storasyrrans

E älskar mat, och hemma äter han massor. Han börjar med att skina som en sol och säga "Äta bat?" när man plockar upp honom på morgonen. Vid frukostbordet ber han sedan om "Päiji" (päronfil) vilket bara funnits någon enstaka gång, och sedan om "Böös, pasis och möös" (smörgås, leverpastej och messmör). En bit in på förmiddagen är det dags för "Banban" (banan) och när han börjar bli gnällig fram emot lunchtid räcker det ofta med att säga att vi snart ska äta mat för att han ska skina upp igen och gå till bordet.

Det finns ett problem, och det är det jag började med. E älskar mat, men han äter bara hemma. Typ. Om inte moster M jobbar hårt med att köra maskinparker till garaget i hans mun, eller att maten äts i en totalt avskalad miljö. I samtliga andra miljöer finner gossen det näst intill omöjligt att äta.

Igår var vi på utflykt. Först kom vi på att en strandlunch kunde vara trevlig, så vi gjorde ordning fina baugetter hemma och stoppade dem tillsammans med dryck och bullar i en kylväska. På stranden var nära folktomt, och i den ljumma värmen njöt maken, flickorna och jag av maten. E badade. Tog ett litet bett på en smörgås, badade, badade och badade. När jag ställde mig precis i vattenbrynet med en bulleb bet han, försökte ge sig ut igen, bet en tugga till och sa "så, nu sädit", men hölls fast, bet en tredje gång och smet ut igen.

Nästa utflyktsanhalt blev sommarkyrkan i Abild. Fika med läsk och smaskiga kakor. E åt en liten bit av en bulle och dracken klunk dricka. Övrig tid undersökte han omgivningarna.

Därefter åkte vi till Öströö fårfarm, och befarade att E skulle vara gnällig eftersom han inte ätit något, men det hade han inte tid med. Traktorer, lamm och tjurar kallade på uppmärksamhet, och glassen han fick åt han bara lite av, vilket inte gjorde hans far ledsen...

Vidare till lampaffären. Stor fascination, och fortfarande inget tjurande, men sedan, när vi i bilen hem började prata om mat... - det var en mycket hungrig gosse som så snart det började komma fram porslin på bordet hemma satte sig i sin stol och knäppte händerna. Han är noga med bordsbönen!

Idag har vi varit hemma, och E har alltså fått äta ordentligt både till lunch och middag. Så länge vi inte är borta för länge i sträck är det nog lugnt.

Jag grubblar ofta på vad det innebär att klara sig själv. Vad jag förstår av politikerprat och media så är det något eftersträvansvärt, men  vad det faktiskt är verkar man inte riktigt ha bestämt. I samhällets ögon verkar det vara bättre att ta hjälp av staten och kommunen än att ta hjälp av människor i närheten, och jag tror att detta synsätt, och följderna i verkligheten av det, gjort människor ensamma. Jag tror inte på en värld där alla kan klara sig själva, utan på en värld där man får hjälp av andra, men också vågar ta hjälp av andra. Där kan man också klara sig mer själv, men på ett helt annat sätt.

För några veckor sedan intensifierades grubblerierna efter några artiklar i lokalblaskan. Tidningsskriverierna denna gång handlade om dagisstängning på sommaren. De flesta förskolor är stängda några veckor på sommaren - de kommunala hänvisar till några få öppna och de flesta fristående förskolor erbjuder inte något alternativ alls. Det fungerar ju inte om man som förälder inte får välja fritt när semestern ska vara, om man inte har far- eller morföräldrar i närheten, om man är ensamstående o.s.v. Fel, alltså, säger pöbeln, men jag vet inte riktigt. Jag tror absolut att dessa människor finns, de skriver insändare i alla fall, men jag vet inte om jag tycker att de har rätt i sina klagomål. Om människor blivit så ensamma att de inte har en enda att be om hjälp med ex. barnpassning tycker jag att det gått för långt i "klara sig själv"-ivern. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett stort slöseri att låta allt gå omvägen via samhället. Nej, det är inte att var och varannan människa ska börja med svart barnomsorg jag menar, utan bara att "klara sig själv" kan ha olika innebörd: Visst skulle det, lika gärna som att innebära anonyma bidrag från staten och service uppbyggd efter ensamstående och arbetslösa mammor, kunna innebära konkret praktisk eller ekonomisk hjälp från vänner, grannar och släktingar?

Jag tror att det är viktigt med hjälp från samhället, när den verkligen behövs, men när det ses som självklart att samhället ska ordna allt åt alla tror jag att vi bygger ensamhet. Man slutar se vad man skulle kunna göra för människor i ens omgivning, och vågar knappt erbjuda hjälp, för då har den erbjudande satt sig över den andra. Knas, tycker jag.

Hur blir man den man blir? För två veckor sedan satt tillsammans med flera goda vänner och åt middag, och vi pratade, som det så ofta blir, om våra barn: knep för att få dem att hjälpa till, hyss, glädjeämnen och problem. Våra flickors klass i skolan är lite smågalet extrem, vilket jag nämnde - två killar och tio tjejer, och många av dessa tolv är otroligt drivna och har kommit ganska långt i skolan, och de flesta är väldigt starka och envisa barn. Det har bidragit till att V haft en jobbig termin.

-Tänk så mycket det påverkar en vilken klass man hamnar i, sa en av mina vänner, och så är det! Jag har bara aldrig tänkt på det.

