storasyrrans

Idag är det fars dag. Vi uppmärksammade det sällan särskilt mycket hemma, så jag borde väl inte sakna pappa mer idag än andra dagar, och gör det kanske inte heller. Fast helt visst är det så att det hugger till lite i magen när barnen frågar G om inte han ska ringa till sin pappa idag. Jag kan ju inte ringa min.

Det är också så att jag de senaste veckorna tänkt mer på pappa igen. Jag tror att det handlar mycket om att J nu är ungefär lika gammal som E var pappas sista tid i livet. Om drygt en vecka är J ett halvår - en dag innan E blev så gammal försvann pappa ur våra liv.

På Alla helgons dag var vi ute på en liten kyrkogårdsutflykt - vi tänkte att det kunde vara bra att ha en egen tradition runt den helgen, när flera av andra barn här i byn firar Halloween. Efter att flickorna några dagar tidigare uttryckt hur mysigt det var på kyrkogårdarna med alla ljus i mörkret kom vi fram till att vi ju faktiskt kunde göra en tradition av det, att åka till någon kyrkogård och njuta av mysigheten. I år var G ledig, så vi tog en halvdagsutflykt och hann med två kyrkogårdar - även om det bara var mörkt vid den ena. Först åkte vi till den by pappa växte upp i. Vi åkte förbi prästgården och jag berättade vad jag vet, och såg och hörde inom mig hur pappa skulle ha berättat för L & V om församlingshemmet som är byggt där de brukade ha sin höjdhoppsställning - det blir liksom inte samma sak när jag säger det. Sedan gick vi till kyrkogården och tittade på graven där min farfar och mina farmödrar begravdes innan vi åkte vidare till pappas grav. Då kom mörkret och det blev precis så mysigt som vi hade tänkt oss. (Mamma och A dök upp och bjöd in oss på te - det fulländade den utflykten!)

Anledningen till att fars, och mors, dag inte firades något särskilt hemma var officiellt att sådana dagar bara var kommersiellt trams. Jag gillar att fira så ofta det går, så jag går gärna på lite kommersiellt trams, men lite är det väl så att man borde visa sin uppskattning oftare än en gång om året, eller att det inte skulle vara något konstigt att skämma bort någon särskild när som helst. V undrade när vi satt och åt, och de precis uppmanat sin far att ringa sin far: "Finns det ingen farfars dag?". Det är så många jag uppskattar så mycket, och vill visa det för att det skulle behövas en lång rad kommersiella tramsdagar: svärföräldrarnas dag, syskonens dag, barnens dag, mosters dag, barndomsvänners dag o.s.v. - det går ju att hålla på hur länge som helst. Eller så struntar man i det, och tar de chanser som finns att fira och visa uppskattning - nästa gång det är den där särskilda dagen finns personen kanske inte i firningsbart tillstånd eller på firningsbart avstånd. Det ska nog jag försöka. Mer fest åt folket!