storasyrrans

Denna vecka har vi låtit vaccinera oss. För maken och mig handlade det naturligtvis om svintjotafräset, och det borde såklart gjorts mycket tidigare, men så alldeles enkelt var det inte att få till. L & V fick ju sina sprutor i början av november, och några veckor senare började även friska vuxna vara välkomna till vaccinationsmottagningarna. Jag gjorde några försök, men de flesta gångerna kom jag inte längre än till datorn. Där finns nämligen alla mottagningarna listade med tider då man kan komma, och så rödmarkeras tider som inte fungerar p.g.a. vaccinbrist, och rött var det för det mesta. En dag var jag nästan på väg, för då hade jag sett dagen innan att det fanns vaccin, men så träffade jag en bekant som kom från mottagningen:

-Jag är vaccinerad nu, men de sista doserna gick åt medan jag satt och väntade efteråt.

En annan dag gjorde jag ett försök inne i sta´n, för där har de haft fler svarta tider, men när jag tog kölappen och samtidigt hörde ett nummer som var myyyycket lägre ropas ut la jag ner det försöket också.

Sedan började julen närma sig, och därmed också ett antal spelningar. Först var det julkonserten med körerna, där jag skulle spela en liten, men ack så svår, basstämma. Efter den, alltför ringa men dock, övning jag lagt ner kändes det trist att sumpa allt med vaccinationsbiverkningar, så den veckan blev det inget. Sedan var det fjärde advent och då skulle jag spela ännu mer, och sedan var det ju jul, och det kändes väl inte heller så kul att vara handikappad inför.

Maken har haft liknande problem, fast han har ju dessutom haft problemet att han ska arbeta en hel del också - inte bara att traska iväg och sätta sig och köa. En annan del i problematiken är E, för han måste bäras en hel del, och efter att ha hört skräckhistorier om hur gräsligt sjuk man kan bli, så vågade vi inte ta sprutorna på samma dag.

Denna vecka fanns det dock inga fler ursäkter. I måndags gjorde G slag i saken, och se: nu fanns det vaccin, och nästan ingen kö heller. Det var maken och BUN:s ordförande och ett par till, så det hela gick mycket snabbt och enkelt. Inte blev han så sjuk heller, bara lite ont i armen på morgonen efter, och så har han en ganska rejäl röd bula, men det är väl inget att oja sig för?

I går var det så min tur. Efter att ha mutat flickorna med att de skulle få varsin skumtomte när vi kom hem om de kunde tänka sig att åka med så att jag äntligen kunde få sprutan åkte vi dit. (Ja, G jobbar, så jag kunde ju inte bara åka iväg hur som helst!) Igår var det ingen kö alls, och det är nog inte så bra för effektiviteten. Jag fick nämligen vänta ganska länge. Sedan vi kom hem väntade jag ivrigt på biverkningar, och den möjlighet de skulle ge mig att däcka i sängen med någon trevlig bok, men nej - inte en enda. Jag kan, om jag känner efter ordentligt, känna att det kanske ömmar lite i armen, men så mycket mer är det inte.

Idag, då. Någon måste vi väl kunna vaccinera idag också? Jodå, det var dags för E:s tremånaderssprutor - jepp, i flertal. Sedan flickorna var små har det nämligen tillkommit ett vaccin mot sådana där öroninflammationsbakterier - HURRA! Dock inget hurra att se den stackars gossen le och charma de två bvc-sköterskorna som sedan grymt räknade till tre och stack honom i varsitt lår. Stackars mor, stackars barn. Han har fått feber, och han har nog ont också; den ena sprutan kunde ge det ena och den andra det andra och han har fått båda, och dessutom en supp alvedon som jag fick kämpa för att få in.

Imorgon är det nyårsafton och sedan är det ju helg, så då kan vi inte vaccinera någon. Sedan blir det en veckas paus, och så är det dags för köandet igen: dos två för flickorna.

Efter flera dagars datafasta har jag ett stort lager av saker att skriva om; frågan är bara var jag ska börja.

Kanske med ämnet "Julklappar"? Dem tycker jag nämligen mycket om, och skulle kunna skriva mycket om - alltså inte bara just dem jag fick i år, utan över huvud taget. Presenter är kul, både att ge och att få.

Eller skulle man skriva några rader om E:s framgångar? Han vänder sig åt båda håll och har precis, med hjälp av två vändningar förflyttat sig en bra bit ut på mattan istället för att ligga kvar på filten.

Eller några rader om familjesammankomster under juldagarna? Liksom lite dagbok, för att berätta om goda kalkoner och trevligt umgänge, sång och tal, fantastisk fruktkaka och andra minnesvärda saker?

