storasyrrans

Jag sjuder av ilska efter att ha läst en artikel i en av de tidskrifter som då och då dimper ner i brevlådan, utan att maken (som är adressat) valt att prenumerera. Tanken är nog att den ska verka upplyftande och inspirerande i hans yrke och vardag, men i dagens nummer var det inte många sidor som gav något positivt - även om man räknar bort de rader som gjorde mig sprängfylld av ilska.

När folk uttalar sig, kan de inte då försöka hålla koll på vad som är sanning, och vad som kanske mest är egna tankar eller gissningar? När journalister skriver, kan de då kolla upp lite och ifrågasätta något lite åtminstone? Den intervjuade blir inte särskilt trovärdig när man snabbt hittar faktafel. Grr.

Efter artikeln funderar jag på en sak på riktigt: Hur ska man göra för att andra ska förstå att man gör skillnad på sak och person? Hur ska man bära sig åt för att på allvar visa personer man inte är överens om allt med att oenigheten inte gör att man tycker att de ska utrotas från jorden? Och varför känns det som att det så ofta bara är avsky från andra hållet? Utstrålar jag något slags avsky, trots att jag inte känner någon sådan?

Jag sitter med J i famnen och väntar på att resten av husets invånare ska vakna - trots att det är den första riktiga sommarlovsdagen är tiderna redan rejält förskjutna för flickorna, och G är kvällsmänniska av rang, och passar därför säkert på att skjuta lite på arbetstiden. Dessutom mjukstartade ju sommarlovet med den långa ledigheten runt förra helgen.

Vi har i alla fall haft en härlig start på lovet! I fredags efter avslutningen firade vi in det med tårta och sockerbullar tillsammans med mamma och lille-morbror (som han själv skrev i gästboken). På eftermiddagen åkte vi sedan och handlade allihop, och fortsatte sedan till alldeles nyöppnade MAX. (När man bara har en spis i köket får man vara väldigt lat när det gäller matlagning! G säger att man får det annars också, men den här våren har jag försökt att vara duktig, så att vi verkligen ska kunna vara lata nu när köket inte är så lättanvänt.) E blev helt galen, för stället var fullt med ballonger, något han har ett abnormt stort intresse för.

-Je bong! sa han, men åt snällt lite grann innan V skaffade en bong till honom och måltiden var slut. Då åkte vi hem och åt jordgubbar.

V har under en tid sparat till en kamera. När gammelfarmor B var här förra helgen skänkte hon barnen varsin slant, och då nådde V den summa vi satt som minimum för att överhuvudtaget titta på sådana apparater. Under veckan kikade vi runt lite på internet och i reklam, och hittade en som t.o.m. skulle ge henne en krona tillbaka. När flickorna städat färdigt på lördagen, och maken fått upp alla gipsskivorna i köket, åt vi lunch och packade sedan in hela familjen i bilen och for mot metropolen en halvtimme norrut - ni vet, platsen med den stora gula affären... Vi hade en lång lista, för det var längesedan vi var där, så för att vara säkra på att hinna till Net on net innan de stängde satte jag mig i ett av fiken med de tre barn som inte skulle köpa kamera, medan G & V gick och gjorde det viktiga inköpet. Sedan handlade vi färdigt enligt listan, och impulsköpte dessutom en fin grill. (Inte på något sätt något dumt impulsköp - den gamla håller nätt och jämt ihop.)

Två andra, mindre planerade inköp, var två filmer, nämligen den tredje Narnia-filmen, och "Kalle och chokladfabriken". Det blev infekterad debatt på kvällen om vilken vi skulle se då, och vilken som skulle få vänta till söndagen, men till slut enades vi, och hade mysiga filmkvällar två dagar i rad, även om jag inte orkade till slutet någon gång - alltför mycket ammande nattetid stänger mina ögon tidigt på kvällarna...

Helgen fulländades med lille kusin H:s dop igår förmiddag, och den härliga festen efteråt. Jag njöt av underbar gudstjänstmusik, hjälp med passning av E, god mat och av bara känslan av att ha så många att tycka så mycket om.

Det får räcka för nu. Morgonen har blivit förmiddag, och skrivandet har avbrutits för frukostfix- och ätande, E-passning och -påklädning. Maken är sedan länge på jobbet, och flickorna färdiga att hitta på något.

Det blir just aldrig en tillräckligt lång stund över för att jag ska hinna formulera mig i bloggform. Det gör kanske inte så mycket för andra, men för mig spelar det där formulerandet ganska stor roll - skrivande är mitt sätt att bearbeta tillvaron och komma underfund med vad det egentligen är jag tänker. I och för sig är det nog så att jag just nu inte tänker - hjärnan fungerar inte som jag är van, vilket med största sannolikhet beror på alldeles för få timmar sömn.

Sedan jag skrev sist har E rymt på riktigt en gång, vilket var en hård pärs för alla inblandade, men det börjar bli så längesedan att det känns passé, och därmed inte läge att skriva om. J döptes i söndags - en högtid som definitivt vore värd några rader. Problemet är den där tiden - när J sover ska man passa på att vara med E eller göra något vettigt, när J inte sover har man max en hand att skriva med, så då tar det så lååång tid...