storasyrrans

När jag hämtade flickorna i skolan idag var L arg som ett bi. Så snart vi kommit ut kom också tårarna.

-Det är tråkigt! Jag vill inte vara med mer!

Så vad handlade det om? Jo, vår lilla tös är invald i skolans elevråd. Första mötet inkräktade rätt ordentligt på en lunchrast, och så tvingades hon dessutom framföra att många av hennes klasskompisar önskade spenatsoppa någon dag, Någon vecka efter detta möte var det skolfotografering, och då tigs ett kort på det lilla elevrådet - L och fem rara gossar.

-Det är bara jag som är tjej, sa L klagande.

Och så idag, då - elevrådsmöte medan resten av klassen hade sångsamling. Kris!

-V, kan du ta över för mig? sa L när hon sansat sig lite, men jag försökte få henne att förstå att hon inte kan utse sin efterträdare hur som helst om hon nu ska avgå. För att få henne att överhuvudtaget kunna göra någonting lovade jag att ta upp saken med fröken B imorgon.

Jag hittade en lapp i köket:

SNAT SKA JAG SLENGA ER I SOPTONAN

Den är inte undertecknad, men jag är rätt säker på vem författaren är - den lilla damen som varje morgon är sur som de suraste citroner, minst en gång per dag får ett vredesutbrott över att jag är SÅ dum och varje kväll blir rasande över något, ex. att de inte hunnit leka någonting. Däremellan kan hon vara riktigt glad, och så är hon fantastiskt duktig på att ta hand om, och snäll mot, sin lillebror.

Igår reste vi hem efter några sköna dagar hos G:s föräldrar. Innan vi nådde ända hem skulle vi på fest hos broder O, och vi åkte därför en annan väg än den vi åkt de senaste tre åren, nämligen den vi alltid åkte innan vi blev hallänningar. Barnen var ju då ganska små, och minns inte så mycket av den tiden, och vi passade därför på att peka ut alla väsentliga ställen vi varit på.

Så länge vi körde genom Uppsala blev det sådant som vår lägenhet, affären och barnavårdscentralen, men så snart vi hunnit några mil började rastplatsernas totala dominans:

-Här brukade vi stanna och köpa godis.

-Här stannade vi och rastade en gång när ni behövde leka av er.

-Här åt vi nästan alltid, sa jag när vi passerade Max i Örebro - för så tror jag att det var. Några mil senare tänkte både jag och maken samma tanke:

-Hur många gånger åkte vi egentligen den där vägen? Många, uppenbarligen, eftersom vi kunde peka ut matställe efter matställe - de flesta dessutom som barnen varit med på, vilket innebär att resorna skett under max tre år. Vi fortsatte att peka, och när vi behövde stanna för att E var hungrig kändes det smått komiskt att G när vi svängde av in på macken sa:

-Visst var det här vi tyckte att rastplatsen var så fin?

Fördelen med att resa samma sträcka många gånger är att man får stenkoll på vilka rastplaser som är något att ha, och den kollen har vi verkligen på sträckan Götene-Uppsala. Det är värre med vår nuvarande resväg till farmor och farfar - där har vi varit med om flera riktiga bottennapp, och egentligen bara hittat ett vettigt matställe. Så har vi i och för sig bara åkt där i snart fyra år - om några år till sitter kanske flickorna på resan norrut och pekar ut rastplatser och matställen för E:

-Titta, där var vi tvugna att stanna en gång för att du behövde mat.

-Där brukade vi stanna och äta.

sa V härom morgonen, och han var så klart E. Sedan fortsatte hon:

-Jag önskar att han var bara min. Därefter följde ett resnemang som gick ut på att hon när hon blev stor inte skulle låta sin man ha hand om deras barn alls. Hon skulle hålla dem jämt. Jag ifrågasatte om detta skulle bli sanning - vi får väl se!

För övrigt har jag sansat mig lite beträffande maten. En hel del av det författaren skriver går ju ut på att avslöja bluffarna bakom namnen på färdigrätter, och jag vet ju att ostbågar inte är gjorda av ost, så eftersom jag inte känner mig lurad måste jag väl fortsätta få äta dem någon fredagkväll någon gång ibland? Mina invändningar mot onödiga tillsatser i MAT kvarstår definitivt, och vad jag verkligen skulle önska var att vitaminer och tillsatser som verkligen behövs (om de nu finns) skulle tillverkas eller utvinnas på lite vettigare sätt.

