storasyrrans

Barn växer. Våra barn verkar växa hela tiden. Nu har de definitivt vuxit ur de storlekar som finns i normalprisaffärernas småbarnsavdelning, och för att hitta kläder i rätt storlek drivs man över i något slags tonårsavdelning. Hallå! De är sex år!!! Jag har ingen lust att köpa kläder formade för tonårskroppar till våra små flickor! Jag vill inte skicka dem till skolan i kläder som inte går att leka i! Till saken hör ju att de dessutom klär sig helst i klänning, och klänningar verkar portade helt från dessa "tonårsavdelningar". Ja, förutom festklänningar, med bara axlar och genomskinliga kjolar, och sådana faller bort av andra anledningar.

Som tur är finns Gekås. Barnen har visserligen vuxit upp en avdelning även där, men urvalet är betydligt större. När maken var där med barnen i går hittade de både en kjol och en klänning som var riktigt vettiga - alltså helt normala. Där finns också vanliga byxor och vanliga tröjor, men det känns ju roligt om man kan köpa kläder någon mer stans; om inte allt kommer från samma ställe.

Bra barnkläder verkar mest säljas via homepartyn. Tidigare år har jag köpt L & V varsin uppsättning från Me & I, så jag hoppas innerligt att någon kompis kan dra ihop ett gäng till party snart, så att de kan få goa byxor och mjuka vardagsklänningar i höst också. Annars blir jag väl tvungen att ha party själv... Det är i alla fall relativt bråttom, för nu är hösten här, och om jag räknar högt har då V typ två par byxor och tre klänningar sammanlagt att variera sig mellan. Det räcker nog inte... Får hon bestämma själv går hon gärna i sommarklänningar hela vintern också, men även om G köpte massor med strumpbyxor igår, och V äntligen börjat gå med på att ha kofta ibland, så känns det inte helt OK. Jag har också allvarligt funderat på att handla tyg och gå till tant R och be snällt... - det har fungerat förr...

Vårt kylskåp är väldigt litet. Alldeles för litet! Det märks på insidan där det efter varje veckohandling är knökfullt, och själva kylfunktionen därför fungerar väldigt ojämnt. Det märks också på utsidan, där det är minst lika knökfullt. Barnen hänger upp diverse prinsessteckningar där, där hänger ett antal vykort, och så några dagens ros, de senare bara för att man blir så löjligt glad när man läser dem även om man gjort det hur många gånger som helst. Igår satte L dit en påminnelselapp också: "Final lilla melodifestivalen". Det gäller fredag kväll - hon får allt försöka komma ihåg det själv, för den där lappen försvinner i mängden.

Sedan några veckor hänger det också två matlistor på kylskåpet. Det var en dag när L & V var surare än vanligt på variationen i min matlagning - eller åtminstone på valet av rätter. Jag sa i alla fall till dem att de gott kunde skriva varsin lista på vad de tycker om för mat. V delade sin i två delar: mat och efterrätt. L skrev bara mat, och det är fortfarande en ofärdig lista, hon fyller på den lite då och då. Hur som helst finner jag dessa båda listor så roande att jag här tänkte återge dem - med den gulliga sexårsstavning som finns på orginalpappren. Tyvärr kan man inte vända på siffrorna på datorn, men tänk er bakvända lite då och då.

V:s matlista

1. TAKOS
2. LASANGE
3. REVBENSSBJEL
4. TUNA REVBENSSBEL
5. HAMBURGARGE
6. PAMBIF
7. GRÖNSAKSSÅPA
8. SPINATSÅPA

-----------------------------------

1. GLAS KALASÅS
2. PÄRÅNKAKA
3. ÄPELKAKA
4. MARENG
5. BANANKAKA
6. TIGERKAKA
7. RULTÅTA

L:s matlista (När hon skrev punkt 4 meddelade hon glatt att hon stavade som man säger på halländska...)

1. UGNSPANKAKA
2. VANLIG PANKAKA
3. FLESKKOTLTER
4. KOV O PTATISMOS
5. TAKOS
6. MATUTANRESEPT
7. BLODPUDING
8. POTER-STEK
9. SPAGETI OCH KÖTT-FERS-SÅS

(Jag tror inte att 6:an gäller alla hemkomponerade rätter, men en gång blev den improviserade kycklinggratängen så god att hon genast gick och skrev på listan.)

Jag engagerar mig gärna - det är sådan jag är. Jag har svårt för att stå bredvid och tycka illa om något, eller beklaga mig över att ingen gör något; då jobbar jag hellre själv. Att jag vid förra kyrkovalet tackade ja till att stå på en partipolitiskt obunden nomineringsgrupps lista var därför inte så konstigt. När det sedan skulle bildas  stiftsavdelning blev jag erbjuden en suppleantplats i styrelsen - jätteroligt att få ännu mer chans att vara med och påverka.

