storasyrrans

Idag har det firats nationaldag! Här i byn ordnas nationaldagsfirande av lottakåren, och av tradition ber de kyrkokören att sjunga vackert vid detta firande. Till traditionen verkar också höra att inte be om detta sjungande förrän i allra sista stund - förra året var de så sena att kören helt enkelt inte ställde upp. I år ringde tanten lite tidigare, så nu var vi en liten skara som sjöng. Maken fick offra sig och sjunga bas - vilken makt man har som körledare! Jag talar om för honom vad han ska göra: ibland får han sjunga sin vanliga stämma, ibland får han vifta för att jag kompar och idag fick han lära sig basstämmor. Han är snäll och ställer upp i alla fall!

Barnen är också relativt snälla och ställer upp. De hänger i alla fall med. Under övningen ålade de omkring på golvet framför oss och gick sedan över till att cykla omkring ute på parkeringen. Under själva firandet har jag faktiskt ingen aning om vad de gjorde, men när vi skulle gå in för att fika i församlingshemmet fick jag syn på dem: De stod på varsin sida om dörren, precis som programbladsutdelare brukar stå vid entréer av olika slag, och hade händerna fulla av näsor - sådana där lönnäsor, alltså. Dessa erbjöd de alla besökare:
-Vill du ha en näsa?

Vid fikat fick vi sällskap vid bordet av en hemvärnsman i uniform. L kläckte ur sig:
-En sådan där har nog kungen! (Om uniformen, alltså.) Lite senare var det lotteridragning, och som vanligt hade vi ingen lycka. Vår bordsgranne, däremot, kammade hem två vinster, och när det hela var avslutat tog han den ena, en skål med godis, i handen och sa:
-Är ni vänner om ni får den här?
-Nej, vi är systrar, svarade L. Hon är rätt rapp i käften, den damen! Efter ett skratt förklarade hemvärnsmannen att han inte ville att de skulle bli ovänner om godiset. V sa:
-Vi kan väl spara det till nästa lördag och så får mamma och pappa dela upp det åt oss. En liten, förnuftig flicka - ibland!

Har varken haft tid, ork eller lust att skriva det sista. Allt är bra, men bara för mycket. Hur som helst så kläcker barnen ur sig ett och annat både nu och då som kan vara värt att minnas:

L är en omsorgsfull bedjare. För några veckor sedan delade hon upp böneämnen i familjen: Jag skulle be att allt skulle gå bra under graviditeten, hon själv skulle be att bebisen skulle födas frisk och utan CP-skada (ett grannbarn som varit på ett första besök på dagis har en sådan efter en dramatisk förlossning), V skulle be att flygplanet inte ska krascha när vi ska åka till London, och själv tog hon på sig att be för att vi alla skulle slippa få sneda trumhinnor på samma resa. (G har mycket noggrannt förklarat hela örats konstruktion för barnen, för att de skulle förstå varför man kan få ont i öronen när man flyger. L greppade kanske inte fullt ut...) Nu ber L själv för det mesta av detta varje kväll, men  hon kontrollerar lite då och då också att vi inte glömt våra uppgifter. Idag bad hon mig att fråga moster L om hon bad för sin bebis - jo, för det är så fantastiskt roligt att  barnen förhoppningsvis får en liten kusin i slutet av året. Om svaret skulle bli nej skulle jag uppmana L att börja. Det behövde jag nu inte...

V är alldeles för lik sin mor i mycket. T.ex. när det gäller övning. Hon gillar INTE att öva på fiolläxor, vilket vi ofta märker. I onsdags hade de konsert, och på hemvägen konstaterade hon:
-Det är mycket roligare att spela på konsert än att öva. G började genast förklara att man måste öva om man ska kunna spela på konsert, och jag lät bli att säga att man kan komma ganska långt genom att bara spela när man har lust, och inte alls på läxan. Det kändes inte riktigt pedagogiskt att säga det just då.

I måndags hade vi musikgudstjänst med körerna och framförde folkmusikmässan "I välsignan och fröjd" tillsammans med superba musiker. En av dessa hade, till V:s stora fröjd och lycka, med sig sin drygt ettårige son och sonens mor. Under repetionen hjälpte V till att "passa" barnet, och i pausen mellan övning och framförande frågade jag henne vad han hette.
-Något konstigt. Tad... Tanie... nå´nting, sa V.
-Kanske Daniel, försökte jag.
-Nej, något konstigt.
På hemvägen, efter gudstjänsten, hade hon rett ut det:
-Han hette TAGE.

Under samma gudstjänst kom V fram till mig under predikan. (Kyrkan var smockfull, och det var mycket varmt, så hon höll sig mestadels utanför eller i de bakre regionerna tillsammans med ovan nämnde unge man.) Först satte hon sig bara i mitt knä, så jag tänkte att hon kanske började bli trött. Så viskade hon i mitt öra:
-Jag fick tre slantar för att jag öppnade en grind åt en farbror!
Sedan gick hon bak igen. Hon behövde nog bara få berätta det för någon!

Avslutningsvis L:s recension av morbror S:s fantastiska orgelkonsert i söndags kväll:
-Det var inte alls så tråkigt som jag trodde!