Mat är gott! Frågan är bara vad man ska äta. Det är ett praktiskt problem för mig så fort det inte står något i min matlista, men nu har problemet djupnat. Jag har redan tidigare försökt vara noggrann med vad och var jag handlar: helst lokalproducerat, helst inte producerat av multinationella jätteföretag, gärna ekologiskt och inte en massa onödigt socker. När det finns flera produkter att välja mellan brukar jag läsa innehållsförteckningarna och välja det som verkar bäst - utan att jag tidigare kunnat särskilt mycket. Nu har jag dock fått problem! Jag har alltid svårt att läsa något och inte bry mig, och nu kommer detta att ställa till det för mig! Sist vi var på bokbussen lånade jag nämligen "Äkta vara" av Mats-Eric Nilsson. Oj, oj!

Jag har vetat länge att det är många tillsatser i vår mat, och försökt välja bort ex. glutamater som jag vet är väldigt omdiskuterade. Vi har också som grundinställning att färdigmat och halvfabrikat inte äts i detta hus, även om vi medvetet ruckar på den regeln lite nu och då. Det som förfärar mig efter att ha läst boken är att tillsatserna flockas, inte bara i färdigrätter och halvfabrikat, utan även i sådant jag sett som grundingredienser. Ex. slänger tillverkarna i smakförstärkare, arommedel, förtjockningsmedel och färgämnen i både konserverad frukt och olika smaksatta yoghurtar. Sådant är det härmed slut med hos oss! Idag fick V blanda sin egen björnbärsyoghurt av med tant R:s hemgjorda björnbärssylt och naturell yoghurt, och konserverad frukt kan man nog klara sig utan.

Att chips och läsk kryllar av märkliga tillsatser är ingen nyhet för mig, och det är ju inget som hör till vardagsfödan, så det gör väl inte så mycket. Efter att ha läst "Äkta mat" inser jag dock att det finns en sida till av saken: de flesta tillsatser tillverkas av sojabönor eller majs - alltså av grödor som behövs som föda i de delar av världen där de odlas. Är det då rätt att vi ska använda dem för att tillverka relativt, och i många fall helt, onödiga ämnen för att produkterna vi köper ska se ut och kännas annorlunda? Eller för att det inte ska märkas att det låga priset inte möjliggör några skaljur i crabsticken?

En väninna i Kungshamn brukade ofta tala om kunskap på gott och ont. Kunskap ger ansvar - när man vet något kan man inte bara fortsätta som innan man visste, och det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra. Det är enkelt att sluta köpa färdiga köttbullar (vilka tydligen friteras i palmolja), men ska man välja bordsmargarin efter minst tillsatser (Bregott) eller livsmedelsverkets fettrekommendationer (Becell)? Ta en titt på www.aktavara.org och förvirra er själva!

Nu står den i källaren, men av detta meddelande förstår ni att det inte gick helt automatiskt:

Hej!
Förra onsdagen (4/11) beställde jag en tvättmaskin på elgiganten.se. I söndags försvann min mobiltelefon, vars nummer jag uppgett, och jag försökte därför genast på måndag morgon ringa kundtjänst för att komplettera med ett annat telefonnummer. När jag kom fram sa er medarbetare att det var Cylinda som skulle leverera maskinen direkt, och att jag kunde ringa dem så att de garanterat fick det nya telefonnumret. Jag försökte göra detta, men de kunde inte hjälpa mig eftersom deras ordernummer inte var detsamma som det jag fått av er. På eftermiddagen fick jag tillbaka telefonen, och då det inte fanns något meddelande vare sig på telefonsvararen eller som SMS, och jag dessutom lämnat ett extra mobilnummer till er, tog jag det lugnt och räknade med att höra av posten senare. 

