Sjukt barn?
I söndags kväll upptäckte vi ett band av röda prickar på L:s bröstkorg. När man vet att det går vattkoppor på dagis är det svårt att bara nonchalera det och skicka henne till dagis i alla fall. Alltså var jag hemma med barnen i måndags, men inte blev prickarna fler, och inte större heller. V fick till sin stora lycka promenera till barntimmarna själv (G mötte henne vid vägen), och under tiden satt L här hemma och räknade i ettans mattebok (utan större problem). På kvällen hade båda tjejerna feber.
-Vad bra, tänkte vi. Då får väl V också vattkoppor nu. Sedan satte vi oss med almanackorna och kollade vem som skulle vara hemma vilken dag ända tills nästa fredag.
I tisdags skulle barnen varit hos tant R på plättkalas medan vi roade oss med konfirmander och körövning. När jag ringde och meddelade att vi fick förändra planerna sa R:
-Men det smittar väl inte gamla tanter? Det hade hon ju helt rätt i! Snäll som hon är flyttade hon helt sonika plättkalasandet hem till oss. Strax innan jag behövde gå kom hon och plockade ur sin medhavda tygpåse upp plättjärn, kanna med plättsmet och tre sorters sylt. Sådan lyx! (Bonus var att vårt kök blev städat ordentligt, för man vågar ju inte låta en gäst komma och använda det i normalt skick!) R konstaterade också att L:s prickar verkligen såg ut att vara vattkoppor. Annars hade jag tvivlat starkt!
Idag är det torsdag. L har fått sammanlagt en prick till, och inte en enda har kliat. All feber är som bortblåst. V har inte fått en endaste liten prick, så nu befarar jag att hon tänker insjukna lagom tills L är frisk. Lindrigt är det ju i alla fall hittills. Det känns nästan som om man fuskar när man är hemma med dem, men så länge kopporna finns där så får de ju inte gå till dagis, hur få kopporna än är!
-Vad bra, tänkte vi. Då får väl V också vattkoppor nu. Sedan satte vi oss med almanackorna och kollade vem som skulle vara hemma vilken dag ända tills nästa fredag.
I tisdags skulle barnen varit hos tant R på plättkalas medan vi roade oss med konfirmander och körövning. När jag ringde och meddelade att vi fick förändra planerna sa R:
-Men det smittar väl inte gamla tanter? Det hade hon ju helt rätt i! Snäll som hon är flyttade hon helt sonika plättkalasandet hem till oss. Strax innan jag behövde gå kom hon och plockade ur sin medhavda tygpåse upp plättjärn, kanna med plättsmet och tre sorters sylt. Sådan lyx! (Bonus var att vårt kök blev städat ordentligt, för man vågar ju inte låta en gäst komma och använda det i normalt skick!) R konstaterade också att L:s prickar verkligen såg ut att vara vattkoppor. Annars hade jag tvivlat starkt!
Idag är det torsdag. L har fått sammanlagt en prick till, och inte en enda har kliat. All feber är som bortblåst. V har inte fått en endaste liten prick, så nu befarar jag att hon tänker insjukna lagom tills L är frisk. Lindrigt är det ju i alla fall hittills. Det känns nästan som om man fuskar när man är hemma med dem, men så länge kopporna finns där så får de ju inte gå till dagis, hur få kopporna än är!
Arv, eksem m.m.
Igår var det poliskontroll på väg hem från jobbet. Jag slapp stanna för att blåsa, kanske enbart tack vare att den de höll på att stanna före mig smet. Poliserna var i full färd med att lotsa in honom på en liten parkering, och viftade samtidigt åt mig att jag kunde köra. När jag var precis parallellt med den andra bilisten gasade han järnet och försvann framför mig. Poliserna skrek...
Nå, det var inte alls det jag tänkt skriva, utan bara det att jag insåg att jag ärvt min fars dåliga egenskap att allt som oftast köra iväg med bilen utan plånbok. Jag minns ett antal gånger när jag frågade om vi inte skulle tanka, eftersom bensinmätaren visade rött, och svaret blev:
-Nej, jag har inte med mig någon plånbok.
