Fobi

Ibland säger folk att de har fobier, och så verkar det inte vara så allvarligt trots allt. Så är det kanske med mig också, men jag tror att mitt förhållande till bilar rör sig om en verklig, äkta fobi. Så länge de fungerar är det inte så värst problematiskt, men en helt vanlig dag när jag ska någonstans kan bli helt förstörd för att jag går och tänker på vad som händer om bilen inte kommer att starta. Som barn fick jag gå en bit och blev sedan upphämtad av föraren, bara för att slippa vara med i just det där fasansfulla startögonblicket. Som vuxen har jag sprungit och gömt mig när bilen inte startade en gång. När jag är i en bil som åker, vare sig jag är förare eller passagerare, är jag på helspänn mest hela tiden, och hör minsta lilla förändring i ljudet från motorn. Stackars G har det inte lätt! Sedan barnen föddes har jag i alla fall känt att jag nog har det hela under hyfsad kontroll. Bortsett från att jag blir fruktansvärt trött av att veta att jag ska ut och köra en särskild tid går det ganska bra, och bara det faktum att vi har två bilar gör det hela bättre. Funkar inte den ena funkar väl den andra.

 

Till saken hör att bilar går sönder när jag använder dem. Första gången jag hälsade på mina svärföräldrar pajade förardörrens låsmekanism, när vi några år senare hade fått låna samma bil hoppade en cylinder ur, ytterligare senare långtidslånade vi deras gamla trotjänare - den gav upp, naturligtvis när jag körde, en tidig morgon efter att jag skjutsat lillebror E till tåget. Medan vi var utan bil fick vi låna min svärmors nya, och då blev det naturligtvis kortslutning i batteriet. Vi köpte egen bil, och visst, jag blev stående med kokande motor i köerna på E6:an. Ibland undrar jag om alla dessa händelser bara är till för att hjälpa mig - för jag har ju inte kollapsat helt någon av de gångerna, utan hyfsat lugnt (bortsett från den gången på E6:an, då var paniken nära, men pappa kom och räddade mig) ringt efter hjälp.

 

I mitten av december fick vi problem med vår fina bil som hittills varit så extremt snäll och duktig. Hela displayen med hastighetsmätare, bensinmätare och liknande började flimra. Varje gång den slocknade och tändes igen nollställdes klockan och mätarställningen tickade upp ett hundratal. Detta medförde att vi under december månad tycktes ha kört mer än 1000 mil... Nu i januari fick den i alla fall totalfnatt och slocknade helt, fast ändå inte. Den flimrade och pep, pep och flimrade. Det kändes mer akut att få en tid för reparation, och vi fick en nu i onsdags efter att jag ringt i måndags. (Jag mailade flera gånger i december, så det var inte som att vi bara struntat i det...) I tisdags kväll skulle jag så köra in bilen till verkstaden i samband med att flickorna skulle på orkester. Alla barnen var påbyltade, E taggad som alltid när det vankas bilåkning och J på väg att somna i bilstolen. DÅ knastrade bara bilen. Stendött batteri. V blev sur på mig för att de inte kunde åka på orkester (G var på vift med den lilla bilen). E blev arg för att han inte fick åka bil. Det fanns ingen möjlighet för mig att få panik. Nyttigt kanske. Jag mindes i alla fall att vi fortfarande har något slags garanti, ända tills bilen fyller tio år, så jag utnyttjade den och tog hit en bärgare. Han menade att flimrandet sannolikt dragit slut på batteriet, och det lät ju sannolikt, för displayen har ju hållt på även när bilen varit avstängd. Jag bad honom i alla fall att ta med bilen direkt till verkstaden, även om han startade den på bara något mer än ett kick - annars hade jag ju fått bylta på hela barnaskaran igen.

 

Om lite drygt två år fyller bilen tio, så som jag sa till maken får jag väl börja spara så att jag kan köpa en ny bil då. Hade jag inte kunnat ringa det där numret hade jag sprungit och gömt mig. När G väl kom hem insåg han att jag var lika urladdad som bilen... (Förresten tränade jag mer igår när bilen var klar, genom att genast köra den. Det gick riktigt bra, men så "nervös" som jag var när jag skulle starta efter att ha handlat har jag nog inte varit sedan...kanske E6-köret, eller möjligen batterikortslutningen.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0