storasyrrans

Hur bär man sig åt för att måla tak utan att samtidigt bli erbarmligt nersölad själv? Att kläderna blev lite kladdiga var väl ingen fara - jag hade bytt om, trots att jag starkt ogillar klädbyten i onödan. Värre var det när jag kände en klick färg landa strax bredvid vänster öga, lite så där lagom in i håret. V underhöll oss med ivrigt pratande medan vi jobbade, och hon kommenterade genast färgen. När jag utan att tänka på det torkade bort den noterade hon snabbt att färgen istället hamnade på glasögonen. GRR. Jag klättrade ner från stegen, överlämnade rollandet till maken och höll mig till att måla skarvar med normal pensel. Jag tog dessutom av glasögonen och som extra skyddsåtgärd lånade jag en av barnens vintermössor - den täckte håret fint. Naturligtvis droppade det ingen mer färg på huvudet sedan, men resten av mig var alldeles för färgad för att jag skulle känna mig helt tillfreds.
-Har du aldrig målat förr? undrade maken när jag beklagade mig.
-Jo, och det blir alltid så här, svarade jag. (Jag minns t.ex. operation dagsverke på högstadiet när jag och en kompis skulle vara hos kvinnojouren och måla skänkta möbler. Vi fick en färg att hålla till godo med - solgul, och vi hade väldigt trevligt. En av de möbler som skulle målas var en spjälsäng, och jag behöver nog inte förklara varför det blev en komplikation om jag bara påpekar det faktum att spjälorna behöver målas ordentligt på insidan också. Vi badade i lacknafta efteråt...) Det bara känns som att det borde gå att måla  utan att det ska behöva bli så mycket färg på allt annat. Tips emottages tacksamt!

Jag är änna lite seg! Det kan bero på att jag trots att klockan bara är halvnio redan varit uppe tre timmar (och inte riktigt hade planerat för så kort natt).

Vi vaknade abrubt. Av vad vet jag inte, men det första jag hörde var ett skrik och sedan från G:
-Vad är det som händer?
Ungefär samtidigt insåg jag att hela rummet lystes upp av blåljus. G gluttade under rullgardinen och konstaterade att det stod en bil med blåljus på på vår uppfart. Inte kan man ligga kvar i sängen då! Eller, det kanske man skulle kunna, men det var ett fruktansvärt jobbigt ljus! Alltså tog vi på morgonrockarna och började efterforskningar av vad som hänt. Det var en polisbil - avstängd, men med blåljuset blinkande för fullt. G gick runt i huset och spanade ut åt olika håll.
- Det ligger en moped eller något borta i häcken, sa han, och så gissade vi oss till att poliserna kanske var ute och jagade någon yngling.

Efter sisådär en kvart kom en polis tillbaka till bilen och stängde av ljuset. Vilken lättnad! Det lyser upp precis hur mycket som helst, och så är det ju inte precis något fast sken! Han såg i alla fall att jag stod och glodde i fönstret, så han knackade på och bad om ursäkt för att de stört... De hade varit ute och jagat någon på trimmad (stulen?) moppe, och efter körande runt här ett tag hade mopedisten kört upp för vår backe, och så klart de efter. Sedan går ju inte vägen längre, så från vår gård hade de fortsatt till fots. Tyvärr var inte mopedisten infångad, så polisen gav sig iväg igen.

En stund till gick, och sedan kom båda poliserna gående och hade med sig mopeden. De mekade lite med den, och så kom en bil till (civil) och ställde sig på gården. En man klev ur och snackade med poliserna en stund - han kan ha varit en civil polis. Sedan åkte han igen, och poliserna satte sig i bilen, för att värma sig såg det ut som. När klockan började närma sig halv sju knackade de på hos oss igen, och meddelade att de skulle åka, samt frågade om det var OK om mopeden stod kvar tills nästa patrull kom och hämtade den med släp. G erbjöd dem att låsa in den i vårt förråd, och det gillade de. Den skulle hämtas efter en timme, men än har det inte kommit någon.

