storasyrrans

I veckan som gick blev gossebarnet fyra månader. En magisk gräns nåddes i och med att mer mat än di blev tillåten. Vi startade mjukt med en liten bit kokt potatis. E anföll. Jag skojar inte, och jag överdriver definitivt inte. Antingen har han svultit och förstod med en gång att det som låg på den långa skeden var föda, eller så var den gulvita sörjan godis i hans ögon. Den lilla smakportionen gick i alla fall åt, och ingenting spottades ut, även om det var lite klurigt för honom att komma på hur man skulle göra för att få maten att åka ner i magen istället för ut på hakorna. Nu har han fått potatis i fyra dagar, och det är likadant varje gång: E blir satt i stolen och får hakklapp på sig, man sträcker fram skeden med lite potatismos på, och han anfaller med munnen. Sedan äter han gladeligen bort åt en hel potatis. Igår konstaterade G att E äter ungefär lika mycket som L, men det var faktiskt lite orättvist mot L, för just potatis äter hon riktigt mycket. I kväll ska vi testa gröt. (Ja, jag har fallit - i skafferiet står en Semper-gröt som innehåller både palmolja och diverse berikande industrivitaminer. Barnmatsburkar har jag dock inte köpt en enda.)

Så teatern, då. Det är den givna sysselsättningen så fort tjejerna har kompisar hemma, och det har de rätt ofta. Jag är gräsligt trött på att sitta i vardagsrumsfåtöljen och titta på prinsessor som förvandlas hit och dit av féer, så när jag i fredags hörde repetitionerna av något slags sjukhuspjäs kändes det riktigt uppiggande:

L: Nu måste jag gå till en annan avdelning, men om jag behöver komma får du ringa.

T: RRR. Kommer du aldrig?

L: Nej, jag måste röntga en man som har brutit benet.

Sköterskan L var utstyrd i vit rock (vit prinsessklänning), glasögon (något slags 3D-glasögon från pannbiffmonarken) och en tyllkjol på huvudet som huckle. Patienten V hade bara prinsessklänning, och patientens mor T också.

Nu blev det dock inte alls denna pjäs jag fick se när jag blev ombedd att ta plats i fåtöljen, utan ännu mycket bättre. Bakom granen gömde sig nämligen V utklädd till glimmer (ett svart underställ). Hon berättade om sig själv (platt, ovanlig...) och sedan kom fröken flinta fram (T) och pratade lite om sin hårdhet. Sedan kom regissören L fram utklädd till gnejs. En grårosa morgonrock, en rosagrå mössa och massor med fantasi kommer man långt med! Det var i alla fall mycket lärorikt för mig, som alltid tyckt att stenar är vansinnigt tråkiga. Barnen har stentema i skolan, och lär sig massor och tycker att det är jättekul.

Jag älskar verkligen vinter! Tänk att vi här nere i södern fått ha minusgrader och ett ganska ordentligt snötäcke hela januari. Det känns underbart! Fast, det var en plusgrad en stund i förrgår, och det borde det inte ha varit.

Först var det massor med minusgrader och full snöstorm när jag var tvungen att åka till BVC. Jag krypkörde och var tacksam att jag slapp möte, för så bred väg fanns inte. Hem gick det om möjligt ännu långsammare, förutom på vår väg. Så nära hemma tänkte jag nämligen att all fart jag vågade använda mig av nog behövdes för att ta mig upp för backen till oss. Det gick riktigt bra - ända tills jag var nästan uppe, för då gick det inte alls. Jag ringde in till G och bad honom göra jobbet, och så körde jag ett varv runt kvarteret för att ge honom ett fint utgångsläge. Jodå, i mina hjulspår brötade han rakt upp, och parkerade utomhus. Sedan blev det mildare, och sedan körde plogtraktorn förbi på vägen, och så slutade det snöa. Då maken skulle iväg på kvällen var han tvungen att skotta, för så hög var vallen efter plogen. Påhejad av V slet han med den tunga snön tills backen var relativt snöfri och utfarten röjd. Han kom både ner och upp den kvällen.

