storasyrrans

Rubriken är en fin sammanfattning av vår gårdag. För mig inleddes den med besök hos först barnmorska (som konstaterade att allt var jättebra) och sedan arbetsförmedling. På det senare stället tågade jag in samma minut de öppnat, förklarade snabbt utgångsläget: två års vikariat, ferielön och så föräldraledighet, men först ett litet glapp. Därefter inväntade jag instruktioner. Det slutade med att jag fick sitta med en handläggare som gned sig på hakan, konstaterade att det inte är så lätt att veta hur man ska göra, gned mer, sa att han hade haft semester i fem veckor, och sedan tyckte att vi i alla fall kunde skriva in mig som arbetslös. Om det blir några pengar är en helt annan fråga.

Medan jag höll mig borta sov maken och barnen ut ordentligt. Efter frukost satte maken sedan igång med storstädning av källaren - något vi skjutit upp, skjutit upp och sedan skjutit upp lite till - allt för att de garderobsdelar som legat där eventuellt skulle kunna användas vid bygget av en skrubb. Nu är skrubben färdig (Min fantastiske make gjorde det alldeles själv och det blev riktigt bra!) och städningen kunde därför inte skjutas upp mer. Det blev två fulla lass till tippen.

Lagom tills jag precis skulle börja laga lunch ringde mamma och frågade om de fick komma. 

-Ja, sa jag - men kanske lite tveksamt, för det gjorde mig mäkta förvånad att få ett sådant "erbjudande". Det är liksom inte varje dag de tittar förbi. Hon förklarade då att de var på Ullared, men att där inte fanns några parkeringsplatser, så då ville de komma till oss istället. Vi tackar och bockar för att vi förärades detta besök, trots att vi varken kan erbjuda shopping eller folkmyller. Parkeringsplats och lunch, däremot, fick mor, far och bror, och säkert ett helt gäng förkylningsbaciller som bonus.

Det där med medikamenter är kvar att berätta om. Jo, i söndags var vi i kyrkan här som vanligt. Barnen klev upp ganska sent, så de hann i stort sett inte med något mer än att äta frukost innan vi gick. Strax före lovpsalmen lutade sig en av de andra kyrkobesökarna fram mot mig, nickade åt L och frågade:

-Har hon ögoninflammation? Jag tittade på L, grep tag i henne och tittade lite till, innan jag skickade henne vidare till maken för vidare inspektion. Hennes ögon var minimala och under dem var det stora påsar. Trötthet i kubik? Allergisk reaktion? Ögoninflammation? Själv blev hon rädd när hon några minuter senare såg sig i spegeln, men eftersom hon inte hade ont, det inte kliade och hon såg som vanligt tyckte vi att vi kunde vänta tills efter gudstjänsten med att vidta åtgärder. Sedan var det så käckt att tills dess hade påsarna krympt till typ vanlig trötthetsstorlek, så då kunde vi gå till familjen F på kyrkkaffe istället. L kände sig dock inte säker på att det inte var något farligt, så vi lovade henne att vi skulle ta kontakt med sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen när det blev måndag, och så gjorde jag. Sjuksköterskan konstaterade att det högst sannolikt rörde sig om en tillfällig allergisk reaktion p.g.a. hennes förkylning, och att det kanske aldrig kommer att hända igen, men att vi kunde skaffa lite Clarityn att ha hemma. När maken ändå skulle till apoteket laddade vi också upp för den andra dotterns överkänslighet: alla bitande och stickande små flygväsen.  De älskar henne, och gör henne till ett svullet och gnyende paket om de får härja fritt. Nu brukar de inte få det, utan hon går numera med på att bli inkletad i myggmedel, men de stick och bett hon ändå får kommer hädanefter att kunna behandlas med salva.

Maken borde ha köpt mer alvedon och en hel hög halstabletter, också, för frampå kvällen hade han själv och L blivit rätt så spaka. L verkar dessutom ha ärvt gener från somliga syskon till mig. 

-Jag tror nog att jag har fått halsfluss. Vi måste nog åka till doktorn. Åh, vad det här är jobbigt. Jag är nog väldigt sjuk.

Hon slutade leka och började ligga var som helst i närheten av mig och bara prata på om hur illa det var med henne. Samtidigt var V också där, för hon hade ju inget att göra när L slutade att leka. Pust! Hoppas att hon sovit sig frisk! V har inte insjuknat än, och förhoppningsvis klarar hon sig.

Usch, förra inlägget fick felaktiga styckeavdelningar. Ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag VET att man inte får börja på nytt stycke enbart genom att börja på ny rad... 

