storasyrrans

Att fasta eller inte - det är inte den enda frågan. Nej, har man väl bestämt sig för att avstå något så finns det mycket att välja på i vårt välfärdssamhälle. Jag tror att en vettig anledning till att fasta ifrån något är att det är en chans att bryta lite rutiner, eller skapa nya, att vända runt lite på den normala vardagen och få plats för sådant som lätt halkar undan i vanliga fall. Alltså hade jag bestämt mig för att fasta i år, och istället använda tid till lite djupare andakt - i vanliga fall tenderar det att stanna vid de korta, familjegemensamma morgonbönerna vid köksbordet och den omständliga, men sällan andaktsfulla, kvällsläsningen ur någon av barnens biblar. Bön är inte så svårt att komma ihåg och få till, men allt som oftast somnar jag under tiden, och att orka läsa någon vettig andaktsbok blir bara inte av. Så var frågan då bara vad jag skulle fasta från. Tv:n kändes svårt så här i OS-tider - särskilt som OS redan startat, och jag hunnit få smak för sena tv-kvällar med roliga tävlingar. Godis gick bort av samma anledning. Till slut fastnade jag för facebook-fasta, och det av flera anledningar. Dels har det blivit snudd på rutin att efter frukost, ivägskickning av make och skolbarn och köksfix sätta sig en stund och amma och kolla facebook; en rutin möjlig att ersätta med en annan, alltså. Dels har det blivit mer och mer facebookande nu när jag varit hemma, och det skulle inte vara fel att dra ner lite - med fasta kan jag börja om efteråt, och då hålla det på en lägre nivå. Så långt tankarna inför.

Så hur går det då? Jodå, riktigt bra. I onsdags ställde jag mig i vårt bibliotek och valde bland böckerna efter något matnyttigt. Det blev "om bön" av favoritförfattaren C S Lewis. Den är nästan slutläst nu, men har gett flera aha-upplevelser och många tankar. Efter den ska jag nog läsa någon av Magnus Malms böcker, tror jag, och sedan hinner jag nog ytterligare någon. Än så länge känns det inte som rutin att sätta sig i fåtöljen istället för framför datorn vid amningsstunden efter frukost, men det kan nog bli det.

Saknar jag då inte facebook? Jo, visst! Jag har insett flera saker:

-Man missar mycket. Jag visste att kära vännerna M & A skulle få barn, och det lilla pyret hann inte dimpa ner före fastan. Många gånger har jag varit på vippen att fuska - bara för att få se om det kommit något barn, men jag har hållit mig. Idag fick jag meddelande på e-post istället. Tack! Annars är det nog rätt nyttigt för mig att bli lite efter. Jag älskar att hålla stenkoll på alla, och veta vad som händer och sker med de flesta, så att jag nu inte har koll på något är lärdomsfullt.

-Det är tråkigt att inte kunna dela med sig av somligt till hela världen på en gång. Det är nästan så att jag börjar kunna tänka mig att ringa någon bara för att prata av mig om all snö, E:s framsteg och gnäll, flickornas knasigheter och annat som brukar kunna fylla statusraderna.

-Statusraderna, ja. Jag tänker mitt liv i uteblivna statusrader. M är trött på att skotta snö. M har skottat snö. M har letat efter brevlådenyckeln i snön. M längtar nästan efter vår. M har köpt nya kängor, eftersom det var hål både genom botten och baksida på de gamla. M plogade sig fram till skolan i fredags, eftersom snön drivat sig så att gångbanan som såg snudd på bar ut plötsligt visade sig vara halvmeterfylld av snö. M gillar att titta på OS. M:s döttrar är lata. M:s son är ett matvrak utan like. När ska han börja sova, förresten? M borde gå ut och skotta. M går snart till församlingshemmet för att äta sopplunch. På väg dit kanske man skulle ta och fota soptunnan igen, för att hålla er uppdaterade om hur insnöade vi är, men jag orkar nog inte. Det snöar för mycket, kameran blir blöt.

Kan man kalla detta år något annat än skott-år? Man skottar lite en kväll, för att nästa morgon vara tvungen att skotta lite till, och sedan tvingas man skotta lite till och så får man skotta jättemycket några timmar senare. Soptunnan ska tömmas på tisdag igen, men nu är den snart totalt insnöad:

Vi hade jättemycket snö innan den här helgen. Ja, faktiskt jättemycket. Åtminstone för att vara i Halland. Dessutom har den legat nästan lika länge som den vintern vi blev halläningar, och det i sin tur var det år med längst varande snötäcke sedan 86-87. Alltså var vi ganska nöjda. Nu känner jag att jag börjar bli väl nöjd, och det ligger snubblande nära "nu räcker det med snö!". I fredags vräkte snön ner, men G skottade den decimeter som låg så att vi fick in båda bilarna i garaget, och så att det fanns vändmån utanför. I går skottade jag rubbet, ett c:a 15 cm tjockt täcke, på förmiddagen medan G skrev predikan, men jag fick slita rätt hårt trots att snön var lätt - vallarna är helt enkelt för höga för mig. Resultatet blev i alla fall såpass bra att vi kunde ta oss ner för backen och fara till mor och far på födelsedagsfirande. Vi hade inga illusioner om att vi skulle komma upp igen när vi kom hem, och blev därför varken sura eller förvånade när det tog stopp knappt halvvägs. Snön vräkte ner igen, och det lager vi skottade bort var nog ungefär 1 decimeter djupt. Efter det jobbet puttade G och jag körde, så kom bilen upp igen. I morse var det dags igen: ett antal centimetrar snö täckte gårdsplanen, och nere på vägen syntes hjulspåren från i går kväll med nöd och näppe. Skotta, skotta, skotta - G skulle iväg och jobba, så medan han åt frukost gjorde jag en insats.