Så kom gårdagen. Massor med minusgrader, strålande sol - och is... Den relativt snöfria uppfarten hade förvandlats till isbacke. Det helt oskottade snötäcket på gårdsplanen var nu ett hårt skarlager med hjulspår i och trappan fick man beträda med yttersta försiktighet. Under dagens flera promenader för att hämta och lämna barn etc. utvecklade jag fina strategier för att ta mig och E ner och upp utan att trilla. Ner kom G med bilen också, när han skulle iväg på sorgesamtal. Upp däremot gick inte alls, så bilen fick stå på grannarnas platta tomt istället. Allt för de där timmarna med en plusgrad! Onödigt...

Nu har jag varit och hämtat två hinkar sand, men jag behövde inte använda dem för att komma upp för backen, för nu har det kommit ett litet lagom snölager ovanpå isen, och det hjälpte tydligen till att få upp mig. Sanda ska jag väl göra ändå, för det känns lite småjobbigt att gå och hålla sig i husväggen när man ska ner på vägen med vagnen.

I och med detta finns det etthundra inlägg att läsa i denna blogg. Fler lär det bli.

Idag har E lärt sig att utnyttja rullningskunskaperna till förflyttning. Tur att han fortfarande är relativt kass på att ta tag i saker, annars hade köksrenoveringens nödvändighet ryckts närmare i tid. Nu händer det inte så mycket när han rullar iväg, förutom just att han inte ligger alls där man lagt honom. Han fortsätter att vara väldigt gosig och är ofta glad och munter, särskilt om han slipper ligga på golvet. Får han sitta i barnstolen med lite extra kuddar är han alldeles väldigt nöjd ganska långa stunder, så jag har börjat sätta honom där när jag behöver få något gjort. Imorgon fyller han i alla fall fyra månader, den lille skruttgubben.

Jag vill egentligen inte säga att jag är en extrem optimist, men jag tycker i alla fall vansinnigt illa om pessimism. I veckan som gått har maken och jag ett par kvällar hamnat framför tv-sändningarna från handbolls-EM. Jag har så klart hejat på Sverige. Jag har förstås sett att det inte gått alldeles lysande, men jag har inte gett upp förrän slutsignalen ljudit. Om man tycker att det är så utsiktslöst, varför sitter man då och tittar? Bara för att få beklaga sig och suckande säga att det aldrig kommer att gå? Som ni förstår är min man inte lika optimistisk som jag. Han menar sig ofta vara realist - en tråkig inställning, tycker jag. Blir inte allt lite roligare om man ser lite mer positivt på tillvaron? Samma sak när det händer knäppa eller t.o.m. dåliga saker i omgivningen, ex. en bilist som kör knasigt framför på vägen, eller om alla kläder i den behövda storleken är slut - synd, men varför inte försöka tänka sig att det finns en vettig anledning, istället för att bli arg på föraren eller affärens inköpare? G är definitivt ingen surpuppa som deppar ihop jämt och ständigt, men han har inte lika lätt som jag att tänka positivt. Det gör att han lite då och då blir positivt överaskad. Det händer inte mig så särdeles ofta; tvärtom tvingas jag ofta inse att sanningen var mycket värre än jag trodde. Jag tycker dock ändå att det är bättre att spara deppandet tills det faktiskt är dags att deppa, även om besvikelsen då kanske blir större. Hellre det än att gå omkring lite småsur nästan jämt.

Jag vaknar vid halv-sextiden av E som ligger bredvid mig och inte alls är nöjd. Mer mat. Åt han inte alldelse nyss? Jag går upp och hämtar nappen, och en stund, och en slurk, senare somnar han. Jag också. När klockan ringer 6.33 känner jag mig så där komplett totalmosig som man gör när man somnat om och sovit bara en liten stund, men det är bara att ignorera - upp måste jag. Noterar att E håller på att vakna igen, men litar på att G vaknat tillräckligt för att ta hand om honom, och går ner för att väcka flickorna. När jag kliver in i deras rum och tänder myslampan säger L godmorgon - tydligen redan vaken. V ligger bredvid L, något den senare tillåter någon gång ibland, och sover. Jag sätter mig lite hos dem; pratar med L och försöker få någon reaktion från V. Efter en stund åker tummen in - då håller hon i alla fall på att vakna.

