storasyrrans

...kan vara av olika slag. L & V har så klart börjat skriva önskelistor inför julen. V skriver en, mycket varierad lista:

UKULELE

PRINSESKLÄDER

KRONOR OCH KNIPSÖRHENGEN

FIFIFILM NY

LAVALAMPA

WAJTBORD

HEFTAPARART

Den är nog inte färdig än.

L nöjer sig inte med en lista. Nej, hon skriver en för varje sak: En filmönskelista, en bokönskelista, en dockönskelista etc. Jag känner igen mig själv...

Vi har länge haft en helt annat slags lista på kylskåpet - en fixalista. Vi skrev merparten av den när vi flyttade in, och länge blev i princip ingenting avbockat på den, men så nu i sommar insåg vi att en hel del faktiskt var gjort. Alltså läge att fylla på: G skrev helt sonika dit "KÖK" tillsammans med kvarvarande projekt som gipsplattor i garaget och nya badrumsmöbler.

Nu tror jag snart att det börjar bli läge för ytterligare en lista, en apparatlista. Igår fick jag ett smärre vredesutbrott när tvättmaskinen efter burtifjorton extra centrifugeringar fortfarande vägrade öppna luckan. Den sjunger definitivt på sista versen, även om maken har extremt god hand med den, och alltid återupplivar den på något mystiskt sätt. Kylskåpet gör mig irriterad varje vecka när matkassarnas innehåll ska stuvas in, men en förbättring där kräver ett nytt kök, så det är bara att stå ut. Datorns operativsystem börjar bli för gammalt, och ska man ändå byta upp sig är det nog läge att köpa ny dator.Ingen panik, men på sikt. Den orsakar dock inga som helst vredesutbrott än. Det gör däremot diskmaskinen. Den ser fin ut, och det stör mig oerhört mycket att den som en gång köpte den har fått betala betydligt mer för den än för den mycket bättre maskin vi hade när vi bodde i lägenhet, och sedan sålde till min svåger.

Var ska då alla listor förvaras? Den givna platsen är kylskåpet, men där sitter bara barnens matlistor och vår fixalista. L:s listor finns någonstans i röran på hennes skrivbord och V:s önskelista ligger på en bänk tillsammans med vanliga inköpslistan och Gekåslistan. Ibland finns det också en IKEA-lista. Det är jättesmidigt - då kan man fylla på så fort man ser behovet av något. Det kluriga är bara för det första att komma ihåg listan när man ska åka till nämnda affär, och för det andra att hitta den.

Men listor är bra, det har jag alltid tyckt. Därför kommer här ett boktips: "Lennarts listor", en bilderbok med svensk text Lena Landström. Läs den -det tar inte många minuter!

Flickorna har nu sitt första skollov. L började i förra veckan med att nu och då fråga:

-Vad ska vi göra på lovet?

Inte kan man gärna svara "sova", som var vad jag såg fram emot - L är ju familjens morgonpiggaste. Istället försökte jag tala om att man inte behöver bestämma allt i förväg, och hoppades inombords att hon skulle nöja sig med att leka med kompisar när lovet väl var inne. Hon själv sa att hon skulle lära sig att åka skridskor på höstlovet, men det lyckades jag skjuta fram med hjälp av Gekås:

-Om ni ska åka skridskor på lovet måste vi köpa skridskor till er i sta´n (finns typ inga begagnade alls just nu), och då kostar de 300:- styck. Om vi väntar och köper dem på Gekås istället kostar de bara 180:-, och då sparar vi 120:- på varje par. Varje gång pappa ska åka skridskor med er i nya ishallen kostar det 20:-, så om vi köper skridskorna på Gekås kan G åka med er 12 gånger innan det har kostat lika mycket som om ni måste åka den här veckan.

I slutet av veckan fick de hem en liten lapp från skolan med en webbadress till en lista med aktiviteter som anordnas under lovet.

-Vi kan gå in på internet och se vad vi ska göra på lovet, sa barnet då.

Igår var G ledig, så då bestämde vi oss för att höstlova ordentligt med barnen, d.v.s. hitta på något. En titt på aktivitetslistan sa att det faktiskt fanns en aktivitet som passade: "Måla din egen frukostmugg" på Falkenbergs museum.

-Jag vill inte åka till något museum, sa den arga sexåringen. V är ingenting annat än sur och arg just nu. Vad man än hittar på får man sura och griniga kommentarer, ofta följt av ett bestämt ivägmarcherande. Hon följde med ändå; det gör hon oftast. På muséet tittade vi först på de små  utställningarna. En handlade om spel, och där fick man också testa, så vi spelade både plockepinn och manuellt gammalt flipperspel innan L & V fick plats i källaren där porslinsmålningen höll till. G med E och jag parkerade oss på varsin stol i bakgrunden, och så studerade vi hur flickorna målade tills varenda fläck på muggarnas utsidor var färglagda. De hade superkul! Lyckat!