Jag glömmer plånboken för att jag byter väska. På måndagar har jag oftast glömt att flytta över den från handväskan jag ibland använt under helgen, och kör jag iväg utan att syftet är att handla på helgen glömmer jag oftast både handväska och plånbok. Däremot skulle jag aldrig riskera att inte kunna tanka. Båda bilarna är preparerade med bensinkort på smarta ställen. Nu hade det inte gjort något om jag blivit stoppad den här gången, för jag hade faktiskt plånboken, och därmed körkortet, med.
Mina döttrar har ärvt flera dåliga saker av mig. Senaste upptäckten är eksem. Någon vecka före jul klagade L på att hon hade svårt att gå, och det visade sig att knävecken var alldeles såriga av eksem - inte konstigt att det gjorde ont. Sedan dess har vi, för att vara oss, varit riktigt flitiga och smort i princip varje kväll med receptfri kortisonsalva. Det har dock inte hjälpt särskilt mycket, och dessutom har eksemet dykt upp i alla veck, och L är ju inte världens magraste lilla tös. Idag hade vi i alla fall fått en tid på vårdcentralen, och den snälle doktorn skrev ut salva och mjukgörande till henne. Trehundra spänn gick det på, men förhoppningsvis hjälper det.
Nå, det var inte alls det jag tänkt skriva, utan bara det att jag insåg att jag ärvt min fars dåliga egenskap att allt som oftast köra iväg med bilen utan plånbok. Jag minns ett antal gånger när jag frågade om vi inte skulle tanka, eftersom bensinmätaren visade rött, och svaret blev:
-Nej, jag har inte med mig någon plånbok.
Jag glömmer plånboken för att jag byter väska. På måndagar har jag oftast glömt att flytta över den från handväskan jag ibland använt under helgen, och kör jag iväg utan att syftet är att handla på helgen glömmer jag oftast både handväska och plånbok. Däremot skulle jag aldrig riskera att inte kunna tanka. Båda bilarna är preparerade med bensinkort på smarta ställen. Nu hade det inte gjort något om jag blivit stoppad den här gången, för jag hade faktiskt plånboken, och därmed körkortet, med.
Mina döttrar har ärvt flera dåliga saker av mig. Senaste upptäckten är eksem. Någon vecka före jul klagade L på att hon hade svårt att gå, och det visade sig att knävecken var alldeles såriga av eksem - inte konstigt att det gjorde ont. Sedan dess har vi, för att vara oss, varit riktigt flitiga och smort i princip varje kväll med receptfri kortisonsalva. Det har dock inte hjälpt särskilt mycket, och dessutom har eksemet dykt upp i alla veck, och L är ju inte världens magraste lilla tös. Idag hade vi i alla fall fått en tid på vårdcentralen, och den snälle doktorn skrev ut salva och mjukgörande till henne. Trehundra spänn gick det på, men förhoppningsvis hjälper det.
Rymden, Gud och andra väsentligheter
I lördags blixtrade det till utanför fönstret när maken och jag satt beredda för att börja titta på TV.
-Åskar det, sa jag förvånat, men sedan tänkte vi inte mer på det. Idag kom tidningen, och då insåg vi att ljusskenet vi sett var en meteorit. Detta talte vi lite om vid middagsbordet idag, och sedan tog det inte slut:
-Vad är en meteorit? frågade barnen så klart. G förklarade - det är ändå han som är mest naturvetenskaplig i vår familj.
-Flyger de i luften?
-Nej, det finns ingen luft i rymden.
-Varför brinner de? För att svara på denna fråga fick G demonstrera friktion. L satt med stora ögon och lyssnade oerhört fascinerad. Hon frågade och frågade, och G fick vidareutveckla. Så nämndes universum, och då började V genast sjunga:
-Större än Eiffeltornet, större än USA, större än helt universum, men störst att han älskar mig! Ja Gud är mycket, mycket etc.
Ny diskussion. Är Gud verkligen STÖRRE än universum? I alla fall större än USA, konstaterade L, och jag försökte inflika att man kanske menade större i lite vidare bemärkelse, typ USA:S president är större än Sveriges statsminister - inte till storleken, utan till inflytandets storlek. Det köpte de små liven utan diskussion.