Nu lyser solen lite, och gårdsplanen och backen är skottade och fina, men imorgon ska det visst komma mer snö. I väntan på den skottar vi taket - där vi kommer åt, vill säga, för det är inte på så många ställen. Här på bilden ser man vår ena kompost - den är hälften så hög som vanligt. Häcken är nästan översnöad...

Jag visste det! E blev inte godkänd av försäkringsbolaget. Inte oväntat alls, så vi hade redan bestämt oss för att då säga upp flickornas försäkringar också. Istället ökar vi sparandet på deras egna konton med samma summa som försäkringen skulle kostat. Vi var i valet och kvalet när vi skulle teckna försäkringar för drygt sex år sedan - i Sverige är det verkligen ingenting nödvändigt, eftersom sjukvården är gratis, och man även i andra fall får ersättning även utan försäkring. Samtidigt var det jättehallå i media om barnförsäkringar, och vi hängde väl lite med drösen när vi tecknade. Efter ett antal veckor kom så brev om att L beviljats försäkring, men inte V. Nej, hon var för liten, och dessutom hade hon ju fått navelbråck. Jag blev sur, ringde och pratade med människan som gjort bedömningen, och V blev försäkrad - dock ej navelbråcket.

E:s start i sjukhusjournalen är ju inte så snygg, så därför var vi väldigt inställda på att han inte skulle godkännas. Dock gör det mig så vansinnigt irriterad att försäkringsbolagen är så snabba i sin bedömning. Då menar jag inte i tid, för det har gått tre månader sedan vi skickade in pappren. Nej, men snabba när det gäller att hitta en punkt att använda för att avslå ansökan, och istället erbjuda en nonsensförsäkring för förhållandevis mycket pengar. På pappret vi fick står det att försäkring inte beviljas "p.g.a. tillfälle med låg muskeltonus". Ja, i ental! Mer kan de nämligen inte åberopa, för vid båda efterbesöken konstaterade barnläkaren och blivande barnneurologen att det inte fanns något avvikande. Vilket inflytande barnläkaren på BB har! Hade hon inte varit så övernitisk hade E blivit försäkrad. Men som sagt, det gör inte så mycket, för vi var ändå skeptiska till behovet.

Igår fick L & V sitta på sin fars arbetsrum och titta på film medan konfirmandundervisningen pågick, eftersom jag samtidigt skulle sjunga med kyrkokören, och det kändes väl häftigt att tvinga med dem på en högmässogudstjänst till efter förmiddagens här. Det gick i alla fall utmärkt. Jag lämpade av dem 14.45, och när jag återkom 18.35 stod de utanför och lekte med en pinne. V  hoppade in i bilen, och L gick och bankade på det låsta församlingshemmet för att säga till G att de åkte.

-Hur har det gått? frågade jag.

-Vi hann se hela filmen och lite till!

-Pappas konfirmander är så konstiga. De kastade snöboll.

-Fast de inte hade termobyxor.

-Och så gick de på trottoaren på andra sidan, fast de inte hade frågat.

Det här är definitivt inte deras första kontakt med konfirmander; tvärtom, de hyser en stor kärlek till alla dylika varelser, men årets version är alltså konstiga. När G kom hem en stund senare fick jag höra att våra flickor i alla fall skött sig fantastiskt bra, och inte hittat på något dumt, och inte bråkat alls när de blev tvungna att följa med till kyrkan en stund, och sedan tillbaka. Skönt att se att de vuxit till sig så pass att de kan tycka att det är märkligt att konfirmanderna gör saker utan att fråga. Det tyder på något sätt, tycker jag, på att de själva inte skulle göra så om vi inte var med. När vi ÄR med kan de gladeligen bete sig precis som konfirmanderna, så egentligen kanske de inte skulle anmärka. Fast, de har kanske rätt att bete sig så just för att de är snart sju, och inte fjorton.