Eftersom jag fortfarande inte hört något ringde jag er idag igen, och fick först rådet att ringa posten. Där kunde de inte hjälpa mig eftersom jag inte hade något kollinummer. Jag ringde då tillbaka till er, och en tillmötesgående tjej skaffade fram numret och skickade det på SMS till mig. När jag nu sökte på kollinumret visade det sig att maskinen anlänt till terminalen redan i måndags, och att de inte lyckats nå mig på telefon. Jag försökte då hitta ett telefonnummer direkt till terminalen, men lyckades inte, utan fick återigen ringa postens kundtjänst. Efter att ha förklarat ärendet för tre personer hamnade jag till sist hos rätt person. Då visade det sig att de fått ett nummer till någon support hos er istället för till mig. Att de inte fått tag på mig hade alltså inte alls med min borttappade mobiltelefon att göra, utan med att ni eller er leverantör gett fel nummer till posten. De hade ett flertal gånger försökt nå mig, men inte fått något svar alls förrän igår eftermiddag, då det alltså visat sig att numret gick till er.

Om posten fått rätt nummer hade vi haft maskinen som senast idag. Nu får vi tvättmaskinen på fredag, och det är väl bra, men det är ju tack vare att jag försökt “hitta” den. Vad hade hänt annars? Jag råkar vara hemma på dagarna nu, och har haft möjlighet att sitta i telefon – hur skulle vi annars fått tvättmaskinen? Jag är mycket besviken på att det, som jag trodde var ett vanligt enkelt internetköp, har strulat så. Att när man ringer bli hänvisad fram och tillbaka är oerhöert frustrerande! När man beställer på er hemsida står det att man kommer att få ett kollinummer via e-post, i en orderbekräftelse. I den beställningsbekräftelse jag fick fanns inget sådant nummer, och sedan fick jag inga fler mail... 

Jag antar att det är omöjligt att få något slags kompensation, men ni kan åtminstone ta med er detta till någon utvärdering: En enkel åtgärd som skulle gjort det hela mycket bättre hade ju varit att ni inte hänvisade till Cylinda, posten etc., utan själva tog den kontakten och sedan hörde av er. Omständligare för er, ja – men garanterat nöjdare kunder. Nästa gång jag ska handla på internet kommer Elgiganten inte att vara mitt förstaval.

Med vänlig hälsning M B (ordernr 15147462)

Jag fick faktiskt kompensation - 300:- presentkort. Är det någon som önskar sig något från Elgiganten i julklapp?

Igår var vi på begravning, jag, maken och E. Det var min farbror som dött, och det var inte lätt på något sätt. Det var den första relativt närstående i min föräldrageneration som dog, vilket gör att åtminstone jag börjar tänka på att det inte är självklart att få ha sina föräldrar i livet hur länge som helst. Jag har unga föräldrar, så sett till medellivslängd borde jag slippa mista dem än på många år, men det är ju inte statistik som styr livet. När mina föräldrar var lika gamla som jag är nu hade de bara varsin förälder kvar. Mindre än tio år senare var deras fäder och min styvfarmor också borta. Så, mamma och pappa - jag är så glad att jag fortfarande får ha er!

Det där var bara en liten inledning... När vi kom hem igår var jag gräsligt trött - i huvudet. Inte den sorts trötthet som infinner sig efter en fysisk ansträngning, eller efter för lite sömn, utan den sort som kommer som på beställning efter en mentalt påfrestande "aktivitet". (Jag tror att den är besläktad med, eller t.o.m. är samma sak som, det min man brukar kalla söndagströtthet.) Det var inte läge att sätta igång med något projekt i alla fall, utan efter att ha hämtat flickorna hos deras kompis (Hämtat och hämtat - den ena gick självmant, den andra fick jag klä på och dra ut. Hon var arg som ett bi för att vi kom för tidigt. En timme senare, när hon fått kakor och oboy (Det senare bjuds i princip aldrig i detta hus.) och lugnat ner sig sa hon att hon tyckte att det var skönt att vi inte kommit senare, för hon var trött.) tog jag det extremt lugnt. Ibland är det tacksamt att ha ett hungrigt barn att amma; man kan lugnt, utan att skämmas, sitta i sin favoritfåtölj och läsa...