För övrigt är vi nu mycket, mycket nära att boka fyra nätter i London och en billig flygresa dit. Det känns spännande, roligt och lite oroligt, men det blir faktiskt billigare än Gotland...
-Åskar det, sa jag förvånat, men sedan tänkte vi inte mer på det. Idag kom tidningen, och då insåg vi att ljusskenet vi sett var en meteorit. Detta talte vi lite om vid middagsbordet idag, och sedan tog det inte slut:
-Vad är en meteorit? frågade barnen så klart. G förklarade - det är ändå han som är mest naturvetenskaplig i vår familj.
-Flyger de i luften?
-Nej, det finns ingen luft i rymden.
-Varför brinner de? För att svara på denna fråga fick G demonstrera friktion. L satt med stora ögon och lyssnade oerhört fascinerad. Hon frågade och frågade, och G fick vidareutveckla. Så nämndes universum, och då började V genast sjunga:
-Större än Eiffeltornet, större än USA, större än helt universum, men störst att han älskar mig! Ja Gud är mycket, mycket etc.
Ny diskussion. Är Gud verkligen STÖRRE än universum? I alla fall större än USA, konstaterade L, och jag försökte inflika att man kanske menade större i lite vidare bemärkelse, typ USA:S president är större än Sveriges statsminister - inte till storleken, utan till inflytandets storlek. Det köpte de små liven utan diskussion.
För övrigt är vi nu mycket, mycket nära att boka fyra nätter i London och en billig flygresa dit. Det känns spännande, roligt och lite oroligt, men det blir faktiskt billigare än Gotland...
Semestrande och besök
Så var julen utstädad. Åtminstone tomtarna. Elljusstakarna blir kvar till Kyndelsmässodagen, annars kommer jag förgås i mörkret. Vi ägnade förmiddagen åt att tömma julgranen och stuva undan alla julsakerna. Därefter satte G sig med sytråd och tillverkade upphängningsbara godisbitar så att vi när barnen städat färdigt sitt rum kunde ha julgransplundring. Det har råkat bli tradition, men som tur är nöjer sig barnen med att vi dansar runt granen några varv och sedan plockar godis ur den. Idag räckte det med två sånger, men för att nå runt granen var vi tvungna att använda oss av två dockor också...
Efter avslutad städning och julbortplockning började vi fundera på vilken helg vi skulle försöka ta oss till svärföräldrarna på. Någon ledig helg, hade vi preliminärt sagt, men problemet visade sig vara att det inte fanns någon ledig helg. När maken inte jobbar är någon av oss engagerad på något annat sätt. Efter viss tankemöda hittade vi i alla fall några alternativ som skulle gå att få till, men lätt blir det inte.
Nästa projekt är att bestämma vad vi ska hitta på i sommar. Efter två år i rad på Legoland kände vi att det kunde vara dags för något annat, men det är inte alla i familjen som håller med:
-Jag vill vara hemma HELA sommaren, sa L efter fikat och fortsatte sedan:
-Förutom när vi är på Legoland. Jag vill vara på Legoland tre dagar!
Maken och jag firar tioårig bröllopsdag i augusti, så vi tyckte att det kunde vara kul att åka till London - precis som vi gjorde då, men det visade sig vid en första titt bli lite väl ohemult dyrt med två barn. Efter lite internettande till insåg jag att det eventuellt skulle kunna vara genomförbart, men det känns som att man behöver ha lite bättre koll på finnanskrisen, räntorna och den övriga ekonomin innan man bokar något sådant. Förra årets spolade alternativ, Astrid Lindgrens värld, finns ju också. Det skulle bli ganska mycket billigare. Gotland är jag också sugen på att åka till, och maken har aldrig varit där, men det blir nästan lika dyrt som England... Det slutar nog med Legoland i år igen! Där vet vi att vi trivs, att barnen trivs och dessutom vet vi var Koldings bästa grillrestaurang ligger och att den är fullbokad när danskarna har studentfirande i juni (så det får bli i juli om det blir något...). Problemet är bara att vi i så fall inte gör något som helst resultat på vår "Sverigesemesterlista". När vi gifte oss bestämde vi att vi skulle semestra i ett landskap varje år så att vi lärde oss Sverige ordentligt. Vi har gjort Västergötland, bott i Bohuslän, Halland och Uppland, men sedan har det inte blivit så mycket mer. Om man inte räknar den gången vi bilade upp till Boliden - då körde vi genom ganska många landskap... Äh, förresten har Halland varit mer danskt än svenskt tror jag, så vi kanske skulle satsa på att lära oss Danmark ordentligt istället. Då är vi på god väg; åtminstone vad gäller en liten plätt på mitten av Jylland.