Ut till köket för att fixa frukost. Det är trevligt på morgonen att ha bakat bröd kvällen innan, nästan lika trevligt som att kvällen innan ha ställt frallor på kalljäsning och starta dagen med att grädda dem. Så gjorde jag i måndags, och man behöver ju inte ha det så lyxigt två gånger samma vecka... Jag dukar fram och gör te, och när allt är klart går jag in till flickorna igen. L ligger och läser, V sover. En sittning till på sängkanten, denna gång med större fokus påå den sovande. När hon rör lite på sig går jag och hämtar postlådenyckeln, tar på skor och beger mig till postlådan för att hämta tidningen. Jag räknar kallt med att det är för mörkt för att någon skulle kunna se min klädsel, och skulle någon ändå göra det får jag väl stå för att jag är en sunkig morsa i morgonrock.

När jag kommer in hojtar jag "uppstigning" och går in till flickorna igen.

-Jag tänker inte gå upp, säger V buttert.

-Då kan du inte åka skridskor, säger jag. L läser.

Jag går ut till köket med tidningen och vänder sedan tillbaka mot flickornas rum. Ner för trappan kommer G med E i famnen.

-Här får du ett hungrigt barn, säger han, så jag tar min ständigt hungrige son med mig för att väcka V ännu en gång. Det behövs dock inte denna dag - hon kommer själv uppvandrandes, och efter henne kommer L. Ut i köket för att läsa morgonbön och äta frukost, men någon fastnade på vägen - när vi andra sitter på plats tittar jag efter L, och hon har visst fastnat på soffan i hallen. Där råkade ligga en bok.

-Jag ska bara läsa klart!

Äntligen alla på plats, och V är inte störtsur, utan bara lite butter. Efter morgonbönen sätter vi på radion. (P2:s Aurora är vår klocka under frukosten. Senast när nyheterna börjar ska L & V gå från bordet för att klä på sig.) Hon sträcker sig mot filen samtidigt som L hojtar att hon vill ha den.

-Det är bara lite fil kvar, så det räcker nog bara till en av er, säger jag. Vilken annan dag som helst kanske ingen av dem skulle haft fil, eller på sin höjd en av dem, men håller den på att ta slut ska naturligtvis båda ha. Jag ger den till V, eftersom det är hon som brukar vara mån om inköp av fil. L kan ta mjölk och flingor, tycker jag, eftersom hon gör det nästan alltid annars, men idag ska det tydligen vara fil. Hon håller på att bryta ihop. V häller ett tunt, tunt lager fil i tallriken och sträcker sedan paketet till L.

-Här, du får resten, säger hon.

-Undrens tid är ej förbi, tänker jag.

Sedan äter vi allihop. Vi pratar om jordbävningar och Haiti, gåtor och skrämsskämt. När V ätit upp sitt tunna fillager tvingar jag henne att ta en macka också - så elak är jag. L älskar frukost, så henne behöver man inte bekymra sig över. Så börjar nyheterna och V försvinner in i badrummet, och efter en liten stund L också. Maken sitter lugnt kvar. Tio minuter senare är flickorna fortfarande i badrummet, så jag går dit för att gasa på dem - en sitter på toastolen och den andra på skräphinken, och de sysslar absolut inte med någonting som de ska, utan pratar mest bara strunt. Ut i köket igen. Jag provar att lägga ner E på fårskinnet - han har fått äta lite till, så det borde han väl klara. G har gått från köket, men kommer nu tillbaka med en hammare och kameran. Församlingsbladet ska vara klart för tryckeriet på måndag, och nu ska han arrangera en bild.