Makens semester är i år indelad i två perioder - en treveckors och en tvåveckors, och själv har jag obegränsad ledighet framför mig. Detta innebär hur som helst att vi förra veckan var hemma hela tiden; G arbetade varje dag från morgon till sen kväll och flickorna och jag badade, plockade bär, kokade saft och sylt samt bakade alla tänkbara muffins. Allt detta tillverkande var snudd på nödvändighet, för under veckan hade vi en strid ström av besökare. Underbart med kompisar som dyker in på väg mellan olika semestermål. 

Innan "jobbveckan", under första semesterperiodens sista del, hann vi med en efterlängtad träff med vårt folkhögskolegäng, Sjöviks Bachsällskap. Sedan då för tretton år sedan när vi träffades har sällskapet vuxit från typ nio medlemmar till att nu omfatta 14 vuxna och tolv barn - det elfte föddes i tisdags. Under denna träff bodde och umgicks vi i en sommarstuga, men det möjliggjordes genom att två familjer, med sammanlagt fyra barn, inte var med. Nästa år ska alla komma till oss - sedan har vi sagt att det får bli lägergård... Roligt har vi i alla fall, och ännu roligare har barnen - och de var ju inte ens med de där nätterna på folkhögskolan när vi lärde känna varandra genom sällskapsspel, heta diskussioner och en del musikaliska övningar.

Nu har vi varit på OAS-möte nästan hela den här veckan. Vi kom hem sent i går kväll, trötta kroppsligt, men uppiggade andligt. Särskilt roligt detta år var att barnen uppskattade sina möten så mycket mer än förra året. Det enda problemet var att man blev så varm - att vara med på ett barn-OAS-möte är rena friskis&svettis-passet! De hoppar, sjunger, dansar - och så får de jättebra undervisning, och dessutom tillfälle till förbön på världens naturligaste sätt. Det känns som en av de saker jag verkligen uppskattar för barnens del - att det som för mig kan kännas som, om inte ett jättesteg, så i alla fall ett stort kliv, för dem redan är som vad som helst annat. Förebedjare finns det ju på de vuxnas samlingar också, och jag har varit där  - men då sitter jag liksom och laddar en stund innan. L berättade i går efter deras möte att hon varit på förbönen, och så hade hon suttit en stund vid korset. Hon hade också skrivit en hemlig bön och lagt i bönelådan, och så hade hon blivit smord med olja.

-Det är därför jag luktar så gott! Hade det nu varit så att barnen bara sprang omkring på dessa olika stationer hade jag nog känt mig oerhört skeptisk, men det hela föregicks av en liten predikan om hur den helige ande kom till lärljungarna så att de fick kraft att vittna om Jesus - uppmaningen till barnen var att gå till prästerna och bli smorda för att sedan kunna vara som lärljungarna...

Tröttheten beror på de långa dagarna - vi delade ett hus med en annan familj, och barnen har haft mycket kul tillsammans, men det blir ju alltid lite ruckande på rutiner när man är borta, och dessutom ska samsas om frukosttider och dusch med fem personer till. Idag är vi alltså lite dagen efter, alla fyra. 

Från svärföräldrarna kom vi hem en onsdagkväll. Omgående fyllde vi tvättmaskinen - effektivitet är, som ni vet, mitt favoritord, det som syr hela min vardag. Torsdag kväll åkte vi sedan till mina föräldrar för att sova på rätt sida om Tingstadstunneln inför den fortsatta resan till London. Som bonus fick vi en utsiktsutflykt och sconeskvällsfika.

Lillebror H hade snällt nog gått med på att passa och motionera vår lilla bil mot att han såg till att vi kom till och från flygplatsen. Detta skötte han med den äran! Barnen var superladdade. L gick ju och var nervös för flygresan i flera månader, och ju närmare den kom, desto oftare såg man henne ha små bönestunder. I förväg hade vi gått igenom hur vi skulle göra med själva sittandet på flyget: Vi reste ju lågpris, och hade därför inga i förväg utsedda sittplatser. L ville sitta bredvid sin far, för han är störst. Alltså föll det på V:s lott att sitta bredvid mig, Jag var nog nervösare än båda barnen - inte för att jag är extremt flygrädd (jag gillar det inte helt, men det är uthärdligt), men för hur det skulle gå för dem.

Så startade vi. Nästan omgående blev V rädd. Hon tittade ut och sa med gråten i halsen:

-Det här är jätteläskigt. Hon är höjdrädd, det stackars barnet, och det blev bara för mycket för henne att se husen och bilarna bli mindre och mindre. När vi kommit så högt att personalen började gå omkring lugnade hon ner sig lite, och när hon sedan fick chips och dricka mådde hon prima igen.