Efter avslutad städning och julbortplockning började vi fundera på vilken helg vi skulle försöka ta oss till svärföräldrarna på. Någon ledig helg, hade vi preliminärt sagt, men problemet visade sig vara att det inte fanns någon ledig helg. När maken inte jobbar är någon av oss engagerad på något annat sätt. Efter viss tankemöda hittade vi i alla fall några alternativ som skulle gå att få till, men lätt blir det inte.
Nästa projekt är att bestämma vad vi ska hitta på i sommar. Efter två år i rad på Legoland kände vi att det kunde vara dags för något annat, men det är inte alla i familjen som håller med:
-Jag vill vara hemma HELA sommaren, sa L efter fikat och fortsatte sedan:
-Förutom när vi är på Legoland. Jag vill vara på Legoland tre dagar!
Maken och jag firar tioårig bröllopsdag i augusti, så vi tyckte att det kunde vara kul att åka till London - precis som vi gjorde då, men det visade sig vid en första titt bli lite väl ohemult dyrt med två barn. Efter lite internettande till insåg jag att det eventuellt skulle kunna vara genomförbart, men det känns som att man behöver ha lite bättre koll på finnanskrisen, räntorna och den övriga ekonomin innan man bokar något sådant. Förra årets spolade alternativ, Astrid Lindgrens värld, finns ju också. Det skulle bli ganska mycket billigare. Gotland är jag också sugen på att åka till, och maken har aldrig varit där, men det blir nästan lika dyrt som England... Det slutar nog med Legoland i år igen! Där vet vi att vi trivs, att barnen trivs och dessutom vet vi var Koldings bästa grillrestaurang ligger och att den är fullbokad när danskarna har studentfirande i juni (så det får bli i juli om det blir något...). Problemet är bara att vi i så fall inte gör något som helst resultat på vår "Sverigesemesterlista". När vi gifte oss bestämde vi att vi skulle semestra i ett landskap varje år så att vi lärde oss Sverige ordentligt. Vi har gjort Västergötland, bott i Bohuslän, Halland och Uppland, men sedan har det inte blivit så mycket mer. Om man inte räknar den gången vi bilade upp till Boliden - då körde vi genom ganska många landskap... Äh, förresten har Halland varit mer danskt än svenskt tror jag, så vi kanske skulle satsa på att lära oss Danmark ordentligt istället. Då är vi på god väg; åtminstone vad gäller en liten plätt på mitten av Jylland.
Engagemang
Ikväll har jag suttit med lönestatistik och räknat och räknat, fram och tillbaka. Det ska bli ruskigt skönt att lämna ifrån sig allt förskoleansvar om typ två månader. Ändå ångrar jag inte alls att jag hoppade på ordförandeskapet för snart två år sedan - jag har svårt att hålla mig borta från sådant! Om jag är medlem i något vill jag vara engagerad, annars får det vara. Sedan skulle det förstås vara bra om det var lite fler som kände lite ansvar för sammanhang där de är engagerade - synnerligen många tycks tänka att någon annan alltid gör allt, och då blir det så mycket kvar till oss ansvarskännande individer!
Syns det utanpå att man är en sådan som tar ansvar? När maken och jag gick på folkhögskola gjorde vi ett ganska stort projekt ihop med en annan skola. Vi skulle tillsammans göra en liten turné, och under en måltid strax före avresa råkade vi sitta bredvid den gräsligt dryge dirigenten. Vi pratade om ditten och datten, och så frågade någon av oss:
- Är det någon som packat ner notställ och så? Hans svar lämpade över ALLT ansvar för att notställ överhuvudtaget skulle komma med på oss. Efter det tyckte jag att han var ännu drygare.