-Kan du hålla hammaren? ber han, så jag plockar upp den skrikande E och går för att hålla hammaren hotande över vår spargris och maken fotar. Resultatet duger inte alls. Han flyttar runt grisen och säger efter en stund att jag kan sätta mig och äta färdigt tills han bestämt sig. Jag föreslår att han ska gå och klä på sig och göra sig klar, och fotografera efteråt om han hinner, men han tittar på klockan och tycker inte alls att det behövs. Han skulle ju köra bil idag, så det är väl lugnt? Så hittar han ett bra ställe för fotograferingen och jag rycker ut för att hålla hammare igen. Sedan går jag till flickorna, som nu lämnat badrummet för sitt rum, för att hjälpa dem att välja kläder.

Tillbaka till köket. Jag slurpar i mig det sista teet, och börjar plocka undan frukosten. Klockan har blivit mycket. Jag går in till flickorna igen, och upptäcker till min förtvivlan att de fortfarande har pyamas på sig. L läser.

-Klä på er, ryter jag.

-Men jag har ju i alla fall börjat, säger V. Man ska kanske vara tacksam för det lilla? Nu går det faktiskt rätt kvickt. Jag har inte ens hunnit få undan allt från köksbordet innan L kommer ut från deras rum och faktiskt ser färdig ut. På med alla ytterkläder. Nu är maken också klar, och medan han tar på sig jackan frågar han L & V om de packat ner frukt. Nej, det hade de glömt. Jag gör en utryckning till köket igen och packar ner en blodapelsin till V och en kiwi till L i varsin burk. Nu är de båda overallklädda, och G redan på väg ut till garaget för att köra ut bilen. I dörren ber han mig plocka fram mat ur kylen till honom, för han behöver nog ha något före begravningen. Jag gör så, och börjar sedan leta efter V:s vantar, för de är tydligen försvunna. Jo, hon hävdar envist att hon hade med dem hem igår, men till slut får vi ge upp och ta ett par finvantar. L har en mössa med tofs, och eftersom skridskoåkning med hjälm står på dagens schema föreslår jag ett byte. Tyvärr var G jätteduktig i helgen och rensade ur möss- och vantlådan och la massor i tvätten, så det finns inte en enda vettig hjälmmössa uppe. Utflykt till tvättstugan i källaren, alltså, men sedan är alla färdiga. Bilen är framkörd och alla utom E och jag ute. Så kommer V instörtandes:

-Jag glömde skridskorna! Hon tar påsen som står så att hon måste ha klivit över den på väg ut, och sedan lägrar sig äntligen lugnet. E kan få ny blöja, jag kan få borsta tänderna...

Både maken och jag är extremt duktiga på en sak: att undvika och skjuta upp telefonerannde. Vi svarar såklart om någon händelsevis ringer till oss, men är det någon vi borde ringa förpassas det så långt bort i komihåget som möjligt. (Varför det är så skulle man säkert kunna göra en hel psykologutredning på, men för min del handlar det ganska mycket om att jag inte vet om personen i andra änden har tid med mig.) Detta har bl.a. medfört att G alltid använt sig av drop-in-tider hos frisören, och jag inte klippt mig alls eller låtit mor min göra jobbet. Det sista alternativet har alltid gett fantastiskt bra resultat, men med åren har det blivit lite komplicerat, för inte sätter man sig i köket och ber att få bli klippt mitt under pågående studentfirande, eller på storfamiljsjulkalaset? Det var helt enkelt enklare när jag bodde hemma.

När vi flyttade hit till Falkenberg hittade jag dock något superbt: en frisersalong med webbokning. När man sent en lördagskväll kommer på att man behöver klippa sig behöver man inte skriva upp en kom-ihåg-lapp om att ringa och boka klipptid. Nej, istället klickar man in sig på salongens hemsida, väljer "behandling" och ungefär när man vill komma. Sedan får man ett förslag på tider. Vill man väljer man också frisör, så nu har vi sett till att skaffa en jättetrevlig familjefrisörska vid namn Martina. Ungefär vart annat år klipper hon mig (Jag har tänkt försöka prioritera det lite oftare i framtiden - jag ska ju ändå föreställa vuxen nu, och då ska man nog inte ha superslitet hår.), betydligt oftare klipper hon maken (Han har så smidiga lockar som visar när det är dags.) och i höstas befriade hon L från sin tjocka hårhärva och fixade istället till en kort, lättskött frisyr. I förra veckan hade jag definitivt tröttnat på mitt trasselhår, V ville bli korthårig och makens lockar signalerade. Dessutom var L:s hår i behov av tilljämning, så vi bokade in hela familjen hos Martina. I måndags blev flickorna friserade och igår jag och därefter G. E tyckte att det var ett väldigt trevligt ställe: många tjusiga speglar att prata med sig själv i. Billigt var det inte, men vi är ganska så tjusiga allihop. Eller var i alla fall... I morse konstaterade nämligen maken:

