En vardagsminut

Highspeed-E kommer farande, tar upp en av sina bilar från golvet.

-Bileeeen!

-Ja, den bilen som du fått av mormor och morfar, säger jag.

-Mofavvv! säger E för första gången, och jag gråter för att det namnet aldrig kommer att innebära några verkliga minnen för honom, och för att mina minnen börjar vara gamla.

 

Samtigt är jag så tacksam. Tacksam för allt jag fått, allt jag har.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0