Jag skulle också kunna skriva ett helt inlägg om datorer. Vår mac fyller snart sex år och lever fint, men makens två år yngre bärbara pc lider av ett flertal irriterande ålderskrämpor. De ger faktiskt upphov till ett och annat skratt mellan frustrationsutbrotten.

Lilla D är också värd några rader - jag har blivit faster till den allra gosigaste flicka man kan tänka sig. Söt är hon också, och så stor att E får jobba på för att hålla undan...

Ytterligare ämnesförslag:

Konsten att vaccinera sig, eller inte

Kök

Laglighet

Fotbollsspel

Mat - eller inte

Snö och annat väder

Vi får väl se om inspirationen rinner till någon dag när E sover och maten är lagad, tvätten tvättad och nedervåningen dammsugen.

Julen närmar sig med stormsteg, och jag tycker att det är jättetrevligt. Maken tror att han kanske kan hinna köpa en julklapp till mig på lördag förmiddag, men är tacksam om jag tar hand om samtliga andra inköp, för han hinner helt enkelt inte. Detta trots att han inte har en särskilt ansträngande jobbjul. Nej, det är nog mer all blomutdelning, en begravning och en massa annat som alltid är svårt att precisera. Lovisa suckar och beklagar sig över att jullovet är så förskräckligt långt, och att det är jättetråkigt att det är sista vanliga skoldagen före lovet idag.

-Du kan ju försöka tänka på hur rolig den här terminen har varit, och hur roligt det kommer att bli att börja efter lovet istället för att tänka på hur tråkigt det är med lov, försökte G.

-Men pappa, då, svarade L med världens mest suckande och stönande tonfall. V tycker att det ska bli skönt med jullov, för då slipper man gå upp tidigt varje morgon. Hon är så gräsligt morgontrött!

Jag tycker i alla fall att det är fantastiskt roligt att för en gångs skull ha tid att göra allt möjligt bara just för att jag har tid och det är roligt. Tillsammans med flickorna har jag redan förfärdigat två sorters kola och kokosbitar, samt pepparkakor, skurna pepparkakor och Lovisas favoritchokladkakor. Idag testar jag nytt vörtbrödsrecept - utan vörtmix. Jag är megastolt över att ha lyckats koka ihop 1l svagdricka till 196g vört - det skulle bli 200g... Nu jäser degen. I eftermiddag ska vi koka knäck, och sedan får vi väl baka lite fler kakor, också.

Till våra jultraditioner börjar höra julgranshuggning lördagen i 4:e adventhelgen, och på kvällen sedan pizzaparty här. Det blir tredje gången i år, och första året gjorde G pizzor till oss och en familj till, förra året till oss och två familjer till. I år blir det vi och tre familjer till; kanske bäst att öka från fyra till fem satser pizzadeg...

Det är inte utan att jag är lite avundsjuk! Föräldralediga bjuds inte på julbord av försäkringskassan, precis... Förra året var jag på julbord med förskolestyrelsen (där är jag ju inte med längre, eftersom L & V vuxit ifrån förskolan), därefter med alla anställda i kommunen, på julfest med knytjulbord modell större med kören och så julbord med jobbet strax innan det var jul på riktigt och vårt eget julbord kunde avnjutas tillsammans med grannarna. Detta myckna julbordsätande hade i alla fall som följd att jag lärde mig att tycka om sill. Fast sådana där Abba-inläggningar tycker jag inte om - det får vara riktiga, hemmagjorda.

G har varit på två julbord i år, och jag tror inte att det blir ett enda för mig - förutom vårt eget. Körens blev inte av i år, utan inskränktes till julsmörgås (visserligen en MYCKET smaskig julsmörgås med skinka, grönkål, tomater m.m.) under ett körövningsfika, och försäkringskassan har fullt upp med att betala ut pengar några månader för sent. Jag var bjuden på ett av de två julbord maken varit på, men det var alla barnvakter i trakten också, så det gick ju liksom inte...

Barnen är också avundsjuka på sin far.

-Varför får vi aldrig gå på julbord? undrar de. G minns att han själv var avundsjuk på sina föräldrar för att de fick gå på massor av julbord, så nu har vi små lösa funderingar på att L & V ska få bjuda in sina kompisar till julfest med julbord i någon av mellandagarna. De fick ju aldrig ha något sexårskalas, så detta kan väl få vara ett slags kompensation. Avundsjukan fick i alla fall paus efter julbord ett när G berättade vad som funnits på den magnifika buffén: lax, sill i mängd, grönkål, brunkål... - men ingen prinskorv, och inga köttbullar.