Problemet är bara att jag inte bara försöker jobba och gillar att påverka, jag tar också åt mig. Jag hade inte den blekaste aning om hur hatisk debatten skulle kunna vara här i centerland. Det gör mig så ledsen, och det tar så oerhört mycket plats i mitt huvud. De senaste veckorna har köksbordssamtalen inte handlat om annat än detta kyrkoval, och hur man ska kunna få tillbaka förtroendet för personer som visat helt andra sidor än man trodde de hade.

Jag begär inte att alla ska tycka som jag, men jag skulle önska att det fanns lite mer respekt. Jag bemödar mig om att vara ödmjuk, om att vara rak men inte elak och om att prata om vad jag vill och tycker - inte om vad andra saknar, eller inte tycker, även om det ibland är SÅ lockande att smäcka på med något riktigt sarkastiskt elakt. Jag skulle önska att den respektviljan fanns hos vissa andra, också.

I onsdags var jag på Radio Halland och skulle diskutera partipolitik i kyrkan med en centerkvinna. Sedan gick luften ur mig. Jag orkade inte formulera ett enda litet svar på någon av de burtifjorton attackerande och lögnfulla centerinsändarna i torsdagens tidning, utan kände mig bara smådeppig hela dagen. Inte blev det bättre när jag hämtade barnen efter skolan, heller. Deras kompisar skulle alla göra något roligt efter skolan, och när jag sa att jag inte orkade åka någonstans började de säga att jag var så tråkig, att jag aldrig orkade någonting och andra träffande saker. Det slutade med att vi grät alla tre.

När jag lugnat ner mig lite, bestämde jag mig för att inte bry mig mer om kyrkovalet i år. Åtminstone inte så att det stör barnen. Igår ägnade jag mig bara åt att vara mamma - efter att ha använt förmiddagen åt tvätt och skötbordsmontering hämtade jag barnen med bil efter skolan, åkte till Vallarna och lät dem leka så länge de ville på lekplatsen där och sedan fick de välja kondis och vad de ville ha där. Skönt!

Idag när jag hämtade barnen efter skolan fick jag med ett extra barn hem. Som V glatt konstaterade häromdagen är det mycket oftare de kan leka med någon nu när de inte har så långa dagar. De är inte de enda som inte går på fritids, så det blir en hel del spontanlek, vilket jag tycker är trevligt. Det som inte fungerade idag var VAR de skulle leka. L ville gå hem till N, N och V ville att N skulle följa med till oss. L har MYCKET svårt att hantera majoritetsbeslut, hon tycker att man ska komma överens (=att hon ska få bestämma). Halva vägen hem var hon därför på uselt humör: skrek, blockerade vägen, sprang i förväg, vägrade gå etc. V försökte få henne på humör genom att säga att hon skulle få välja allt de skulle leka med, men så kan man ju inte göra - hon måste ju lära sig att hon inte kan få bestämma. Alltså tog jag själv hand om det arga barnet, och så fick V och N leka själva.

När L skulle gå på toa när vi kom hem började hon nästan gråta.

-Det gör jätteont i snippan när jag kissar!

-Oj då, sa jag, och sa sedan att om det fortsatte fick vi ringa till vårdcentralen. Sedan satte vi oss i varsin stol och läste varsin bok tills det var dags att göra mellanmål. Efter påfyllning av äppelkaka och vaniljsås var L tillräckligt glad för att gå ut och leka tillsammans med de andra. Strax kom hon dock in för att gå på toa igen, och den här gången lät hon ännu värre.

-Men när började det göra så här ont, sa jag.

-I förrgår, tror jag, svarade L. Jag gick raka vägen till telefonen, och medan jag ringde vårdcentralen funderade jag på varför hon inte sagt något. Hur som helst fick vi komma bums, så jag körde hem extrabarnet och fortsatte sedan mot doktorn. Väl där kunde L bara pressa ur några droppar, men de räckte för att de skulle kunna konstatera urinvägsinfektion. Sänkan var OK, men för säkerhets skull ska vi lämna ett rejält urinprov till odling i morgon. Antibiotika blev utskrivet, så efter provtagning och bokmärkesval fick vi köra en sväng till sta´n för att hämta ut på apoteket. När jag såg att det var tabletter kände jag hur jag blev alldeles kallsvettig. L kan inte svälja sådant hon inte tycker om. Hon är expert på att framkalla kräkning och på att mojsa runt saker i munnen oändligt lång tid. Smart som jag är frågade jag därför hur vi skulle bära oss åt: Fick man krossa? Kunde man ta det med vad som helst? Rådet jag fick var att kyla munnen innan, för då skulle tabletten inte smaka så mycket, och så att dricka massor till.