Framme på Stansteds flygplats fick vi vänta så länge på att få gå av att vi sedan fick springa för att hinna till flygbussen, men vi hann. Väl på den tog det inte lång stund innan L sov. Hon var nog utmattad av spänningen inför flygresan - som hon tyckte var jätterolig, och inte alls läskig.

Vi kom lite för tidigt till sjömanskyrkan för att få checka in, så vi gick in i en park som låg alldeles nära. Där uppenbarade sig den attraktion som barnen sedan höll fast vid som det bästa med hela Londonresan: en lekplats med en jättelång rutschkana. Där fördrev vi tiden tills vi kunde checka in i vårt varma, men trevliga, rum på högsta våningen.

Första kvällen åkte vi sedan in till city med dubbeldäckare (enligt barnen det näst bästa med London) och strövade omkring lite i Soho innan vi hamnade på en italiensk restaurang.

Dag två ägnade vi åt Towern och Harrods, och så lite småplock däremellan. Towern tilltalade V, men L var inte särskilt imponerad. Jo, hon läste hela regentlängden med visst intresse, men mest klagade hon på att det var för varmt, och på att det inte var roligt. V gick och tittade, och tittade och frågade och frågade.  Harrods var så klart roligare, tyckte L, och V fanns sig också väl till rätta, och hade gladeligen kunnat handla halva leksaksavdelningen. Tur att vi kunde säga att vi inte fick plats - vi reste ju med enbart handbagage. En liten leksak fick de i alla fall köpa, och de var så nöjda med det, eftersom de nog förväntat sig att vi skulle säga tvärnej till allt. Vi köpte också något - två  paket julservetter på "the sale". Kvällens midddag avnjöt vi på kinarestaurang. 

Dag tre var söndag, och vi tänkte att det kunde vara kul att återse den kyrka vi besökte när vi var i London på bröllopsresa för tio år sedan, Christ church in Spitalfields. Den var då en förfallen och urblåst kyrka där man nyligen påbörjat renovering, men där vi verkligen upplevde att det fanns en äkta församling med mycket liv. Nu kom vi till en fantastiskt vacker kyrka, där församlingen hade växt. Barnen och jag gick till söndagsskolan, och maken var med på en karismatisk gudstjänst. Roligt! Efteråt gick vi på marknaden där i Spitalfields, och sedan åkte vi till Covent garden och tittade på alla möjliga konster. Vi åt en rejäl lunch, också, och på kvällen hann vi med lekplatsen och en Taizegudstjänst på sjömanskyrkan. 

Dag fyra skulle vi göra allt vi inte hunnit med innan. Vi gjorde snudd på upp schema... Först var vi på Horse guards parade, därefter åkte vi till leksaksparadiset Hamleys. Leksaksdemonstrationer vart man än såg, och återigen var vi glada att vi hade begränsat väskutrymme. Barnen blev överlyckliga över att vi köpte ett stort pysselpaket som de fick demonstrerat för sig, och maken blev glad för att han fick köpa en kul liten trollerimanick. Sedan åkte vi till Science museum där vi först lunchade, och sedan ägnade oss åt experimentande. L var också mycket intresserad av planeterna och de olika bilder som fanns från dem. Så småningom hurtade vi vidare - nu till afternoon tea i Kensington Palace. Det dyraste fikat vi någonsin ätit, men så gott - även om min meny inte alls innehöll något te... Från teet spurtade vi till tunnelbanan, och sedan till Westminster Abbey. Där tänkte vi vara med på evensong, men det visade sig vara högmässa för att det var någon helgondag. Vacker sång, tjusig procession, och så roligt att visa barnen allt guld i denna jättekyrka! Sedan var vi rätt möra... Vi tog tunnelbanan till Greenwich, där vi efter lite flanerande hamnade på en mexikansk restaurang. Vi åt, åt och åt tills vi var alldeles fullproppade.

Och nästa dag var det hemresedags. Resan gav mersmak, absolut. Jag gillar att semestra hemma, men när det fungerar så bra som det faktiskt gjorde är det roligt att åka utomlands också. Fast det känns lite knäppt att betala dyra (ja, i alla fall inte helt gratis) flygbiljetter, och så är det bästa barnen vet lekplatsen... Kul att höra L grubbla över att vi ätit på italiensk, kinesisk och mexikansk restaurang, men ingen engelsk, och att se V:s stora historieintresse, också.