-Då var det ju inget riktigt julbord, avgjorde flickorna. Deras julbord ska självklart innehålla båda dessa rätter. Dessutom ska där, enligt dem själva, finnas ägghalvor med dill, eventuellt lax (de är inte helt överens), skinka, potatis, julost och bröd. Sillar vill de helst vara utan, och kål kan vi inte locka med alls. Synd när jag ju lärt mig att äta både sill och grönkål, men äcklig köpt konserverad rödkål är jag och barnen helt överens om: den hamnar inte på vårt julbord.

Vi vinner aldrig. Eller, det händer att vi vinner, men det är inte ofta, och sällan något roligt. L vann t.ex. en stålmannentavla på förra lettlandsaftonen, och det var ju inte särskilt kul - fast hon var nöjd och glad. Själv vann jag inte ett smack. I söndags var det tomtepromenad. Då vann vi inte heller något, för fam. F vann nästan allt som gick att vinna. Kanske är det så att man vinner ibland, och då vinner man mycket, för för två år sedan vann jag storvinsten på 1000:-, och då vann vi också typ sex julstjärnor och ett uno-spel. Det är ju bara trist däremellan...

Internet har gett upphov till en mängd nya meningslösa lotterier. De verkar inte vara meningsfulla i något annat syfte än att skapa reklam, i alla fall, och vinner gör jag inte där heller. Inte för att jag tävlar så ofta, men ibland, när det är gratis och jag redan lämnat min e-postadress, eller har chans att vinna något riktigt skojigt, och då brukar jag ändå inte vinna. Nu är det julkalendrar på var och varannan internetsida, ex. på barnsemester.se, där jag är medlem. Häromdagen gick jag in och deltog i julkalendertävlingen, och tro det eller ej - jag har vunnit! Det skojigaste är att jag inte vunnit ett vykort, rabatt om jag bokar en megasuperdyr resa eller något annat meningslöst; nej, jag har vunnit en halvårsprenumeration på den nya serietidningen för barn, Tivoli. Kul!

Det är väl ingen idé att delta i några fler tävlingar på några år nu då, eftersom jag vunnit. Eller, kanske har jag just börjat få tur? Bäst att fortsätta, för man vet ju aldrig...

I tisdags lagade jag som vanligt lunch här hemma till maken och mig själv. Det blev senapsfisk, enriktigt smarrig vardagsfiskrätt. Den tillagas i ugnen, och där stod den när G kom hem. Han är en hjälpsam man, och klev därför inte raka vägen till köksbordet, utan tog vägen förbi spisen och plockade ut fisken ur ugnen. Därefter stegade han mot köksbordet med fiskformen i händerna. Drygt halvvägs ville fisken tyvärr inte följa med längre, utan la sig istället på golvet tillsammans med de blå resterna av den porslinsform den legat i.

Jag snarast njöt. Inte för att vi blev tvungna att fiska upp maten, utan för att G äntligen gjorde sönder något. Ja, alltså inte för att formen gick sönder, utan för att HAN gjorde sönder den. Annars är det nämligen jag som slår sönder - jag har många porslinsprylar på min meritförteckning. Jag har otur för det mesta, tycker jag, men maken tycker inte att det kan kallas det när man glömmer bort att man håller något och därför släpper det i marken. Att jag lyckades ha sönder ett stort fat när jag skulle dska det tyckte han inte heller var direkt otur, men det berodde isåfall på okunnighet om en koncentrerad vattenstråles kraft, och inte på att jag var våldsam. Några muggar har kanske pajat för att jag varit lite hastig i mina rörelser, men mest har jag faktiskt otur.

Som med gjutjärnsstekpannan, t.ex.. Sådana kan ju liksom inte gå sönder - men det kunde de visst, fick jag bittert erfara. I vår studentlägenhets kök var det viss brist på bänkutrymme. En dag stod stekpannan på spisen, och eftersom vi ännu inte hade några barn var handtaget vänt ut från spisen. På golvet stod en alldeles nyinförskaffad drickaback, som ännu inte hade lyfts in på sin plats i skafferiet. Ovanför spisen fanns en fläkt. Den var nästan alldeles platt, och det saknades som sagt bänkutrymme. Alltså ställde jag ibland grejor där. Den här dagen hade vi till middag ätit matvete, och det hade blivit mycket mer än vad vi kunde äta upp, och alldeles för mycket över för att bara slänga. Kastrullen med resten fick stå på fläkten en stund, i väntan på att förpassas in i någon burk i kylen. Så var det det där med oturen - jag behövde ta fram något som stod i skåpet ovanför fläkten, och öppnade alltså skåpsluckan. Ja, utan att flytta på kastrullen; jag tänkte nog inte på den... Se katapulteffekten framför er: kastrullen trillade ner på stekpannehandtaget och stekpannan gjorde en volt och träffade drickabacken - vars flaskor faktiskt höll, allihop. Hela köket blev fullt av matvete, och sedan dess har jag aldrig mer tillagat det... Stekpannan gick i tre delar, i alla fall. Otur.