När vi kom hem meddelade jag maken att vi nu har ett par svettiga dagar framför oss, när vi tre gånger om dagen ska få i henne en tablett som definitivt är större än en halv alvedon - det enda i tablettväg vi lyckats med tidigare, och då krävdes det att den delades i tre bitar som var och en svaldes ner med mycket saft, och att hon skulle få välja en godis efteråt. Efter maten var vi laddade, så vi plockade fram glass och så hittade jag en liten slatt cider i kylskåpet, och tänk: tabletten åkte ner, hel, på första försöket! Det krävdes bara tre skedar glass för att kyla ner, och bara en klunk cider för att skölja ner - allt det andra blev bonus. Hurra! Nu hoppas jag att detta positiva första försök satt sig, så att det blir lite enklare med de resterande 14 tabletterna.

V fick vackert hänga med till både doktor och apotek - inte kul att syrran får bokmärke för att hon blir stucken, och inte lätt att komma ihåg hur det kändes att få Piggelin när man hade öroninflammation, eller klistermärken när man hade förstoppning... Sur som ättika var hon när det väl blev läggdags. Det ger sig väl förhoppningsvis under natten.

Cirkusar har sin alldeles egna marknadsföringsstil. Vem annars pepprar en hel stad med affischer runt lyktstolpar i några dagar? I våras upptäckte L & V dessa skyltar - de har aldrig varit på cirkus, så de blev naturligtvis nyfikna. (När vi bodde i Kungshamn tyckte vi att de var för små för att gå den gången vi hade en cirkus som granne. Däremot var vi utanför och matade och pratade med elefanterna, men det kommer barnen inte ihåg.) Årets första cirkusbesök i vår stad var på Valborgsmässoafton. Varken maken eller jag hade vare sig lust eller ork att ta oss dit. Vi lovade emellertid barnen att någon gång när det passade skulle de få gå på cirkus. Sedan har sommaren gått. Varje gång de fått syn på en sådan där skylt har vi fått oss en rejäl tjatstund, men det har bara inte passat - fel stad, fel dag, fel tid etc. När jag klantade till det i slutet av juli och blandade ihop dagarna så att vi missade även det sista cirusbesöket i vår stad talade jag om för barnen att det får bli nästa år, och de har också varit helt inställda på det sedan dess.

Tills i måndags. Barnen och jag var ute på en ärenderunda efter fiollektionerna och hamnade i Slöinge. Där satt ungefär en miljon skyltar för "Cirkus Madigan". Jag överdriver inte (eller i alla fall bara lite...)! Varenda lyktstolpe hade en skylt på var sida. L läser snabbt, så hon konstaterade att det var på torsdag cirkusen skulle vara, och att man kunde köpa biljetter på Matöppet. Jag lovade att kolla upp vad det var för cirkus, och försökte få dem att gå med på att det ju kanske var en väldigt liten cirkus, och därmed inte så rolig som de stora, men barnen köpte inte mina argument alls. Efter lite internetletande och lite snack med G bestämde vi att vi väl kunde gå - bara för att få det där löftet ur världen.

Igår kväll var vi alltså på cirkus. Vi var ungefär 25 vuxna och kanske dubbelt så många barn - ingen megastämning direkt. Mina och makens förväntningar var mycket låga, och föreställningen levde upp till dem, men inte så mycket mer. Barnen visste nog inte riktigt vad de skulle förvänta sig, så de var mycket nöjda. Clownerna borde ha betalat L, eller åtminstone gett henne fri entré, för hon skrattade så högre än musiken och åt nästan allt de gjorde - helt hejdlöst. V var superfascinerad av trolleritricken och tyckte så klart att klänningarna och akrobatdräkterna var underbara. En lyckad kväll, men ingen särskilt rolig cirkus. Tur att barnen inte hade något att jämföra med! Nu återstår väl bara att se hur det går när skyltarna för de stora cirkusarna kommer upp till våren. Vi har definitivt inte lovat några fler besök, men jag känner mig säker på att stora tjatkampanjer kommer att inledas så fort L ser en annons eller en skylt...

Alltså, jag brukar inte skriva om sådant här, och jag vet att jag är en skenhelig typ - eller något. Ändå måste jag bara vräka ur mig lite av den ilska jag känt de senaste dagarna. Det handlar om något så världsligt som mjölk. Vad håller Arla på med? Och hur kan folk vara så idiotiska?

"Milko höjer priset på mjölk med 1:-", stod det i tidningen häromdagen. Hela kronan skulle gå till bönderna.

