storasyrrans

Vi har nyss kommit hem efter ett drygt dygn hos mamma. Avkopplande, roligt, trevligt och allmänt bra. Bonus var att min syster erbjöd båda flickorna att komma och sova hos henne - det lever de på ett tag!

Igår berättade V för någon i kyrkan att vi skulle till Göteborg, och så sa hon något om något som fanns "hos mormor och morfar". Det är så dubbelt: jag älskar att höra att pappa fortfarande finns även i flickornas minnen, och samtidigt blir det varje gång en sådan där snabb felsägning kommer en ledsam påminnelse. Vi har en gammal telefonlista här som jag inte velat göra om. Vi skrev den för ett par år sedan, när tjejerna började vilja kunna ringa själva, och där finns numren till min och makens mobiler, våra jobb, närmaste grannarna och så "mormor och morfar", "farmor och farfar". Någon gång blev den där listan blöt, och jag hade naturligtvis skrivit med någon snygg penna, så lite på mormor och morfar-raden försvann - typ hela morfar. Snudd på profetiskt, på något sätt, eller så hände det efter att pappa dött... Jag vet faktiskt inte! Det bär i alla fall emot att göra om den där listan, även om L någon gång ganska nyss sa att man kanske kunde skriva mormor och A (yngste morbror som sannolikt bor hemma ett antal år till) istället.

Varje gång vi träffas med familjen blir det lite mindre påtagligt att pappa inte finns hos oss längre. Det är väl helt naturligt, men inte bara en positiv känsla. Lite vill jag kunna behålla känslan av hur pappa skulle ha betett sig och funnits i olika situationer, men snart kommer ju familjen innehålla små människor han aldrig ens träffat, så det blir svårare och svårare, och det är väl som sagt naturligt. Bara inte enkelt. Jag kan lätt föreställa mig hur han skulle ha frustat när han öppnade det stora påskägget, men jag kan inte lika lätt sätta honom att jaga E, det går lätt att tänka sig hur vi skulle samtalat om vissa frågor, men när jag funderar kan jag inte tänka ut vad han skulle svarat om jag frågat något specifikt. Det är en saknad, en enorm saknad, men den har kanske hittat sin plats på något sätt.

Förra årets påskafton blev vi omhändertagna på ett fantastiskt sätt av en av mina svägerskors familj. Sedan dess har vi tagit oss igenom, och ur, den där förlamande sorgen. På flera sätt känns det som om familjen blivit viktigare, men inte som något slags institution där vi bara träffar varandra, utan mer bara för att vi upplevt sorgen tillsammans. Vi behöver inte bli omhändertagna på samma sätt, men för mig har gemenskap med vänner vuxit i betydelse. Ensam är inte stark.

Härom veckan satt både maken och jag och pustade - är det verkligen värt all oreda, krångel, beslut och pengar att renovera så mycket som vi gör nu? Det kändes som om det bara mest stod stilla, och att vi, även om vi tog beslut och gjorde saker, inte kom ett dugg närmare målet. Nu har svärfar varit här en vecka, och därmed har det hänt mycket. Så skönt att ha någon som gärna vill hjälpa oss, och som dessutom kan det han gör. Genast blir det lite roligare att jobba - och frustrerande att inte kunna göra det för att det är en stor otymplig mage som sätter stopp.

Köket är fortfarande användbart till simplare matlagning, men vi lever i ett stort provisorium just nu. Ingenting är där det brukar och byggdammet ligger i ett tunt (eller på vissa ställen ganska tjockt...) damm över det mesta, men vad gör det när man tänker på hur fint det kommer att vara i slutet av juni? Ingenting alls. Fast... när man en sekund senare tänker att då måste vi ju fixa klart med matrummet som nu hyser allt som tidigare fanns i köket, och trappan, och säkert något mer så känns det lite småjobbigt igen. Vi är nog inga renoveringsmänniskor.

Bara det här med tapeter. Hur ska man kunna välja, när det finns precis hur många som helst? När man inte har egentligen några krav, blir kraven ändå väldigt många på något sätt - jag skulle vilja hitta den perfekta, men jag vet inte hur den ser ut, typ. Den är inte vit, vet vi, men ungefär där tar idéerna slut. Dessutom handlar det ju inte bara om en tapet - till köket skulle vi nog rent principiellt kunna välja en riktigt snordyr, för där kommer att gå åt så lite, men sedan ska det väljas tapet till matrummet (STORT och mycket tapet) och hallen (BÖKIG och kanske inte läge för mönsterpassning i mängd...). Hu. Roligt, och vidrigt.