Efter målningen gick vi en kort runda på sta´n, och promenerade sedan till Ståhlboms för intag av varm choklad. V fick ett litet vredesutbrott - hon ville till ett annat café, men det gick relativt snabbt över när hon fick prinsesstårtebakelse modell större, och en kopp varm choklad med marshmellows. Själv drack jag varm vit choklad. Mmmm!

Lagom tills vi från cafét hade promenerat till coop för att handla vaknade E och var svinhungrig. G hade gått för att flytta bilen till mataffären, så jag gjorde ett tappert försök att handla med ett skrikande och två bråkande barn. Det gick inget vidare, så när G kom hade vi nästan inte något i vagnen. Han tog över medan jag gick ut för att amma. Då upptäckte jag ytterligare ett skäl till att välja Ica: inte en bänk eller stol i normal höjd (Jag pallrar mig inte gärna upp på en barstol för att mata!). Som tur var var de schysta på cafét, och lät mig sitta där, trots att jag inte tänkte handla ett dyft där.

L & V var i alla fall mycket nöjda när vi kom hem, fast L var så mätt efter prinsesstårtan, att hon i bilen sa

-Jag hatar svängar! Idag nöjer de sig med att leka med tant R:s barnbarn som lämpligt nog är här denna vecka.

Igår var det fest! E döptes i högmässan, och sedan hade vi bjudit in alla som ville på dopkalas. Roligt att ha nästan hela min familj med, roligt att barnens kompisar slöt upp nästan mangrant med sina familjer och roligt att församlingens ålderman var så glad över att få bli bjuden.

Barndop är ingenting helt okomplicerat när man är gift med ett barnbarn till en baptistpastor - även om han råkar vara präst. Dessutom håller jag med honom om problemen... Alltså, så som vi tänker båda två så hänger dopet ihop med att man faktiskt ÄR kristen, inte bara medlem i kyrkan. Det naturliga är ju då att man döps när man blir kristen, och enda motivet för barndop blir att man växer upp som kristen i kyrkan. En naturlig följd av dessa tankar blir att dopet sker i församlingen; dopet är inte främst en familjeangenlägenhet, utan en angelägenhet för den kristna familljen - församlingen. En annan följd blir att det känns helt ologiskt att vänta onödigt länge med dopet - antingen eller, liksom. När L & V skulle döpas var det bara en massa specialgudstjänster under den period vi ville att dopet skulle ske, så då ordnade vi en egen dopgudstjänst en lördag, men bjöd in hela församlingen, och hade med gudstjänsten i predikoturerna och församlingsbladet. Den här gången ville vi verkligen att dopet skulle ske i en vanlig gudstjänst - även om det innebar att varken hela min eller G:s familj kunde delta.

Idag satt jag och ammade när L kom instormandes i vardagsrummet och sa:

-Kan vi inte ordna en fest eller nå´t nu på lovet?

-Vi hade ju det igår, sa jag.

-Men jag menar att bjuda in, och skicka inbjudningar på datorn eller så.

-Det hade jag ju gjort!

Tystnad.

-Jag kallar det inte fest när det är efter kyrkan.

Men det gör jag!

När L och V blev talföra och några år gamla började de vilja ha ett småsyskon. Det var väl också vår önskan, men att liv inte är något man beställer eller bara skaffar blev uppenbart för oss, och något vi fick förklara för dem. Presenter brukar man önska sig, men liv känns inte som något man önskar sig, heller - det är en gåva man får. Så känns det i alla fall för mig. Vi har fått lille E som gåva, men också mitt eget liv känns som en gåva. Jag är så glad att jag får leva!

När man får fler barn får man mer kärlek - en klyscha som är sann, och det gäller väl inte bara barn. Man kan tycka om och älska oerhört många människor, och frågan är om det finns en gräns. Ibland är rädslan för att någon av alla dessa människor jag älskar ska dö så stor hos mig, att jag önskar att jag inte älskade så många. Jag har varit rädd för att få ett liv till att ta ansvar för, för att jag inte skulle orka med om det lilla livet inte fick leva. För livet här på jorden är en gåva som inte varar för alltid, och det är jobbigt att tänka på. Det är enklare när någon som fått leva länge dör, mätt på livet här, det är svårare när någon hastigt rycks bort mitt i ett verksamt liv.

Nu är det väl så fantastiskt att Gud som gett oss livsgåvan också hjälper oss att klara av att fortsätta leva när någon vi älskar inte får göra det. Jag tror att jag äntligen lärt mig lita på att han kommer att bära mig om någon av dem som står mig allra närmast skulle dö. Det kommer aldrig att vara enkelt, för även om förmågan att älska tycks bli större så fort man får en människa till att älska så blir den inte mindre så fort någon man tycker om dör, men jag tror att Gud kommer att hjälpa mig att fortsätta vara glad för mitt eget liv.