Man undrar om det är de vanliga gossarna som varit i farten... Tidigare har de ju hållit sig borta från oss och vårt hus - kanske är det slut på friden nu?

V fick den mest fantastiska julklapp hon kunde tänka sig - faktiskt mer fantastisk än så, för som hon sa själv så visste hon inte att det fanns sådana. Det var inte vi som skänkte denna underbara present, utan fadder G och några till av morbröderna. Hon hade önskat sig en råsa mekrofon (det var så det stod på önskelistan), för det hade hon sett i en leksakskatalog, och nu fick hon inte bara en, utan två - dock inte rosa. Dessutom hörde dessa mikrofoner ihop med en karaokemaskin, vilken morbröderna demonstrerade för henne under juldagskvällen. Barnet var strålande glatt! Dagen efter ville hon helst åka till sta´n med en gång för att inhandla en skiva med "mamma mia" - den har hon lärt sig två fraser ur andrahandsvägen, d.v.s. av kompisar som själva lärt sig den från skiva. Vi lyckades skjuta upp stadsbesöket en dag, men igår var det alltså dags. Nu kryllar vår stad inte direkt av skivbutiker, men det finns ju en ganska välsorterad stormarknad. V visste precis hur skivan skulle se ut:
-Det ska stå ABBA med stora bokstäver på framsidan, och så ska den vara svart och de ska vara på bild på baksidan.
Vi hittade en vit skiva som det stod ABBA på och där de fyra sångarna var med på baksidan, men på den fanns det ingen "Mamma mia". Vi hittade en vit skiva som det stod "Mamma mia" på, men där var det ingen bild på gruppen. Tillslut gick V ändå med på att köpa den - i brist på den "riktiga". Två skivor för 99:- var det, så då var jag ju tvungen att hitta en till - tur att V:s andra låt på repertoaren fanns på en skiva: Jill Johnssons "Kärleken är".

Det tog inte många minuter efter att vi kommit hem innan V stoppat i "Mamma mia" i apparaten, ställt sig beredd med mikrofonen och satt på. Någon minut av låten hann gå, och sedan låg hon stortjutande i soffan.
-Det skulle ju vara på engelska! Mama mia, here I go again - inte på svenska!
Puh! Tur att vi köpt en skiva till.

Idag har barnets snälle fader suttit vid datorn och tankat hem (lagligt köpt) både karaokeversionen av "Mama mia" och den "riktiga" engelska med ABBA. Den lär spelas många gånger imorgon!

L vid frukostbordet, medan hon hällde på rejält med sirap på risgrynsgröten:
"Så synd att allt som är så gott är så onyttigt!"

Annandagar är ljuvliga - hela dagen andas liksom dagen efter, och det är så skönt att ha det så! Det som inte är så skönt är barns humör efter några dygn med lite för lite sömn!

Julafton firade vi själva för första gången någonsin, och det gick hur bra som helst. Efter krubbsamlingen (där G jobbade och barnen sjöng) gick vi hem och förberedde julmat till lunch. Vid ettiden kom våra grannar, som också skulle vara själva, upp till oss och så åt vi tillsammans. Därefter var det ganska tight med tid till julbönen, så det var bara att plocka undan det nödvändigaste, och sedan packa in sig i bilen. Vi hade tänkt ha megakakfika när vi kom hem, för det hör egentligen till traditionerna för både G och mig, men vi var för mätta. Alltså gav vi oss på julklapparna med en gång. En dryg halvtimme senare var vi klara! Så skönt, eftersom vi skulle upp till julotta hela familjen på juldagen.

