pepparkakor utspridda över halva golvet. Han var snäll och hjälpte mig att lägga tillbaka dem i burken, och han fick ju som han ville - pepparkaksburken står numera i vårt kakskåp, för jag tyckte det var alltför pinsamt att smita från den uppenbara olyckan.

 

Vissa dagar tar min ork med E slut innan klockan blivit tio, andra dagar är det bättre. Han har det inte lätt - hela förmiddagarna väntar han på att syrrorna ska komma hem, och när de väl kommer skyndar de in på sitt rum och stänger dörren, en av få dörrar han inte kan forcera eftersom dess handtag är vänt. Igår hade flickorna en kompis med hem, och då gjorde han stora ansträngningar att få komma in:

-Kom igen, H! sa han och knackade på dörren i hopp om att kompisen skulle ge med sig. Kom igen, då! Male komma jummajum (rummet)!

 

Bra dagar när orken räcker längre sitter vi på golvet och läser och sjunger istället för att skrika åt varandra. Även en arg dag kan "Bjummelibjum vem lufsaj däj" få mig att bli på gott humör igen. Att höra E sjunga är verkligen knottergulligt, och man kan inte annat än le. Han ägnar sig gärna åt annan musik också, men då är det inne på den farliga arenan igen:

-Male spela flol!!! satt han och sa med ett stort leende när jag kom springande vid ljudet från fiolsträngar. Då är det svårt att skälla, men han får ju inte plocka ner fioler från väggen!

 

Ganska söt och rolig är han. Och jobbig. Men allra mest underbar - och sötast när han sover, förstås. Det är väl nästan alla barn...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0