Någon gång ibland skulle man vilja att alla de som bara hänger med och drar nytta av allt ansvar andra tar gav en lite uppmuntran. Uppmuntran får man nu istället för det mesta av andra ansvarskännande individer. De där andra tycks liksom inte inse att någon måste tänka lite.
Vår förskola drivs i alla fall av verkligt engagerade människor som faktiskt tar ansvar. Där handlar det inte på något sätt om enmansjobb, utan verkligen om teamwork. Ändå kan man oroa sig lite över hur det kommer att gå - finns det någon framtid över huvud taget för kooperativ när alla vill att någon annan ska göra jobbet?
Syns det utanpå att man är en sådan som tar ansvar? När maken och jag gick på folkhögskola gjorde vi ett ganska stort projekt ihop med en annan skola. Vi skulle tillsammans göra en liten turné, och under en måltid strax före avresa råkade vi sitta bredvid den gräsligt dryge dirigenten. Vi pratade om ditten och datten, och så frågade någon av oss:
- Är det någon som packat ner notställ och så? Hans svar lämpade över ALLT ansvar för att notställ överhuvudtaget skulle komma med på oss. Efter det tyckte jag att han var ännu drygare.
Någon gång ibland skulle man vilja att alla de som bara hänger med och drar nytta av allt ansvar andra tar gav en lite uppmuntran. Uppmuntran får man nu istället för det mesta av andra ansvarskännande individer. De där andra tycks liksom inte inse att någon måste tänka lite.
Vår förskola drivs i alla fall av verkligt engagerade människor som faktiskt tar ansvar. Där handlar det inte på något sätt om enmansjobb, utan verkligen om teamwork. Ändå kan man oroa sig lite över hur det kommer att gå - finns det någon framtid över huvud taget för kooperativ när alla vill att någon annan ska göra jobbet?
Tapetsering
Våra renoveringsryck sammanfaller märkligt nog ofta med svärföräldrarnas besök här. I vintras var det först när de kom som det på allvar började bli något av det som nu är vårt fina bibliotek. Sedan det blev klart i början av hösten har vi haft barnens nya lekrum som vårt projekt, men det har verkligen gått i slowmotion. Någon helg i höstas när jag orkat städa huset på fredagskvällen röjde vi ur alla barnens saker och packade ihop dem i det lilla f.d. arbetsrummet, men sedan har det inte hänt mycket. Nu när jag hade jullov gjorde vi en ansträngning till och rev tapeter och spacklade. Riktigt skojigt, men sedan har varken ork eller tid funnits.
Nu är det tapetserat! Svärfar och maken (och lite jag) slipade och satte upp tapeter hela dagen igår. Så fint det blev - även om det bara är billiga, enfärgade tapeter! Nu får det bli en tur till IKEA, och sedan golvläggning och inflyttning. Ja, listerna ska väl målas och sättas upp också. Dock tror jag att jag skippar de miljarders många halvdecimeterlånga spikarna de satt fast med, och sätter upp dem med något lite mindre, både i storlek och till antal. Jag fick slita hårt för att få loss dem!
Idag bjöd vi svärföräldrarna på söndagsmiddag på Laxbutiken. En julklapp, men det kunde också gott ha varit en "tack-för-hjälpen"-present, för det är de värda!
Nu är det tapetserat! Svärfar och maken (och lite jag) slipade och satte upp tapeter hela dagen igår. Så fint det blev - även om det bara är billiga, enfärgade tapeter! Nu får det bli en tur till IKEA, och sedan golvläggning och inflyttning. Ja, listerna ska väl målas och sättas upp också. Dock tror jag att jag skippar de miljarders många halvdecimeterlånga spikarna de satt fast med, och sätter upp dem med något lite mindre, både i storlek och till antal. Jag fick slita hårt för att få loss dem!
Idag bjöd vi svärföräldrarna på söndagsmiddag på Laxbutiken. En julklapp, men det kunde också gott ha varit en "tack-för-hjälpen"-present, för det är de värda!
Komplimang?
Några dagar efter trettondedag jul talade G i telefon med en av bygdens äldre damer.
