Aktivitetshysteri
Diskussionerna inför nästa läsår pågår för fullt, och då handlar det inte bara om arbete resp. föräldraledighet, utan också om huruvida det ska fortsättas med fiolspelandet, om L också ska börja spela piano, om hur givande orkestern egentligen är, om hur många gånger man känner för att köra till sta´n för att någon ska vara med i aktiviteter av något slag, om ridning en gång i månaden ska konkurrera ut något annat, om det är bra att ha flera aktiviteter samma dag etc. Egentligen handlar det bara om en sak: V vill dansa.
Ja, och en sak till, för om V får dansa så vill L gå på drama.
Vid vårt lilla eftermiddagsfika, innan flickorna kommit hem från juniorerna (en av årets veckoåterkommande aktiviteter) diskuterade maken och jag fram och tillbaka, utan att egentligen komma fram till något. Hur många aktiviteter kan en nioåring egentligen ha? G insåg att han inte räknat de saker som händer här i byn - de märks ju inte lika mycket eftersom barnen tar sig dit och hem själva, och när han räknade även dem började han räkna vår familj också till de mer aktivitetshysteriska. Jag tänkte tillbaka, och insåg att det våra flickor håller på med nog är i samma antalsgrad som mina aktiviteter var - och då känns det ändå som att det jag sysslade mest med var pappersdockslek, brevskrivning och läsning.
Jag tror att det lätt blir för mycket, men samtidigt så tänker jag att ska det vara mycket så är det nog ett rätt bra år att ha mycket i trean, för det är innan det hunnit bli massor med läxor, men efter att barnen är så små att de blir supertrötta av allt som händer utanför hemmet. G är mest orolig för att det ska bli för mycket bilkörande, och att alla aktiviteter ska göra att livet blir ett enda stort logistiskt pussel.
Senare idag presenterade jag förslaget att skicka in anmälning för dans resp. drama, och därmed för lång framtid lägga ner alla planer på husdjur. Det skulle kännas som en befrielse!
Intressant inlägg! Jag hade massor av aktiviteter under hela grundskolan. Jag tror de utvecklade mig massor. Nu har jag föreslagit det ena o det andra för sonen o han har visat ointresse. Simskolan funkade bra o är avklarad o efter ett års aktivitetspaus då han började skolan har vi nu börjat orientera. En sport där man först fick gå en introduktionskurs utan att bestämma om man tänkte börja och sen blir lovad att i nybörjargruppen kommer en förälder lufsa med runt i skogen passade honom! Äntligen EN aktivitet som han godtar tänker jag...
Motsatt problem mot oss, då. Flickorna skulle gladeligen fylla varenda dag med massor av saker. Det började med barntimmar som ett år senare fick sällskap av minibarnkör, och så fick de börja med fiol och så har det rullat på. Det enda de då och då vill sluta med är fiolen, och det tycker jag inte att de får sluta med när som helst, utan måste ge några år till.
Hoppas ni får ihop pusslet. Nu i vuxen ålder är jag enormt tacksam över mina föräldrars tålamod med mig och alla mina aktiviteter när jag var 8-12 år. Jag höll på med: fiol, körsång, piano, fotboll, schack (många tävlingar på lördagarna efter matchen), folkdans, badminton ridning (också inkl tävlingar på helgen) och körsång på söndagarna (vissa) kl 11. Till deras stora glädje slutade jag självmant med handbollen. När jag ville börja med balett sa mamma till slut blankt NEJ. Min syster ägnade sig däremot inte åt någon aktivitet och jag tänker ofta på hur mycket mina aktiviteter berikade mig och att jag fortfarande har glädje av dem. Hoppas flickornas intresse för fiolen håller i sig. Lycka till med pusslandet!