I natt var E inte på sitt bästa humör. Först sov han i och för sig nästan fyra timmar i sträck, men efter att vid halvtresnåret ha fått käk sov han kasst. Jag var uppe med honom en stund en timme senare, och efter ytterligare någon halvtimme fick jag plocka upp honom och mata igen  Sedan var det stört omöjligt för honom att somna om. Han gnydde och gnällde och hade uppenbart ont i magen, så det var bara att vanka runt, och korta stunder sitta med honom i gynnsamt magläge. Vid femtiden gjorde jag ett försök att få honom att ligga bredvid mig i sängen, och då blev han lugn - så länge lampan var tänd. Så fort jag släckte den började stånkandet, så jag tände igen. G erbjöd sig att kliva upp och vandra, och då hände det förtrollande: E drog på mungiporna och log sitt allra sötaste leende rakt mot mig - klart jag inte lät G gå upp med honom då. Det gjorde jag själv, istället. Kvart i sex hade gossen fått ut så mycet gaser att han kunde tänka sig att somna om bredvid mig, så när klockan ringde 45 minuter senare klev jag inte upp. Den trötthet jag kände då var nämligen av den typ som gör att man kan säga och göra vad som helst bara för att få fortsätta sova.

Nu är jag faktiskt bara trött. Inte gräsligt trött. Snart kommer tvättmaskinen - varför den inte gjort det tidigare ska jag skriva om senare. Nu kräver E bärning igen - magen krånglar fortfarande, trots massage och skonkost åt mig.

Jag har problem. Synnerliga i-landsproblem, men ändå problem.

Först försvann mobiltelefonen. Det var i lördags när vi åkte till mor och far som jag, sittandes i bilen, p.g.a. dåligt batteri stängde av den och la den i min högra jackficka. Där är den inte. Den är inte heller i bilen, inte i handväskan och inte i vår förut belamrade hall (nu är den städad eftersom jag är grundlig när jag letar). Jag begriper det inte! Problemet är  dock inte att den är borta, för jag är relativt övertygad om att den kommer fram igen och jag är i vanliga fall inte särskilt beroende av den. Nej, problemet är att tvättmaskinen ska komma, och när den kommer ska vi få meddelande om påmin mobil. Jag tror att jag lyckats lösa detta problem genom att maila företaget och ge dem makens mobilnummer istället, men jag har ännu inte fått någon bekräftelse på att de läst mitt meddelande. Jag får väl ringa istället.

Mitt andra problem rör klockan. Den står nämligen still. Sannolikt räcker det att byta batteri, och det kan jag nog få gjort i eftermiddag. Tills dess får jag lita till köksklockan och datorn, men detta gör mig stressad. Mest problematiskt var det i natt - jag har ingen aning om hur många timmar vare sig jag eller sonen sovit! Klockan är jag , till skillnad från mobilen, tämligen beroende av. Jag trivs bäst när jag vet hur mycket tid jag har på mig. När man inte behöver passa en enda tid är det underbart att vara klocklös, men sådan tur har jag inte.

Ett riktigt problem är kanske att vår lille gosse inte sover så gärna - om han inte blir buren, för då kan han sova riktigt länge. Vi står ut än så länge, men snart måste han lära sig, annars kommer här bryta ut krig p.g.a. sömnbrist. När man är så där grötig i hjärnan är det svårt att vara hänsynsfull, resonabel och diplomatisk, men vi får väl utfärda något slags undantagstillstånd...

Så gv den slutligen upp, den gamla Cylindan. Inte särskilt konstigt med tanke på dess ålder, och inte oväntat heller, med tanke på hur kasst pumpen funkat det sista. I måndags trodde jag att den lagt ner helt - den bara stod och brummade istället för att pumpa ur vatten och centrifugera, men G lyckades efter att ha lagt ner mycket tid på den få den att göra sitt jobb. I tisdags tvättade jag en tvätt på förmiddagen, och när jag efter bara två extra centrifugeringar lyckades få upp luckan trodde jag att den kanske frisknat till och tänkte börja fungera igen, så jag utmanade ödet och tvättade en tvätt till - samma dag. Aja, baja - det var för mycket. På kvällen fick t.o.m. maken inse att nu var den helt kaputt. Pumpen, som låtit som om man slängt in en näve större grus i den, gjorde ingenting för att få ut vatten ur trumman. Maskinen var ju redan pensionär, så det var inte så mycket att diskutera - en ny tvättmaskin är en nödvändighet just nu.