-Åh, tack för senast! sa damen och fortsatte:
-Du är ju så musikalisk! (G var ledig på trettondedagen, och ägnade sig istället för åt predikande åt cellospel till körsång och psalmer.) G svarade säkert något lagom ödmjukt, och tanten fortsatte:
- Och frun då! Hon ÄR ju som en docka. Paus. Ja, det är ju olika.
Jag skrattade så jag nästan vek mig när maken återberättade det. Samtidigt berättade han att alla varit så nöjda med mitt psalmspel, och att de tyckte att det var så sött att jag gått i strumplästen. (Vad gör man när man har för höga klackar på stövlarna för att kunna spela orgel med dem, och för lite tid för att hinna ta på och av dem mellan psalmer och körsånger? Tänker till i förväg, förmodligen, men det är inte riktigt min melodi...)
-Åh, tack för senast! sa damen och fortsatte:
-Du är ju så musikalisk! (G var ledig på trettondedagen, och ägnade sig istället för åt predikande åt cellospel till körsång och psalmer.) G svarade säkert något lagom ödmjukt, och tanten fortsatte:
- Och frun då! Hon ÄR ju som en docka. Paus. Ja, det är ju olika.
Jag skrattade så jag nästan vek mig när maken återberättade det. Samtidigt berättade han att alla varit så nöjda med mitt psalmspel, och att de tyckte att det var så sött att jag gått i strumplästen. (Vad gör man när man har för höga klackar på stövlarna för att kunna spela orgel med dem, och för lite tid för att hinna ta på och av dem mellan psalmer och körsånger? Tänker till i förväg, förmodligen, men det är inte riktigt min melodi...)
Nya tag
Så var man igång med jobbet igen. Fast det var snudd på att jag kom dig idag - snöblask hela kvällen igår, och sedan lite lagom många minusgrader i natt: vägen bestod av olika höga frusna moddsträngar som det gällde att hålla rak linje mellan. Jag var helt slut när jag kom fram, och det tog väsentligt mycket längre tid att köra än vanligt. När jag körde hem åkte jag i alla fall åt rätt håll - i motsatt riktning stod en stor tankbil på tvärs och blockerade hela den sidan av vägen med låååånga köer efter sig och ingen bärgningsbil i sikte...
Igår var jag synnerligen osugen på att jobba, men idag kändes det helt OK, eller till och med riktigt roligt. Jag undrar dock hur jag ska stå ut i åtminstone 30 år till - när jag beklagade mig igår konstaterade maken att jag nog blir en sådan där hoppjerka som aldrig stannar länge på samma ställe. Det är roligast i början! Jag hoppas att det känns annorlunda när jag förhoppningsvis får fast jobb någon gång; då kanske man kan satsa lite på ett annat sätt, och också ha större chans att förändra och påverka. Inte för att jag är särskilt tystlåten när det gäller möjliga förändringar nu, men... Egentligen handlar det nog mest om att jag inte har lust att jobba heltid - åtminstone inte med en och samma sak. Jag skulle nog helst ha en tre, fyra eller i alla fall två olika jobb. Då inbillar jag mig att något alltid skulle vara roligt.
Barnen var nöjda och glada över att äntligen få gå till dagis i alla fall. De kom uppstudsandes 06.10, trots att vi bestämt att de skulle få börja med en sovmorgon. För en gångs skull lydde de sin mor och gick och la sig en stund igen - V somnade t.o.m. om.
Igår var jag synnerligen osugen på att jobba, men idag kändes det helt OK, eller till och med riktigt roligt. Jag undrar dock hur jag ska stå ut i åtminstone 30 år till - när jag beklagade mig igår konstaterade maken att jag nog blir en sådan där hoppjerka som aldrig stannar länge på samma ställe. Det är roligast i början! Jag hoppas att det känns annorlunda när jag förhoppningsvis får fast jobb någon gång; då kanske man kan satsa lite på ett annat sätt, och också ha större chans att förändra och påverka. Inte för att jag är särskilt tystlåten när det gäller möjliga förändringar nu, men... Egentligen handlar det nog mest om att jag inte har lust att jobba heltid - åtminstone inte med en och samma sak. Jag skulle nog helst ha en tre, fyra eller i alla fall två olika jobb. Då inbillar jag mig att något alltid skulle vara roligt.