- Ni får snabba er lite med frukosten så att vi kan ta extra tid till kamningen. Själv satt han med oklanderligt hår, men vi tre korthåriga damer var fina exempel på något helt annat. Långt hår har sina fördelar - det trasslar sig ibland, men det kan inte stå helt på ända...

Vår V har en alldeles speciell egenhet: hon är oerhört duktig på att få saker. Jag tror inte att hon tigger, men hon lyckas på något vis alltid vara på rätt ställe i rätt tid. Det började med en grön fisk. Moster M hade den på en nyckelring, tror jag, och på något vis lyckades denna fisk komma i V:s händer. Kanske gick nyckelringen sönder, och V kanske då hävde ur sig något som gjorde att hon fick ta hand om fisken som M ändå inte kunde ha som nyckelring längre. Fisken blev V:s dyrbaraste skatt. Den har försvunnit lite då och då under åren, men återfinns alltid, och är fortfarande en kär ägodel.

Nästa grej jag minns var också en fisk - ett illrosa klistermärke med en svart fisk på. På något sätt lyckades V bli märkets ägarinna, och det sitter nu på V:s sänggavel. De flesta gångerna har det annars handlat om helt värdelösa prylar som V ser som vackra av någon anledning. Hon ser något som någon är i färd med att göra sig av med och ber då att själv få ta hand om det - det är i alla fall så jag inbillar mig att det går till. Glitter på fiollådan, dekorationer från någon fest, snören från paket - allt möjligt kan hamna i hennes skrin (vilket också är en sådan där "gåva").

Vad har då detta med rättvisa att göra? Jo, V har ju en syrra, och hon är sällan på rätt plats i rätt tid. Eller så är hon alldeles för finkänslig för att be att få saker. När V säger:

-Titta, vad jag fick! så mulnar L.

-Varför får alltid bara V? kan hon säga, eller

-Jag vill också ha en så´n! De flesta gånger glöms det hela sedan bort, men då L är ältandets mästarinna kan det dyka upp igen precis när som helst.

Senast V skaffade sig något på detta sätt var hos mina föräldrar. Rätt som det var hade V en reflex i form av en ängel på klänningen. När vi skulle hem var L jätteledsen för att hon inte hade någon, så jag tänkte att det var bäst att passa på medan jag kom ihåg det att säga till mamma att det ofta blir så där, bara så att hon skulle tänka på det när V höll sig framme nästa gång. Min mamma är nog världens snällaste, så istället för att bara lägga det på minnet plockade hon fram en tub och en flaska chokladsås, vilka hon överräckte till L. Vilken present! L älskar chokladsås, och hon njuter storligen av att gå och plocka fram den när vi ska äta glass.

Chokladsås till den ena och en reflex till den andra - rättvisa kan vara många saker. Jag önskar att barnen inte skulle vara så fokuserade på att jämföra. Alla är olika, och allt kan inte vara millimeterrättvist (inte ens sovtider, kanske...). I detta fall var båda helt nöjda, men jag undrar när de ska lära sig att vara avundsjuka utan att yppa det, för avundsjuk tror jag att vem som helst blir, även vuxna. Skillnaden är att jag inte skriker när det händer, och att det ganska snabbt går över, eller att jag efter avundsjuketanken inser att det finns annat som den andra kan vara avundsjuk på mig för, alltså att det jämnar ut sig. Fast det är väl utjämningen som är problemet för våra flickor: Ska vi lära L att hålla sig framme, eller ska V få förmaningar om att inte be att få ta hand om saker?