-Vad bra, tänkte jag. Sedan läste jag Arlas kommentar: Vi tror inte att folk är beredda att betala mer, så bönderna kan inte få mer betalt, typ. Att sedan Arlas mjölkbönder går med förlust, och många överväger att sluta med mjölkproduktion verkar inte beröra dem. Det fånigaste av allt var att de dessutom motiverade den uteblivna höjningen av ersättningen till bönderna med att om priset går upp börjar folk köpa billig mjölk från utlandet istället. Hallå! Är det inte så att om bönderna inte har råd att fortsätta får vi inget annat val än att köpa mjölk från utlandet? Eftersom jag är så dum, så tror jag ju naturligtvis att fler än jag tänker så här. Men icke! I gårdagens tidning var dagens fråga "Kan du tänka dig att betala mer för mjölken?", och flera svarar "Nej, för vi dricker så mycket mjölk hemma", eller liknande. GRRR.

Vi råkar ha Wapnö nära oss. Det är inget idealiskt ställe - gården har blivit lite väl stor, och varför de importerar kraftfoder från Sydamerika och använder delar av sin egen åkerareal till att producera mjöl har jag väldigt svårt att förstå. Ändå känns det otroligt mycket bättre att köpa mjölk m.m. därifrån än att gynna multinationella klantArla. Sedan finns ju Skånemejerier, Falköpings mejerier och så Milko. Jag var redan tidigare sur på Arla - efter diverse klanterier i Afrika, men hädanefter tänker jag vara ännu restriktivare med inköp från dem - det finns ju alternativ.

Barnen, alltså. Igår var det dags för första fiollektionerna för terminen. V började, och medan hon spelade tog jag och L en tripp till apoteket för att hämta ut min nya näsmedicin. När jag var hos barnmorskan sist konstaterade hon äntligen att jag ju måste kunna andas ordentligt när det är dags för förlossning, och när hon gick  in och läste om min gamla medicin (vilken visade sig  vara en astmamedicin - det hade jag ingen aning om!) stod det att det var av största vikt att lindra sådana symtom under graviditeten. Alltså fick jag via telefonkontakt med vårdcentralen ett nytt recept på samma medicin. Trodde jag. De hade bytt journalsystem, och läkaren som skrev ut till mig för två år sedan är inte kvar, så nu när jag stod på apoteket visade det sig inte alls vara samma. Jo, samma medicin, men annan form. Jag blev lite sur, för nässpray och jag fungerar aldrig - det är ju därför jag fick ett pulver istället då för två år sedan. Efter att ha tagit denna nya tre gånger är jag benägen att ändra min diagnos av mig själv: Vanlig nässpray funkar inte på mig. Nässpray för drygt tvåhundra spänn verkar fungera utmärkt! Underbart.

Nåja. Sedan gick vi alltså tillbaka till fioleriet, och strax kom en glädjestrålande V ut från sin lektion med ett jättefodral på ryggen. Det såg i alla fall ut så! L gick in för att spela, och V fick visa upp sin nya fiol för mig. Hon var SÅ stolt! L fick också ny, och hon var också glad, men liksom inte i samma division. När vi kom hem gick det inte många minuter förrän V stod i vardagsrummet med fiolen och spelade och spelade. Hon plöjde igenom halva förra årets repertoar, innan hon bröt ihop och sa att hon inte kunde någonting bara för att hon misslyckades med Törnrosa. Vi får se hur länge övningsglädjen varar...

En annan sak som är roligt med V är att hon just nu äger hela två par byxor som hon kan tänka sig att använda. Problemet är bara att det ena paret vajar på halv stång. Än så länge inbillar jag mig att man kan tycka att de ska se ut så, men det håller nog inte så länge till. Det blir väl nödvändigt med en shoppingrunda i stora gula affären innan det blir kallt på riktigt: Massor med tjocka strumpbyxor och alla vinterklänningar som finns. Idag var de i alla fall byxbeklädda, båda de små (?) damerna, och så varsin kofta till. De där extra överdelarna behövs på mornarna, men sällan på eftermiddagarna när barnen går hem från skolan. Sedan första dagen har L haft sin kofta nerpackad i väskan redan när man kommer för att hämta dem. Jag antar att hon lägger den där direkt när hon tar av sig den. V däremot är en helt annan sorts typ! Igår hade jag förmanat henne rejält på morgonen, och dessutom hade L lovat att påminna, så då hade hon med sig två koftor och en jacka hem, så idag kunde hon börja samla igen. Vi får väl se om hon kan lära sig att hålla ordning själv, eller om L tvingas bli en sådan där tjatsyster. Jag bävar för vantsäsongen!