Barnen var nöjda och glada över att äntligen få gå till dagis i alla fall. De kom uppstudsandes 06.10, trots att vi bestämt att de skulle få börja med en sovmorgon. För en gångs skull lydde de sin mor och gick och la sig en stund igen - V somnade t.o.m. om.
Besök
Idag har vi haft fullt hus här! Nåja - fullt är ju ett ganska relativt begrepp när det handlar om hus. Det har varit fler här, men det var på sommaren, och de flesta var vuxna. Idag invaderades vi av ett av de "gäng" vi tillhör: 7 vuxna och 10 barn droppade in här, och åt, stojade, lekte och hade trevligt under några ganska intensiva timmar. Jag fascineras och njuter av att kunna vara nära vänner utan att umgås särskilt nära. Under våra uppsalaår träffades vi ganska mycket och hann avhandla de flesta ämnen, så vi vet liksom var vi har varandra. Nu ses vi ungefär en gång om året, och vi fortsätter bara där vi slutade förra gången. Bonusen är att barnen, som ju inte hade fem år på sig att lära känna varandra ordentligt, också trivs tillsammans.
Sedan vi sågs sist hade det fötts ett tvillingpar. V är tokig i alla som är yngre än henne själv, så hon njöt storligen. Jag tyckte också att det var väldigt mysigt att få låna bebis så mycket jag ville, och det kändes som att de stackars föräldrarna också tyckte att det var skönt att det fanns folk att låna ut till. L är inte fullt lika intresserad av småbarn som sin syster. De riktigt små går väl an, men det fanns också en och annan som gillade att plocka i hennes grejer, och det gör man inte ostraffat. L är inte heller typen som gillar bullriga lekar som gränsar till slagsmål... I vuxengänget ingår J, som själv inte har några barn, och därför gärna passar andras. Han lekte och busade med alla barnen, till nästan allas stora glädje. När de åkte hem sa L:
-Allt var roligt, utom när han lyfte mig hela tiden när jag skulle gå till er.
-Sa du till honom att du inte ville, då? frågade jag. Hennes blick var svar nog. Hon hade nog bara gjort surminen och sedan försökt gå förbi igen, varför J säkert trott att hon ville bli upplyft igen, och sådär höll det nog på. Vi fortsätter väl försöka få henne att inse att alla inte vet hur hennes irritationsregister ser ut: först mörk blick, sedan grisansiktet (hela ansiktet koncentrerat fram mot de plutande läpparna), sedan arga minen (hoptryckta käkar och öppen mun), sedan slåss hon - eller klöser. Det är bättre att använda det talade språket när man försöker förmedla sig med andra än G, V och jag som lärt oss att tolka minerna...
Sedan vi sågs sist hade det fötts ett tvillingpar. V är tokig i alla som är yngre än henne själv, så hon njöt storligen. Jag tyckte också att det var väldigt mysigt att få låna bebis så mycket jag ville, och det kändes som att de stackars föräldrarna också tyckte att det var skönt att det fanns folk att låna ut till. L är inte fullt lika intresserad av småbarn som sin syster. De riktigt små går väl an, men det fanns också en och annan som gillade att plocka i hennes grejer, och det gör man inte ostraffat. L är inte heller typen som gillar bullriga lekar som gränsar till slagsmål... I vuxengänget ingår J, som själv inte har några barn, och därför gärna passar andras. Han lekte och busade med alla barnen, till nästan allas stora glädje. När de åkte hem sa L:
-Allt var roligt, utom när han lyfte mig hela tiden när jag skulle gå till er.
-Sa du till honom att du inte ville, då? frågade jag. Hennes blick var svar nog. Hon hade nog bara gjort surminen och sedan försökt gå förbi igen, varför J säkert trott att hon ville bli upplyft igen, och sådär höll det nog på. Vi fortsätter väl försöka få henne att inse att alla inte vet hur hennes irritationsregister ser ut: först mörk blick, sedan grisansiktet (hela ansiktet koncentrerat fram mot de plutande läpparna), sedan arga minen (hoptryckta käkar och öppen mun), sedan slåss hon - eller klöser. Det är bättre att använda det talade språket när man försöker förmedla sig med andra än G, V och jag som lärt oss att tolka minerna...