Så, då var vardagen igång ordentligt igen. D.v.s. maken och flickorna har lämnat mig ensam med E för att själva roas av jobb och skola. Ja, roas är det kanske mest L som gör. Hon vaknade på strålande humör idag:

-Äntligen är det skola igen! Hon har väntat sedan julavslutningen, ungefär, och tycker att jullovet varit bedrövligt långt. G försökte få henne att coola ner lite och inte ha för höga förväntningar, men det gick väl si så där. V, däremot, fick vi snudd på släpa upp ur sängen, och ingenting var som det skulle. Skorna var fel, och dessutom råkade hon få på sig dem före termobyxorna, som själva också var fel, så att hon var tvungen att ta av sig dem igen. Klänningen var på fel håll - alltså det jag tyckte var fram skulle vara bak, och dessutom syntes tröjan under oavsett vilket håll man hade den på, och det var också fel. Stackars barn! Maken roas nog inte heller direkt. Han brukar snarare bli arg när han är på jobbet. Inte på sina stackars arbetskamrater, men på alla märkliga publikationer och andra skrivna saker från svenska kyrkans företrädare. Eller på konfirmander, för de är inte heller så roliga.

Själv undrar jag var jag ska börja. Det hade varit skönt med en promenad, men då går det inte så bra med tvätt, städning och annat tråkjobb. Istället hamnade jag här vid datorn, och så kan jag ha lite dåligt samvete för det sedan... Fast det har jag bestämt mig för att inte ha, för jag sitter här istället för att tala i telefon. Jag råkade läsa lite i mina gamla dagböcker häromdagen. Jag vacklar ständigt mellan att bränna upp dem så att alla pinsamheter bara försvinner utan att riskera att läsas av någon, eller att spara dem för att man när man är pachis kanske tycker att det är kul att läsa om mellanstadieförälskelser och dito hatobjekt. Hur som helst stod det där en dag att jag hade skött allt köksjobb en dag. Det resulterade i ömma fötter, men jag hade hunnit allt och dessutom hunnit slappa lite. Jag minns den där dagen. Den var ett experiment - jag menade att mamma var ineffektiv som inte hann undan med allt köksbök, och att jag skulle kunna göra det mycket bättre, och sannolikt menade jag mig ha bevisat det i.o.m. slappandet. Det är bara det att jag dessutom skrivit en rad en annan dag om att mamma pratat 45 min. i telefon med en viss M under förmiddagen - alltså slappat, bara det att jag kanske aldrig förstått att det kan vara avkoppling att prata i telefon... Mitt datorsittande, bortsett från amningsstunder när jag inte har någon bok att tillgå, utsträcker sig dagtid till kanske något i den storleksordningen. Telefonerar gör jag när någon ringer till mig, och det blir nog sammanlagt de där tre kvartarna i veckan. Max. Nu ska jag i alla fall gå ut, men först lägger jag i en tvätt, så har jag väl varit effektiv och utnyttjat tiden väl?

Jag påpekade många gånger under min uppväxt att ingen av varken mamma eller pappa kunde veta någonting om hur det var för mig. Detta för att ingen av dem är vare sig storasyster eller äldst. Istället är de båda minstingar, den ena mer än den andre, och det, tror åtminstone jag, är något helt annat än att vara storasyster. (Jag vill inte påstå att det ena eller andra är bättre, men att man påverkas och präglas av sin plats i familjen finner jag för helt sannolikt.)

En sak som störde mig mycket som barn var att regler förändrades. T.ex. vill jag bestämt hävda att jag tvingats sova mycket mer än den yngre delen av syskonskaran. Nu kan man väl tycka att det kanske är bra att utvärdera och förändra regler, men jag upplevde det snarare som rationalisering: Det blev för krångligt att ha för många läggtider att hålla ordning på, för att ta sovexemplet. I alla fall har jag sedan barnsben tänkt att den dag jag får barn ska jag vara konsekvent och genomtänkt. Att vi fick tvillingar gjorde det ju väldigt enkelt, men nu har ju E gjort entré, och idag kom första tankeställaren:

