storasyrrans

Det är lite småkul att se vad som hänt några gånger de senaste dagarna: E får smaka på sin egen medicin. Häromdagen låg E på golvet och körde lellepopper (Duplo-helikoptern han fick i julklapp får jobba hårt!). J, som nu blivit mycket långarmad och kan nå det mesta (julmustmuggar, tidningar...) böjde sig fram och tog ett rejält tag i sin storebrors kalufs, varpå denne vände sig runt och med lugn och sansad röst, men med något besviket inslag i den, sa:

-Nej, J! INTE dra i håret. Gör ont!

Förmaningen verkar dock inte ha gjort någon verkan, för igår låg E:s hår än en gång inom räckhåll. Denna gång hördes inga förmaningar, utan bara ett lågt vrål.

-AAAAJ!

J:s fadder undrade en dag efter ett kyrkbesök om de två bröderna verkligen var släkt: J brukar alltid sova i kyrkan, och E kommer in med ett starkt energifält som liksom märks för alla som närvarar. Måhända är J lite lugnare, men att det innebär lugn även för oss tvivlar jag på. Han kommer nog bara att ägna sig åt annat otyg än E.

Det är inget vidare julväder, men jag gillar den här julen skarpt i alla fall. Hittills har den bjudit på många härliga gudstjänster med mer folk än förväntat, många timmar härligt familjeumgänge och en hel del andra härliga saker (som ex. vår julskinka - den är bättre än bäst, godast av alla vi haft).

4:e i advent hade vi luciatåg i kyrkan här, som jag skrev om då, och under glöggminglet efteråt berättade en pappa att han funderat på om G fick fira någon jul alls med sin familj när han hört pålysningarna. Jag sa något om att jag ju var van sedan barnsben vid att fira julen i kyrkan, och konstaterade att G ju inte hade alla gudstjänster han pålyst, men efteråt kände jag starkt att jag inte alls sagt vad jag ville: att en jul utan gudstjänster inte skulle kännas som att den firats ordentligt, att vi skulle gått på i stort sett samma gudstjänster även om G varit ledig och att det faktiskt är den biten av julfirandet som är viktigast för mig. Så är det.

Maken och jag pratade tidigt i vårt gemensamma liv om att vi absolut inte ville ha något tjafs och bråk om var och hur julen skulle firas, och det gäller fortfarande. Det är jätteroligt att träffa många familjemedlemmar och ha julklappsutdelning tillsammans, men om jag fick välja på ett julfirande med bara vi sex och gudstjäster, och på ett med massor av släkt och inga gudstjänster hade det definitivt blivit det första. Hittills har jag inte ställts inför något sådant val, och jag tror inte att jag kommer att behöva göra det i framtiden heller, men jag hoppas att mitt val i så fall skulle respekteras.

Den riktiga julstämningen infinner sig för mig oftast på julbönen på julaftons eftermiddag - kanske för att julbön är något som alltid fanns med när jag var liten. För våra barn blir kanske förmiddagens krubbsamling med alla dess psalmer och sånger det som ger samma effekt (julbönen slapp de i år (utom Joel, då - han sov sig igenom den, duktig som han är)).

Jag älskar julklappar, julskinka, julgran och en massa andra saker som hör julfirandet till, men det är inte något av det som är livsviktigt för mig. Att fira Jesus är det, däremot, och det känns som att det är lättast att göra det i kyrkan. På krubbsamlingen sjöng våra flickor och deras kör en sång som börjar som rubriken, men det var inte den där stillsamma, vackra, utan en betydligt klämkäckare. Tyvärr kommer jag inte ihåg texten särskilt bra, men jag slutar ändå med en halvdan variant av refrängen (och den är verkligen halvdan - inte ens det jag skrivit är säkert... - men det är i alla fall rätt innebörd):

Jul, jul, nu är det jul igen!

Jul, jul, nu är det jul igen!

Vi ska sjunga, dansa,[..,..,...]och ropa Hurra!

för att hylla Jesus på hans födelsedag!