Nu känner jag att det inte gör så mycket när jag gör sönder nästa grej, för det var riktigt längesedan jag kraschade något sist, och så pajade ju G en form. Att anledningen till att jag inte lyckats ha sönder så mycket det sista kan vara att porslinsformarna börjar ta slut behöver ju egentligen inte nämnas...

Nu har det hänt - det som jag trott skulle hända för länge sedan. Märkligt nog har vi i drygt tre månader lyckats få barnen till skolan i tid varenda morgon, och dessutom har de varje dag haft med sig frukt, och aldrig glömt vare sig läxboken eller gympakläderna. Förrän nu, då. I onsdags hade de med sig varsin lapp hem, på vilken de, enligt ett bifogat brev, skulle skriva en gåta och rita en bild till. Detta skulle sedan bli klassens adventskalender - en gåta att gissa varje morgon i december. Gåtan skulle lämnas in i fredags.

Vi började prata om det med en gång, men det var inte så alldeles enkelt, för hur förklarar man egentligen skillnaden på en gåta och en fråga? Det stod dessutom relativt still i mitt huvud; de enda gåtor jag kom på var av typen "Vad heter Finlands sämste trädgårdsmästare?", men så kom jag också på den klassiska gåtan om de norska lågprisjägarna på butikernas golv.

-Den tar jag! sa L. Skönt! Ett barn avklarat. Problemet  var bara att hon inte genast satte sig och skrev. På väg hem från skolan nästa dag kom jag på att det började bli bråttom med gåtorna.

-Jag vill inte ha den där med norrmännen, för A har skrivit en med samma svar, fast om en gubbe. sa L då.

Blä. Tillbaka till noll. Dessutom var hela torsdagseftermiddagen full av fiolövning och BVC-besök, så barnen hann gå och lägga sig utan att gåtorna dök  upp i mitt huvud igen. Inte heller mindes jag dem när vi på fredag morgon skulle ha med fiolerna till skolan, för att flickorna tillsammans med kompisen N skulle premiärframträda där med "Nu tändas tusen juleljus".

Så gick fredagen, och någon gång konstaterade vi att vi hade missat inlämningen, men att vi ju hade gott om tid att fixa gåtorna innan måndag. Man ska göra saker genast när man kommer att tänka på dem - det gjorde inte vi.

I söndags kväll var vi på musikgudstjänst i Varberg, och kom hem vid åttatiden, d.v.s. redan efter läggdags. G skyndade sig att plocka fram lite kvällsfika, så att flickorna inte skulle behöva lägga sig hungriga, och så satte vi oss vid bordet.

-Gåtorna! Jag vet inte vem det var som kom på dem, men det blev ett betydligt längre fika än planerat.

-Jag tar väl den där med bilarna då, sa L. (En bil kör från A mot B i 90km/h. Samtidigt kör en annan bil från B mot A i 70 km/h. Vem är närmast A när de möts?)

-Ja, men förstår du den då? frågade G. Nja, kanske... Så skulle V ha en också. Vi ansträngde oss rejält!

-Du kan väl ta den där med Inge Gli, sa L.

-Heter han det då, sa V. Suck.

-Men alla de här då, sa G och frågade:

-I vilket land är det farligast att åka skridskor? (Tystnad) Tunisien...

-Är det det? frågade barnen. Nähä, för svårt. Så försökte vi med gåtor av typen "Om två personer bor grannar och den ena har en tupp som lägger ett ägg på gränsen mellan tomterna, vems är ägget?", men de var också för svåra. Så kom G äntligen på en:

-Varför är det farligt att gå in i djungeln mellan ett och tre?

-Den! Den kan jag, sa V, och tur var väl det, för klockan närmade sig nio. Jag skrev gåtorna åt dem, och så bestämde vi att flickorna nästa morgon skulle kliva upp direkt istället för att morna sig 20 minuter och då rita bilder till. Det fungerade, så igår fick de lämnat in dem - bara en skoldag för sent...