Äntligen!

För några år sedan började V få krångel med huden på sina fötter. Den lossnade, det sved och såg allmänt hemskt ut. Jag gick med henne till vårdcentralen. Där kan man antingen träffa käcka doktor K, eller blyge doktor J. Det blev den käcka. Hon kommenderade barfotaliv och trodde att det var svamp. Ett år senare var vi tillbaka med likadana  fötter. Den käcka sa denna gång att fotbad med såpa nog skulle hjälpa. Jag frågade om det inte skulle kunna handla om psoriasis, men det trodde inte tant doktor. 
   I höstas blödde fötterna så att strumporna fastnade. Då fick vi träffa den blyge. Han tittade försiktigt, skrev ut antibiotika och skrev en remiss till hudspecoslist. Sedan la han omsorgsfullt om foten. Psoriasis trodde han nog inte.
   I februari fick G ta över och åka till hudläkaren med V, och gossarna som släp. Efter någon minuts snabb inspektion löd domen "böjveckseksem" och flickebarnet fick order om smörjande i tid och otid med kortison och fet kräm. Dessutom skulle hon sova med strumpor och skydda fötterna från solljus. Tyvärr hjälpte det bara lite grann.
   Idag var det återbesöksdags, och när jag var på väg hem från jobbet ringde maken:
-Det är psoriasis.
Det där "vad var det jag sa" ligger nära till hands, men enligt G menade läkaren att det utvecklats sedan sist. Jag känner i alla fall att jag har hyfsad koll på vad det innebär. Nya salvor, gärna barfota - och så finns ju alltid supermedicinen: graviditet. Sedan J flyttade in i min mage är i princip alla mina besvär i hårbotten borta! Tills V är giftasvuxen får hon väl nöja sig med smörj...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0