...verkar våra flickor behärska till fullo - på mornarna. Efter frukosten, som även den tar sin rundliga tid, går de in i badrummet, och när man tittar in fem minuter senare så har det inte hänt någonting alls: De har inte borstat tänderna, de har inte kissat, och de har definitivt inte tagit av sig pyamasen. Ibland har V istället lekt med vatten - något hon älskat sedan småbarnstiden, då L brukade ligga på golvet och torka medan V blaskade i handfatet. Ibland ligger L på golvet även nuförtiden, men sällan med trasa eller handduk i händerna, utan snarare bara avslappnat samtidigt som hon sjunger (idag "Härligt sången där skall brusa..."). Eftersom vi inte kliver upp i så god tid att det finns möjlighet att utnyttja en del av morgonen till detta ingentingande, får man mellan varje liten syssla man själv gör springa in i badrummet och gasa på lite, och sedan, när de väl kommit ut därifrån, kontrollera att de faktiskt klär på sig, och inte fastnar i någon bok.

Denna förmåga att göra ingenting är helt obefintlig på eftermiddagen när de kommer hem. Då leker L, och V stormar omkring, alternativt sjunker ihop på golvet eller på någon stol, och suckar och klagar över att hon inte har något alls att göra, och över att L inte låter henne vara med och leka. (Det brukar visa sig att hon visst får vara med, men att hennes krav inte riktigt stämmer överens med L:s redan påbörjade lek.) Förmågan återkommer sedan lagom tills det är dags att ta på pyamas. Igår kväll använde de en halvtimme till det momentet. Hur lyckas de?

Han är 10 dagar nu, vår lille gosse, och han borde kanske få en kort presentation här. När han äntligen kom ut, efter nära elva timmar på förlossningen och minst lika många med mer och mindre smärtsamma värkar hemma, såg jag bara något rött, hörde barnmorskan säga att hon behövde klippa navelsträngen direkt, och såg henne försvinna med barnet och G. Jag låg kvar, mer utmattad än jag trodde att man kunde bli, och var nöjd med att få veta att barnet levde - mer orkade jag inte bry mig. Det tog en dryg halvtimme innan jag fick se lille E. Under den halvtimmen fick G vara med när de gav E syrgas och sög rent hans lungor. Under slutet av förlossningen hade navelsträngen nämligen dragits åt hårdare och hårdare runt den lilla halsen, så han behövde lite hjälp för att komma igång.

Jag behövde också hjälp att komma igång igen. Någon timme efter att E kommit ut var de färdiga med att sy ihop mig, och då någon gång höjde de huvudändan på sängen lite. Det behövdes inte mer för att jag skulle tuppa av. Jag blev kallsvettig, och så minns jag inte mer än att de snabbt sänkte sängen igen, och så var rummet plötsligt fullt av folk. Blodtrycksmätaren kom på, och det var väl inte något lysande besked den kom med... 83/59, har jag för mig.

Så snart det blivit någorlunda morgon skickade jag iväg G för att ringa. L & V var hos fantastiska tant R och hennes man, men vi hade ju inte räknat med att G skulle behöva vara kvar hos mig långt in på förmiddagen. Det var dock inga problem alls där - båda flickorna var nu glada, men V hade varit förtvivlat ledsen på kvällen. Efter knäsittande en längre stund hade det gått över, och fredagsmysandet hade nog vida övergått det mys vi brukar åstadkomma hemma. Man blir alldeles varm i hjärtat av att ha så underbara grannar!

När G sovit en stund körde han hem, hämtade flickorna och sov en stund till. Under tiden installerades jag på BB. Sedan kom G tillbaka med de nyblivna storasystrarna. Så stolta, så fascinerade och så beundrande! L ställde sig framför lille E och sjöng: "Lilla barn, välkommen till världen. Lilla barn, välkommen till vår jord. Lilla barn, vi önskar dig allt gott. Lilla barn, en gåva som vi fått." och en sång till från en av deras skivor. Då blev man änna lite rörd... V var lite rädd att göra fel den där första dagen, och när hon skulle hålla sin bror hann G knappt lägga honom i hennes knä innan hon sa att han skulle ta bort honom igen.

Nu har E som sagt hunnit bli 10 dagar, och han är alldeles underbar. Mjuk, gosig och förfärligt snäll. Det känns väldigt lugnt att bara behöva ta hänsyn till en bebis, så han blir kanske lite bortskämd med att få mat så fort han knystar lite... Han äter mycket, men det verkar som att jag har mat så det räcker, och det är också en skön skillnad från förra gången. Idag badade jag honom för första gången - det var inte populärt, men inte så gräsligt som L & V tyckte som nyfödda, så det finns nog hopp.

Detta första inlägg efter förlossningen skulle också kunna ha handlat om yrsel och kassa blodvärden, om nitiska barnläkare eller om märkliga rumsgrannar, men det kan jag kanske skriva om någon annan dag. Nu väntar matning!