Om man nu ska köpa något nytt kan man göra på olika sätt:

1. Ta plånboken och bege sig till närmsta affär som lagerför dylika produkter.

2. Läsa tester och ta reda på vilken produkt som är bäst, och därefter införskaffa denna produkt på något bra ställe.

Jag följer i princip alltid alternativ två, men i det här fallet blev det svårt. Fattar ni hur många tvättmaskiner det finns på marknaden? Jag lyckades vaska fram fem stycken för oss lämpliga av de nästan femhundra alternativen, och sedan försökte jag hitta ett ställe där de sålde dem. Stört omöjligt! Ingenstans i närheten fanns någon av dessa fem. Alltså gjorde jag omvänt: Jag gick in på hemsidorna för de vitvaruaffärer som finns i vår närhet och tittade vilka tvättmaskiner de hade i prisklasser som vi hade råd med, och sedan försökte jag hitta tester och jämförelser för dessa apparater. Då visade det sig att det inte fanns en enda tvättmaskin i någon av butikerna som uppfyllde mina, inte allt för höga, krav. Vad göra? Jo, beställa på internet. Inom en vecka förväntas en ny Cylinda dimpa ner här, och då ska tvättstugan vara städad och snygg. Det har alltid fungerat förr när jag köpt saker på internet, men jag har aldrig tidigare köpt något så här dyrt på det sättet, så jag hoppas verkligen att det inte tänker bli något strul nu.

Till sist bara ett litet klargörande: Jag har inte tappat förmågan att använda tangentbordet, och inte heller glömt bort hur man stavar; det är bara så att alla inlägg här nu för tiden skrivs med E hängades över axeln, eller på ena armen, d.v.s. med en hand. Det är när jag ändå måste sitta, eller vandra runt, med honom halvvaken och gnyendes över magont, som jag sätter mig här för att skriva.

Idag har E blivit godkänd av barnläkaren. När vi var på BB tyckte barnläkaren där inte att han visade tillräcklig muskeltonus, och vi har därför varit på två kontroller hos barnläkarna i Falkenberg, där de också har neurolog. Lite smånerviga blev vi väl när vi hörde att anledningen till att vi skulle gå på kontroller just där var detta med neurologen, men den nervositeten försvann vid första kontrollen då två läkare undersökte honom noggrannt, och ingen av dem såg något avvikande.

Idag var det då kontroll nr två, och den inleddes med att läkaren tittade på E:s kurva:

-1kg på en månad! Den kurvan kan vi inte klaga på!

Nej, fast kurva är att ta i - där viktkurvan ska vara i journalen har han ett streck som pekar nästan rakt upp. Fortsätter han i det här tempot når han min skolstartsvikt strax efter ettårsdagen... Nu var jag nog långt ifrån den tyngsta ettagluttaren, det insåg jag inte minst häromkvällen, när V klev upp på vågen. Jag tycker att båda våra flickor är ganska smäckra varelser, men V har jag flera gånger tyckt vara rena spinkisen  - inga byxor är tillräckligt smala för att stanna uppe. Vågen visade emellertid att hon inte har långt kvar innan hon väger lika mycket som jag gjorde i fyran... Slutsatsen blir att jag måsre ha varit ett litet benrangel, så E får väl fortsätta äta. Vi behöver i alla fall inte åka på fler extr läkarkontroller, för hans tonus var SÅ fin idag. Skönt!

L & V satt och gosade med sin lillebror, när L sa:

-Det är mest gamla som har dubbelhakor.

-Jaså, sa jag.

-Ja, farfar har ju det , sa V.

Sedan fortsatte de med ett resonemang om dubbelhakornas egenskaper:

-Underst är det  liksom alldeles mjukt, och så är det en liten haka ovanför med ben i.

Jag skrattade.

-Men det är ju så! Den översta hakan är ju hård! sa L.

Det är ju sant. E hade från början tre hakor, men den understa försvann till min stora sorg redan efter någon vecka. Hans understa haka är i allafall alldeles mjuk och mycket gosig, och den övre är mycket liten och mycket söt - precis som hela han. Fast så värst liten kommer han inte fortsätta vara om han går på i samma takt som hittills. Hans viktkurva följer inte någon linje i diagrammet, utan pekar i prinicp rakt upp - 800g på två veckor, det ni! Kanske kan trippelhakan komma tillbaka?