Skrivande har varit extremt lågprioriterat denna månad. Fram till onsdag i förra veckan låg allt fokus på att få såpass färdigt när det gäller renoveringen att folk kunde tas med innanför dörren, för onsdag lunch skulle hela G:s arbetslag äta julbord här. På onsdagen skulle dessutom flickorna spela julkonsert, och som extra bonus hade vi också julkonsert, och innan jag fick veta att flickornas konsert var samtidigt hade jag lovat att sjunga solo, så det gick inte riktigt att ta ledigt. Sådana dagar är man glad att ha en snäll mor, som inte bara erbjuder sin hjälp, utan också kommer och så självklart kliver in och tar hand om barnaskaran, utan att kräva instruktioner och annat. Att barnen älskar när hon kommer gör det ännu roligare. När hon sent på kvällen skulle köra hem igen och meddelade E detta sa han resolut: "Nej!" och erbjöd sig sedan att följa med...

Nå, vi överlevde onsdagen och la ner renoveringen fram till jul. Vi har visserligen sagt att man ju skulle kunna spika upp något foder, eller måla lite lister, men det verkar inte bli så, för man borde också ägna sig åt julen lite, även om jag VÄGRAR göra julen stressig. Jag vill göra en massa saker, som julklappar, vörtbröd, kakor och godis, men måste det göras blir det inte kul. I torsdags var det ju dagen efter dagen då allt hände, så då tog jag det extremt lugnt med tråkigheter och gick in för att barnen skulle få ha roligt. Således gjorde vi julgodis, och de två damerna fick själva sköta kulprov och hällande, vilket innebar att både knäck och kola kräver kylförvaring för att överhuvudtaget gå att ta i - kletigt, är det, men de var ganska otåliga... De hade roligt, i alla fall!

I fredags kom bakslaget. En riktigt kass dag för vissa i familjen. Det handlade inte om allvarligheter på något sätt, men en sådan där dag när många småsaker går lite snett. Kvällen avslutades med att jag fick köra in till ICA för att överlämna makens bankkort till honom så att han kunde betala veckohandlingen jag skickat honom att utföra. Stackarn! Man ska aldrig låna ut viktiga saker till mig.

Lördagen innebar traditionella 4:e advents-lördagssysslor: julgranshuggning (barnen och G), städning (jag) och pizzabak (G) och sedan härligt umgänge hela kvällen med goda vänner. Och sedan var det söndag, och luciatåg i kyrkan. Min framförhållning i år var superb - för flera veckor sedan kollade jag att lucialinnen, tärnljus och liknande var OK... - i storlek. Skrynkligheten åtgärdades strax efter midnatt, och sedan på morgonen insåg jag att den unge herren kanske också ville vara med, och var det linnet fanns hade jag INTE koll på. Tur att han har en rock. Skanderandes "ÅKA ELIASTÅG!" skuttade han till kyrkan som den sötaste lille tomtefarbror man kan tänka sig, men väl där var bilar och flygplan i lekhörnan alltför intressanta för att han skulle orka skrida gången fram. Istället lekte han där bak och sprang fram och checkade läget lite då och då.

På söndagskvällen hade jag lovat att vara med och sjunga på en annan gudstjänst, och den hade G, visade det sig. Det blev ändå en höjdare för barnen: G släppte in dem i det lilla torpet som hör till kyrkan, försåg dem med dator, film, godis, popcorn och dricka, och de var så nöjda så när jag knackade på två timmar senare för att ta dem med hem. V sa till och med:

-Nu gör det ingenting om ni tar lite godis eller så när vi har gått och lagt oss! Det var jätteroligt att titta på film så här!

Mitt dåliga samvete försvann illa kvickt, och maken och jag avslutade kvällen med Downton Abbey, ostbågar och godis.

Det har varit fullt ös, kan man lugnt säga! När barnen och jag just satt oss för att äta en god söndagsmiddag på första advent (G var i Varberg och sjöng) gick strömmen. Det var ganska väntat - det blåste gott och väl storm ute, och jag hade t.o.m. förberett barnen på att det skulle kunna bli strömavbrott, bara så att de inte skulle bli rädda. L & V blev rädda ändå, men inte för mörkret och kylan som ganska snabbt uppstod, utan för vinden som fick huset att knaka. E var mest irriterad på att någon släckit alla lampor, och att det inte gick att tända dem. Han var glad också, för vi tände ju en massa ljus som han kunde ägna sig åt att blåsa ut - de platser man kunde ha ljus på blev alltså ganska lätträknade: högt upp och långt in på byråar o.dyl.

