Trötthet
Igår var vi på begravning, jag, maken och E. Det var min farbror som dött, och det var inte lätt på något sätt. Det var den första relativt närstående i min föräldrageneration som dog, vilket gör att åtminstone jag börjar tänka på att det inte är självklart att få ha sina föräldrar i livet hur länge som helst. Jag har unga föräldrar, så sett till medellivslängd borde jag slippa mista dem än på många år, men det är ju inte statistik som styr livet. När mina föräldrar var lika gamla som jag är nu hade de bara varsin förälder kvar. Mindre än tio år senare var deras fäder och min styvfarmor också borta. Så, mamma och pappa - jag är så glad att jag fortfarande får ha er!
Det där var bara en liten inledning... När vi kom hem igår var jag gräsligt trött - i huvudet. Inte den sorts trötthet som infinner sig efter en fysisk ansträngning, eller efter för lite sömn, utan den sort som kommer som på beställning efter en mentalt påfrestande "aktivitet". (Jag tror att den är besläktad med, eller t.o.m. är samma sak som, det min man brukar kalla söndagströtthet.) Det var inte läge att sätta igång med något projekt i alla fall, utan efter att ha hämtat flickorna hos deras kompis (Hämtat och hämtat - den ena gick självmant, den andra fick jag klä på och dra ut. Hon var arg som ett bi för att vi kom för tidigt. En timme senare, när hon fått kakor och oboy (Det senare bjuds i princip aldrig i detta hus.) och lugnat ner sig sa hon att hon tyckte att det var skönt att vi inte kommit senare, för hon var trött.) tog jag det extremt lugnt. Ibland är det tacksamt att ha ett hungrigt barn att amma; man kan lugnt, utan att skämmas, sitta i sin favoritfåtölj och läsa...
I natt var E inte på sitt bästa humör. Först sov han i och för sig nästan fyra timmar i sträck, men efter att vid halvtresnåret ha fått käk sov han kasst. Jag var uppe med honom en stund en timme senare, och efter ytterligare någon halvtimme fick jag plocka upp honom och mata igen Sedan var det stört omöjligt för honom att somna om. Han gnydde och gnällde och hade uppenbart ont i magen, så det var bara att vanka runt, och korta stunder sitta med honom i gynnsamt magläge. Vid femtiden gjorde jag ett försök att få honom att ligga bredvid mig i sängen, och då blev han lugn - så länge lampan var tänd. Så fort jag släckte den började stånkandet, så jag tände igen. G erbjöd sig att kliva upp och vandra, och då hände det förtrollande: E drog på mungiporna och log sitt allra sötaste leende rakt mot mig - klart jag inte lät G gå upp med honom då. Det gjorde jag själv, istället. Kvart i sex hade gossen fått ut så mycet gaser att han kunde tänka sig att somna om bredvid mig, så när klockan ringde 45 minuter senare klev jag inte upp. Den trötthet jag kände då var nämligen av den typ som gör att man kan säga och göra vad som helst bara för att få fortsätta sova.
Nu är jag faktiskt bara trött. Inte gräsligt trött. Snart kommer tvättmaskinen - varför den inte gjort det tidigare ska jag skriva om senare. Nu kräver E bärning igen - magen krånglar fortfarande, trots massage och skonkost åt mig.