L & V började titta på TV och film när de var knappt tre år. Det var ett relativt medvetet val av oss; vi tyckte inte att det fanns något behov tidigare. TV:n var hur som helst en ointressant möbel i vårt  sovrum så länge vi bodde i lägenhet, och sedan introducerade vi det rörliga bildmediet med hjälp av "Lotta på Bråkmakargatan", vilken vi sedan tittade på i ett halvår... Jag tycker om att flickorna ligger lite efter i avtrubbningen. Det känns skönt att de tycker att det är jobbigt att se när Mowgli blir jagad i Djungelboken och att det därför är lagom spännande. De behöver inte se 11-årstillåtna filmer för att få känna förväntan och lagom skräckblandad förtjusning. Jag tror nog att detta ändå har att göra lite grann med att de inte tittade på något alls de första åren. Nu för tiden får de i alla fall ägna en halvtimme om dagen åt tv:n om de har lust. Det har de ofta, och idag enades de om att titta på ett avsnitt ur "fem myror". Då jag samtidigt stod och strök lite la jag E på golvet. Någon minut senare hade han vänt sig till mage och låg med blicken fäst vid Magnus och de andra på skärmen. Han låg så länge! Helt klart att han gillade det. Jag insåg att vi, om vi inte vill att han ska vara tv-tittare från start, aktivt behöver se till att han inte hamnar i tv-tittande. Samtidigt var det ju supersmidigt för mig, för jag kunde ju jobba på medan han låg där och glodde.

Tillbaka till det där med konsekventheten, då - i detta fallet var det ju ett medvetet val av oss att inte presentera TV:n för flickorna tidigare. Alltså tycker jag att vi, om vi ska göra annorlunda med E, behöver ha sett att det skulle ha varit bättre att ha gjort på något annat sätt. E ska inte titta på TV bara för att hans mycket äldre systrar gör det, eller för att det är smidig barnpassning. När det gäller denna fråga är saken därmed klar - TV-tittande får gossen vänta med.

Är jag egotrippad eller motsatsen? Jag tycker att det är mycket enklare att hitta på nyårslöften åt andra än att göra det åt mig själv, men jag kan inte riktigt utröna vad det säger om mig själv. T.ex. tycker jag att ett gemensamt nyårslöfte från min käre make och våra döttrar kunde vara att sluta ställa nypåbörjade toarullar bredvid toaletten istället för att sätta dem i hållaren. Jag känner mig nämligen ganska ensam om denna uppgift. I och för sig läste jag någonstans för länge sedan att det finns två typer av människor: de som sätter i nya toarullar, varhelst det behövs, och de som aldrig gör det. Jag hör till den första sorten, och får kanske inse att ingen annan i familjen gör det.

Ett annat löfte jag gärna skulle vilja höra från döttrarna är att hjälpa till lite varje dag eller så enkelt som att inte driva mig till vansinne riktigt varje dag utan bara ibland, men närå. L har istället avgett löftet att läsa även spännande böcker, något hon inte riktigt vågat hittills. Från maken tycker jag nog att toapapperslöftet kunde räcka, särskilt som han häromdagen tog sig för att rensa alla äckliga vattenlås och duschsilar. V kunde kanske lova att sluta reta sin syster. Det hade varit mycket tacknämligt.

Alla vuxna med inkomst borde lova att tänka lite mer när de handlar. Jag köper gärna billigt, men det känns bättre att veta att bananodlaren överlever och att djuren inte haft undermåliga levnadsvillkor. Hade det inte varit för att vi bestämde det redan förra året så kunde ett nyårslöfte från mig vara att köpa allt fläskkött från Gudmundsgården - lokalt, naturligt och man kan utöva sin egen tillsyn genom att gå och hälsa på grisarna.

Lova är svårt, men stora önskemål har jag:

1. Mer tålamod. Särskilt önskvärt då ingen av döttrarna lovat vare sig att sluta tjata i mun på varandra.

2. Uthållighet. Jag känner att jag slappnar och ger upp när jag samtidigt som jag lagar mat ammar E och dessutom ansätts av ständiga frågor om hur, var, varför, när och allt annat, och det känns inte kul att fräsa åt sina barn.

3. Kortare lov.