Livet med en tvååring...
...är intensivt, men fantastiskt underhållande. Idag var vi ute på promenad med J i vagnen. E sprang bredvid, som vanligt utan vantar (han vägrar konstant att ha sådana på sig). När jag, med vantar, började frysa om händerna tyckte jag att det var läge att gå hem, och vis av lång erfarenhet vet jag att sådana idéer sällan uppskattas. Jag frågade därför E om vi inte skulle gå hem och fika. Jodå, fika är han pigg på, så han var med på noterna, fast bara några meter. Sedan kom vi förbi tant R och E vek av in på deras gång medan han samtidigt tittade mot mig och sa:
-Här tar vi!
R:s kakor och bullar är goda, och vi har ofta fått fika där, men det betyder ju inte att man kan knata in och beställa förmiddagsfika vilken vanlig tisdag som helst, vilket E fick förstå. Det gjorde han, och knatade på i god fart tills vi kom hem.
Efter halsflussköret har det där med läggning blivit komplicerat, för att inte säga riktigt problematiskt och snudd på omöjligt. Idag lyckades vi dock utan gråt och skrik från vare sig modern eller barnets sida. Efter välling och tandborstning tittade gullungen på mig och sa:
-Ligga mysa? Jag låg bredvid honom en stund och gick sedan ner. Från bottenvåningen hörde jag sedan hur han körde bilar på trappgrinden och räcket en lång stund. När det blivit tyst gick jag upp: Gossen sov i sängen och på grind och räcke fanns ett flertal bilar parkerade. Andra kvällar har han vrålat:
-Nej, INTE sova. Jag är för liten! Jag MÅSTE leka lite. Du är DUM! (Fast det var inte jag som var motståndaren då, utan faderskapet.)