Sedan sist har följande hänt:

• Taklampan ovanför köksbordet har slutat fungera, och inte hjälpte det att byta alla fem lamporna i den. Med gemensamma krafter har maken och jag uteslutit el-fel i själva kontakten, så nu är det bara att hoppas på att lampan går att laga. Det är nämligen en av få lampor som vi varit riktigt nöjda med båda två.
• E har börjat sitta i vagnen.
• V har lärt sig att läsa mycket snabbare, och själv insett att hon kan.
• Jag har bakat mandelkubbar igen. Varför provade jag inte tidigare? Nu har jag gjort sådana fyra gånger ganska tätt, och förutom att det är jätteenkelt går det snabbt = perfekt när man inte tidigare förberett något till mellanmål.
• Gitarren har pajat. Mitt i natten vaknade vi av att hela strängfästet lossade från lådan, fast det fattade vi inte då, utan först när vi såg den på morgonen. Det hördes i alla fall att något gick sönder!
• Flickorna har fått sin sista läxa i "Violinisten 1", och bok två är beställd.
• E har sovit hela fem timmar i sträck. Hurra!

Och sannolikt en hel del till.

Båda tjejerna har blivit väldigt intresserade av tidningsrubriker. Tidigare var det bara vädersidan som fångade deras intresse, men nu läser de både det ena och det andra över axeln på mig, och sedan kommer frågorna.

-Varför gjorde han så?

-Vad betyder "sätta punkt"?

-Hade de vatten innan jordbävningarna?

Just Haiti har vi pratat rätt mycket om, och idag blev det en vända till. Sedan sa L att om människorna där bad till Gud så kunde han fixa allt till dem. Jag är inte särskilt pratsugen när jag läser tidningen, så jag svarade nog bara något kort. Hon fortsatte:

-Om de inte gör det så kan ju jag be åt dem. Det ska jag göra.

Så självklart! Så gott att höra vilken tillförsikt hon visar. Det är inte lätt för en sex-åring att hjälpa haitierna med återuppbyggnaden, men be, det kan man ju göra hur liten, gammal, rik eller fattig man än är.

Denna vinter är inte som andra, eller så är det andra vintrar som inte är som denna. Som hallänning är man ju liksom inte inställd på annat än slask, så att ha ett tjockt snötäcke i en månad, som dessutom fylls på till väldigt tjockt, och sedan fruktansvärt tjockt känns nästan onödigt lyxigt. Jag klagar dock inte. Tvärtom! Trots träningsvärk efter skottning, blöta fötter och utslitna vinterskor njuter jag av den oerhört vackra världen. På väg till skolan idag, d.v.s. innan det snöat färdigt, tog vi ett foto på soptunnan - på tisdag ska den vara framskottad, men tills dess får den stå i sin driva...

Den andra bilden är från "prästens mörker" - en i alla årstider väldigt vacker backe, nedför vilken vi promenerade efter att ha lämnat flickorna i skolan.

I fredags hade vi rena rama julafton här. I torsdags kväll var jag på styrelsemöte med Frimodig kyrka, och fick därifrån med mig två papperskassar fulla med kläder från fru ordförandes flickor. L & V blev störtförtjusta, och jag med. I ett slag utökades garderobens användbara kläder med det dubbla. För att förtydliga ska då sägas att jag med "användbar" menar rätt storlek, och att V med samma ord menar kjol, klänning eller spetsbeklätt. Våra skilda definitioner ställer till små problem så här vintertid, när jag inte godkänner urvuxna klänningar och tunna strumpbyxor som klädsel. Nu anlände ett flertal koftor som båda flickorna sa "den vill jag ha" om, och flera kjolar som de raskt delade upp mellan sig. Det fanns till och med några förstora saker att se fram emot att plocka fram så småningom. Dessutom godkände V flera av de tröjor som fanns i påsarna som användbara - något jag inte tror hänt sedan de glitterstjärniga, dubbeltygiga, tunna lila tröjorna de hade som tvååringar.

När vi nu fick en massa kläder tog jag tillfället i akt att lära barnen att man kan ge vidare det man inte kan ha själv längre - även om man älskar det. Alltså plockade vi fram 3- och 4-årskläderna och sorterade ut några favoritplagg att spara, och resten la vi i två påsar. Dessa påsar ska sedan levereras till två och ett halvtåriga lilla L - lillasyster till tre bröder, och alltså helt utan chans att ärva flickkläder. De insåg att detta var ganska roligt, och L hoppas att de ska få se henne med deras kläder någon gång.

Igår kväll fick L ett av sina numera ganska sällsynta gråtutbrott (inte ilskeutbrott - de är nog helt borta nu). En prinsessklänning i utklädningslådan var trasig, och hon ville önska sig en ny. Jag berättade, för att ta ner alla förväntningar, att jag letat efter sådana till julafton, men att det inte verkar tillverkas i deras storlek, utan att de helt enkelt blivit för stora. Det skulle jag inte sagt. Nu har jag lovat att gå till tant R. Kanske, kanske kan hon hjälpa mig att sy till födelsedagarna? Jag kan nog inte helt själv, men om jag får hjälp kanske det går att få ihop något ryschpyschigt med mycket glitter och många volanger i rätt storlek.

Själv har jag nu återgått till min normala storlek, och försöker intala mig att jag inte behöver gå ner fler kilon nu. (Det är inte helt lätt; jag och vikt är en historia för sig själv. Jag är i alla fall duktig och äter lunch varenda dag, och alla andra mål också.)