Något jag däremot har tänkt på, för att det så ofta skrivs om i tidingar, är ens plats i syskonskaran. Jag brukar alltid känna igen mig i beskrivingen av äldstabarnet: ansvarstagande, hyfsat bra på många saker utan att vara riktigt duktig på något, duktig på organisation m.m.. Det som slagit mig den senaste veckan är att alla mellanbarn klumpas ihop...Är det en skala där man befinner sig närmare eller längre från äldst/yngst, eller hur fungerar det?

Arv och miljö, brukar man tala om, och jag tror visst att det finns lite ärftlig påverkan också på ens personlighet, men vad är egentligen ärvt och vad beror på att man får miljöpåverkan av sina föräldrar?

Nå, vad jag egentligen ville skriva var att jag tror att allt det där kan ställa till problem. När G och jag precis blivit ihop inleddes ett år då jag grät så mycket att det är ett stort under att förhållandet höll. Jag tror att det var då jag bearbetade min bakgrund och blev vuxen. Det var nog tur att G fanns för mig just då, för den trygghet jag kände då, och fortfarande känner med honom, gjorde nog att jag kunde slappna av på ett nytt sätt - och då flödade tårarna. Annars hade jag nog exploderat istället, fast kanske lite senare i livet. Det var ett hemskt år på många sätt, men värdefullt. Det är nog så, tror jag, att alla behöver gå igenom någon sådan fas, fast den tar olika lång tid och man gör det på olika sätt. Jag tror inte att det förändrade min person, men jag tror att jag blev medveten om vem jag är på ett annat sätt.

(Jag är äldst. Jag är en tävlingsmänniska och har väldigt svårt för att förlora så är risken överhängande låter jag helst bli allt. Jag vill gärna vara bäst på det som andra är bäst på. Jag kan organisera och kan numera kliva fram och göra det, fast helst vill jag ju att någon ska be mig. Jag avskyr sådana där glidare som lever på sådana som jag, de där som inte tar ansvar utan helt litar på att andra gör det. Jag mår dåligt när ramarna är oklara eller förändras utan medvetenhet därom. Jag är musikalisk, men det är inte det mitt liv går ut på. Jag är snudd på naivt optimistisk. Och så är jag förstås en massa annat, både positivt och negativt, men det ingår kanske också i den där medvetenheten att inse att det mesta går att använda både positivt och negativt.)

E älskar böcker. Han blir sällan sur på J, men har han tänkt sig en lässtund i mitt knä kan han bestämt peka på platsen där J senast låg och samtidigt säga "Baka!"  (tillbaka) till mig. Det senaste verkar han glädjande nog ha insett att det fungerar att få en bok läst för sig även om Joel äter, eller bara blir hållen. Igår kväll var vi på bokbussen, E hade med sig sin lilla väska med böcker som skulle lämnas tillbaka, och lånade några nya som vi packade ner. Väl hemma var det matdags för J, och E ställde sig bredvid med väskan, och bestämde sig för att vi skulle läsa den spännande boken "Max bil" - en av de Max-böcker vi inte redan läst. Så här gick det till:

-Titta Max. E nickar.

-Titta Max bil. E nickar. Konceptet känns igen.

-Kommer Lisa. E nickar allvarsamt.

-Lisa vill köra bilen. E nickar bekymrat.

-Lisa får inte köra bilen. E nickar. Vad händer nu?

-Max smäller Lisa. E gapskrattar.

-Lisa smäller Max. E ser bekymrad ut.

-Max ont. Fortsatt bekymrad.

-Lisa ont. E hånskrattar.

Det hela löses genom att mamma kommer med en ny bil, och det var E nöjd med. 

Senare på kvällen läste han själv i boken:

-AJ, AJ! E bankade på boken och storskrattade. Kommentarer överflödiga.

Lagom till midsommar flydde barnen och jag fältet, och ersattes tillfälligt av snickar-T. En vecka senare kom vi hem till ett trädoftande kök, som maken och jag sedan dess jobbat på för att bli helt färdiga med.

Under helgen maskeringstejpade vi, satte upp taklister och målade överskåpen (Allt är färdigmålat invändigt, men för att få den rätta looken, och för att det inte ska synas så mycket när vi i framtiden kommer att behöva måla igen skav från bobbycars och andra leksaker , ska utsidan penselmålas.)

I måndags ringde vi hit elekriker och rörmokare, och hör och häpna: innan klockan var två hade båda varit här och gjort det de skulle. Därför hann vi också med handling och havsbad med säsongens första strandkvällsfika. Sedan ställde vi in saker i några överskåp. Det kändes lyxigt! Under måndagen var E tydligen understimulerad, för han lärde sig att öppna grinden, och rymde för andra gången. Hemskt och allmänt fruktansvärt, men han ansåg tydligen att vägen till kyrkan behövde gräsklippas. Hurra för snälla grannar som hjälper till att leta!

Igår var jag på vårdcentralenen stor del av förmiddagen. (V har knasiga fötter på flera sätt, och nu flagar ena stortån och ser allmänt sjuk ut. 8.50 talade jag med tidsbeställningen på vårdcentralen: Det finns inga tider alls förrän om flera veckor, men kom på öppna mottagningen mellan 9 och 10.

-Hepp, hepp, säger man då till sina yrvakna barn i sängarna. Snabba ryck med frukost och påklädning, vill vi verkligen så kan vi: 9.20 åkte hela familjen B hemifrån. Tyvärr var kön då ganska lång, så vi kom inte därifrån förrän strax efter elva.) Sedan tittade vi på, och beställde kakel. På kvällen målade vi underdelen av köket första gången.

Idag är en vilodag när det gäller köksförfärdigandet.