Kvällen tillbringade vi i flickornas ena rum där vi byggde lego i ljusskenet. När det började bli kväll förflyttade vi oss upp till vårt sovrum, la madrasser åt barnen på golvet och sedan fick jag läsa tre långa kapitel i Onkel Toms stuga innan barnen somnade. Strax därefter kom G hem - han fick vänta ut de värsta vindarna innan han tordes köra hemåt. Vi skämtade om att vi väl skulle vakna mitt i natten när alla lampor vi haft tända när strömmen gick skulle tändas, men så blev det inte. När väckarklockan ringde på morgonen var det fortfarande kolmörkt över allt, och att sätta fötterna på golvet var en ganska gräslig upplevelse.

Jag hann tända lite ljus, bära upp varma kläder till barnen och börja ta fram lite frukost innan flickornas lärare ringde - skolan var ju lika kall och utan ström som vårt hem, så den fick ställas in. En stund senare kom ett underbart telefonsamtal: Grannarna undrade om vi ville komma ner till dem - tack vare en kamin hade de drygt 20 grader varmt i källaren och gott och väl duglig temperatur även på övervåningen. G kokade tevatten på trangiaköket och fyllde termosar. Sedan tog han en av termosarna med sig till sitt kalla jobb.

Dagen gick. Vi satt i grannarnas källare hela förmiddagen och lekte med mekano. Till lunch stekte vi kassler i en gjutjärnsstekpanna i kaminen, och sedan körde jag ut flickorna och gick på en helt frivillig promenad med pojkarna. Vi var ute i nästan tre timmar, men strömmen hade fortfarande inte kommit. Efter ett antal telefonsamtal till bror med internetuppkoppling insåg jag att det var läge att tänka på natten. Vi burade alltså in oss i sovrummet igen, tände massor med värmeljus och jobbade på för att få upp en dräglig temperatur där. Sällan har glögg varit så god som då! Vi åt också havregrynsgröt som vi tillagade på trangiaköket. Det gick utmärkt - barnen åt som hästar. Denna kväll krävdes bara ett kapitel innan de somnade, och sedan 21.07, ungefär, fick vi sätta igång och jobba.

Jo, för då kom alltså strömmen tillbaka, och dagen efter skulle vi ha sopplunch i församlingshemmet. Vi hade tänkt baka bröd och laga soppa på måndagen, förutom att vi tänkt sätta upp en vägg och lite så på kvällen, men finns det ingen ström fungerar ju inte sådana aktiviteter. (V föreslog att vi skulle koka soppan på trangia, men det hade nog tagit väl lång tid med tanke på att vi räknade med att göra 48 portioner...) Vi la ner det där med hembakt bröd, men en kaka till efterrätt hann vi med att fixa där på måndagskvällen. Soppan lagade jag medan E fick titta på hela mumintrollsfilmen på tisdag förmiddag, så vi hann med det vi skulle.

Sedan har resten av veckan gått åt till att hinna ifatt. Efter ett dygns omkringbärande med stearinljus (inte planerat alls, men häller någon ut ett paket mjölk MÅSTE man bära iväg ljuset för att hitta trasa, och blir något barn akut kissnödigt MÅSTE man bära in ett ljus på toa snabbt o.s.v.) var golvet på sina ställen vitprickigt, middagsdisken från söndagen stod på bänkarna, diskmaskinen var nästan full och okörd - huset var rent allmänt riktigt smutsigt efter det där dygnet. Nu är det bättre, men det känns som att allt gått i ett. Spelningar för barnen, läkarbesök för L, barnrytmikavslutning, ett inhopp på fritidsgården...

På torsdagskvällen var mitt huvud så fullt av saker jag borde göra att jag var tvungen att göra en ny lista. Igår kväll när barnen somnat och G var på konfirmandläger satte jag mig och betade av punkt efter punkt tills jag var färdig. Strax efter midnatt slutförde jag köp av kvalsterskydd för nästan 3000:-, och sedan gick jag och la mig, utan att behöva känna att det var något jag hade kvar som måste bli gjort. Skönt!

Idag har vi tagit det lugnt. Bakat lite bröd, slipat lite vägg, spacklat... - och så tittade jag in en sväng för att kolla om det registrerats något resultat på första delkursen, och det hade det. Ett bra...