Juldagen var lång. Den startade med julotta - L sov sig igenom halva ungefär, men V höll sig vaken, och de tyckte faktiskt att det var riktigt mysigt båda två. Jag tycker att det är för tidigt - midnattsmässa passar mig mycket bättre! Efter julottan pausade vi en liten stund hemma med frukost nummer två, och sedan började vi fundera på hur hela klanen E, d.v.s mina syskon och föräldrar, skulle få plats att äta hos oss på kvällen. Vi dissade flera dukningsidéer innan vi kom på den sanslöst smarta variant vi sedan genomförde - att ställa två stora bord i köket tillsammans så att det blev ett nästan kvadratiskt jättebord. (Vi fick en hel mängd pärlplattor av barnen i julklapp, och vi hittade det perfekta användningsområdet när vi dukade: höjdutjämnare  under ljusstakar m.m., eftesom borden inte var exakt lika höga...) Sedan knödde vi in stolar runt så att det åtminstone fanns varsin sittplats till alla femton. Inte gott om plats, men i alla fall trevligt.  Vi förberedde också kalkonen, och när vi gick till kyrkan satte jag igång ugnen. Det  måste ju vara höjden av effektivitet att maten lagar sig självt medan man är i kyrkan! För första gången någonsin, tror vi, sjöng sedan hela klanen tillsammans i gudstjänsten, och det var roligt! Så roligt att det skulle vara kul att göra det igen. Efteråt åt vi kalkonen och en del annat, och hade väldigt trevligt - tyckte vi. När alla åkt hem satt G och jag uppe läääänge och bara pratade - det har inte varit så mycket tid till det i höst!

Efter två långa dygn var vi ganska avslagna när vi vaknade idag. Vi hade redan kollat in en gudsjänst att åka till, eftersom G var ledig, och nästan på planerad tid åkte vi iväg. Vi hade inte hunnit särskilt långt när L sa:
-Vem ska passa oss på tåget nästa vecka?
-VA? sa både G och jag. V sa något, och L fräste till henne att det visste hon inte alls något om, för det var något bara hon och morfar pratat om. Vi förstod fortfarande ingenting, men efter en stunds resonemang, under vilket L blev argare och argare, listade vi ut att hon på något sätt måste ha missförstått min far helt, eller övertolkat, eller så har han och L planerat något som vi inte vet något om! L avskyr missförstånd - hon kan ha ärvt det av mig... Hon vrålade, tårarna flödade och vad vi än sa så fick vi bara fräsande svar. Morfar HADE sagt att de skulle åka tåg till mormor och morfar nästa vecka.  Inte skulle hon följa med in i kyrkan heller när vi kom fram, men när jag öppnade dörren kom hon i alla fall. Sedan gladade hon till sig, som tur var, och nu är de riktigt förnöjda både L & V. Jag och G bara slappar.

Underbart skönt med en helt ledig dag! Den har jag utnyttjat till fullo:

-Bakat vörtbröd
-Bakat fyra olika sorters småkakor (utan fatala missar)
-Bakat en mjuk kaka
-Gjort en hel mängd julköttbullar
-Slagit in julklappar
-Handlat de näst sista grejorna till julmat och annat (Det kommer att bli en runda imorgon också.)
-Gjort fudge (trots att jag inte alls tycker om fudge)
-Lagat mat - två gånger!
-Pysslat med barnen (nejlikeapelsiner)
-Städat köket efter all bakning

Barnen har hjälpt till med bakningen så till vida att de slickat vispar och skålar, samt provsmakat de färdiga kakorna. I övrigt har de roat sig själva. Dock slutade det med en kraschlandning när de lekte höjdhoppstävling, och V kom springande ut i köket och sa att L slagit sig. Efter en stund kom den skadade linkande - det var visst näsan som fått värsta smällen, för det kom lite blod från ett ytligt sår där. Vi tröstade henne med en köttbullebit, och sedan skickade jag dem för att ta på pyamas och borsta tänderna. Något senare ropade de igen - de hade upptäckt ett blåmärke på L:s knä. Jag fick också titta, och ungefär samtidigt kom G hem. V berättade genast att L fått ett blåmärke, och L fyllde lyckligt i:
"I min älsklingsfärg!"

(L:s älsklingsfärg är sedan några veckor inte längre gul, utan lila.)