E & jag var på banken för några dagar sedan. Ett av våra lån behövde läggas om, och så behöver vi låna lite (eller en ganska rejäl slant) till köket. För en gångs skull gick det ganska smidigt - vår bankkvinna brukar alltid försöka prata pension med oss, och vi är inte så intresserade, så vi brukar dels ha med alla barnen, och dels ha massor av andra frågor att fylla ut tiden med. Ett bekymmer, för bankkvinnan, är min dåliga pension. Mitt bekymmer är oförståelse av det dåliga i den - med nuvarande prognos skulle jag få ut mer pengar än jag får nu. Ett annat bekymmer, för bankkvinnan, är våra små marginaler. Vårt bekymmer är att vi själva inte tycker att vi har särskilt små marginaler - pengarna räcker ju till det vi behöver, och vi skulle lätt kunna öka min inkomst med ett antal tusenlappar genom att ta ut fler dagar från försäkringskassan. Den här gången hade vi i alla fall redan fått ett lånelöfte för köksrenoveringen, så det behövde inte diskuteras, och bankkvinnans förslag på hur vi skulle lägga om lånet kändes lagom bra, så det köpte jag. Ändå har jag funderat lite på detta med pengar...

När vi var små någon gång var pappa på banken. Enligt dem klarade vi oss inte, och det blev i alla fall definitivt inga pengar över.

En av mina tidigare kollegor klagade när hon började jobba efter föräldraledighet (ett år och två månader) på att det knappt gått ihop när hon var föräldraledig - och då hade de bara det barn som då var ett drygt år.

Ett argument mot vårdnadsbidrag som brukar höras är att det inte går att leva på 3000:- i månaden.

Barnfattigdomen i Sverige ökar. Massor av barn lever i fattigdom.

Nya 3D-playstation, eller om det nu var Nintendo eller något annat, kostar typ 2700:-.

Spridda tankar, men för mig hänger de åtmistone något samman.

Som lärare har jag stött på elever som inte kan ha med sig bänkpapper dagen efter att de blir ombedda att ha det, för att det inte finns pengar till det, eller liknande situationer. Samma barn har glatt pratat om alla tv-spel de brukar spela på sitt nya Nintendo, eller vad de nu heter, om att hunden tycker bäst om och bara äter något svindyrt foder eller om pizzorna, mac donaldsbesöken och chipsen. Barnfattigdom? Den finns garanterat, men jag tror också att det finns brist på ekonomiskt tänkande, slöseri, ha-begär och oförmåga att prioritera.

Vi lever inte något fattigt liv, vi gjorde det inte när jag var liten heller - inte som jag minns det. Vi var i fjällen i princip varje vinter, vi var i princip alltid på någon veckas sommarsemester i Sverige eller Danmark. Det kan man väl inte kalla fattigdom? Ändå påstod den där bankmannen att mina föräldrars pengar inte borde räcka.

Vad är det för livsstandard vi kräver idag? Vi ska till varje pris klara oss själva ((ett vårdnadsbidrag går ju inte att leva på...), d.v.s. hellre vara beroende av staten än av släkt, vänner och grannar,) och samtidigt höjs standardkraven till orimliga nivåer - tycker jag. Är det fattigdom att prioritera tid med barnen högre än utekvällar på puben? Att tycka att pizza eller annan köpmat är något man kan längta efter, som inte behövs varje helg? Att en semesterresa kan kräva planering? Att en tv-spelskonsoll eller ny dator är något man sparar ihop till, eller i alla fall inte impulsköper? Att inte åka till utlandet varje år?

Vi lever inte i något slags fattigdom över huvud taget - min pension bekymrar mig inte ett smack. Vi har råd till det vi vill prioritera, ibland med lite sparande och längtande, ofta spontant. Vi har två fina bilar, ett hus som i och för sig till stora delar ägs av banken, hela kläder, kan köpa den mat vi behöver (och välja närproducerat och inte bara det billigaste) och unna oss ganska mycket roligt - så mycket att jag aldrig tänker "det där kan vi inte göra, för vi har inte råd". Jag känner mig priviligerad... och lite arg - för visst skulle fler kunna ha det som vi, istället för att tvingas med i köptvång av miljarder barnprylar som "alla andra" har.

Just nu går bloggandet på sparlåga. Det handlar definitivt inte om brist på skrividéer, och kanske egentligen inte om tidsbrist heller, utan kanske mer om något slags mental trötthet som tar sig uttryck i total orkeslöshet på kvällarna. Jag känner helt enkelt inte för att skriva just nu - men det kommer jag att göra så småningom, det är jag helt övertygad om. Hade jag haft mer ork för någon vecka sedan hade jag i alla fall skrivit ett långt upprört inlägg till om detta med barnomsorg, för hur märkligt är det väl inte att man konstaterar problem med för stora barngrupper i barnomsorgen utan att med ett ord beröra att ett sätt att lösa det kunde vara att sluta sprida att alla barn behöver förskola från ett års ålder?

Jag skulle också kunna skriva lite om min mage - igår var jag på aurorasamtal på förlossningen i V för att prata igenom E:s ganska dramatiska födelse, och i den mån det går förbereda den kommande förhoppningsvis något lättare förlossningen. Det kändes bra - de uppmanade mig att komma tidigare den här gången, om jag behöver hjälp med att sova, och jag tror att jag sover bättre bara av vetskapen att jag kan få hjälp om jag inte kan själv när, eller om, jag får en massa förvärkar nattetid. Allt är i alla fall fantastiskt bra, så bra att jag ibland är orolig för att jag mår så bra. Ingen klåda, ingen halsbränna, bara kramp vissa natter, inte hälften så många sammandragningar, och dubbelt så rörlig som de andra gångerna.