storasyrrans

När E var tre veckor ringde mamma en kväll med det oväntade och sorgliga beskedet att min farbror fallit ner död på golfbanan. Känslorna åkte berg- och dalbana. I efterhand kändes det som att det dödsfallet på något sätt förberedde mig på hur det skulle bli sedan, för fem månader senare var det min pappa som fick lämna detta livet.

J var inte tre veckor, utan bara en knapp vecka när vi fick ett oväntat sorgebud igen - en av mina morbröders fru är inte längre i livet. Lär man sig att få sådana besked? Den här gången var det en mycket stillsammare sorg som fyllde mig - när min farbror dog kom den liksom uppifrån och la sig över mig, men den här gången fyllde den mig inifrån. Kanske berodde det på att min moster ofta funnits mycket närmare, att jag faktiskt kände henne mer nära än min farbror. Jag tror att en stor del av den plötsliga sorgen när min farbror dog var en plötslig vetskap om att plötslig död kunde inträffa även i min närhet, bland dem jag älskar. Nu visste jag det på riktigt, och därför behövde sorgen inte övermanna mig så där, utan fick plats inne i mig direkt.

Hur är det möjligt att vara så glad för något, och samtidigt så ledsen för något annat? Känslorna tränger inte bort varandra, utan kompletterar varandra, tror jag. Glädjen blir mer glädjefylld när det samtidigt finns sorg, och sorgen är också mer sorglig, men kanske lättare att bära, när det finns glädje också.

Det var mors dag i söndags, och jag ville skriva hur glad jag är över min mamma. Sedan pappa dog är det inte bara en glädje över att hon är hon, utan också en stor glädje och tacksamhet över att hon finns kvar. Jag skrev ändå ingenting, för jag visste inte hur jag skulle formulera mig - min glädje över att få ha mamma, och samtidigt vetskapen om mina kusiners sorg över att deras mamma inte längre finns kvar och min sorg över att det är så. 

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt.

Skyar med solsken och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen allen är av salighet full.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder. Plåga skall vändas i hälsa och hopp,

armodet skrudas i rikaste kläder, svaghet förvandlas i kraft att stå opp.

Ondskan skall stå fängslad i vrå. Allting kan himmelen omskapa så.

(Sv. ps. 269:1 och 5)

I lördags kväll var allt fortfarande lugnt, trots att jag hela eftermiddagen hjälpt maken bygga klart staket runt gräsmattan. E ville inte somna, så han och jag satt och läste böcker tills mina ögon inte klarade att hålla sig uppe längre. Då fick han lägga sig med mig, och han var på sitt allra gosigaste goshumör och klättrade runt på mig och kramades och pussades. Precis som att han anade...

Jag somnade gott, men vaknade vid ett-tiden av att det gjorde ganska ont, tänkte att det började likna något, men fortfarande nog bara var förvärkar. En halvtimme senare trodde jag att det kanske faktiskt började bli dags, och försökte ta tid under en halvtimme - fem eller sex värkar. Inte tillräckligt för att vara säker på att åka till förlossningen, men eftersom det gjorde så vansinnigt ont ringde jag ändå för att kolla.

-Kom du, så kan vi hjälpa dig här, sa den snälla barnmorskan när jag beskrev hur ont det gjorde, så maken började värma kaffe, skrev instruktioner till den stackars kyrkoherden som skulle tvingas jobba istället för honom på söndagen och bredde lite mackor. Sedan ringde vi till vår snälla granne B, som på lördagskvällen kommit upp till oss med sitt nya mobilnummer och sagt att det bara var att ringa om hon behövdes. När jag idag pratade med henne trodde hon att klockan nog var 02.45 när hon fick telefonsamtalet.

G hittade inte bilnyckeln. Jag började tycka att värkarna kom i ett, utan mellanrum och att det tryckte märkligt nedåt, men försökte ändå bädda lite i gästrummet.

-Vi tar lilla bilen istället, sa jag, men det gick inte heller, för den stora stod parkerad så att den lilla inte gick att få fram.

G hittade bilnyckeln, vi gick ut, mötte B på gården och gjorde inte mer än bara nickade hejdå och åkte. G körde snabbt, men jag tyckte att det gick för långsamt. Jag fattade inte vad jag skulle göra. Det gjorde vrålont, något behövde komma ut och det kändes inte alls som att bilen var rätt ställe. Vägen kändes låååång, och då har nog resan till Varberg aldrig gått så snabbt för oss tidigare.

Vi körde direkt fram till akutingången, G sprang in för att hämta en rullstol, men lyckades inte få loss någon, varför jag själv gick in istället.

-Kör och parkera, så går jag till förlossningen, sa jag, och försökte göra som jag sagt. Den dörr jag trodde att jag skulle in igenom var dock låst, så jag fick vända, kände en värk komma och pressade fram till någon innanför akutreceptionsluckan att jag behövde komma till förlossningen NU, innanjag vräkte mig ner på en bänk och vrålade. Det fungerade - på nolltid var de där med en säng och personal från förlossningen. I hissen började de undersöka, utanför hissen kom G ifattspringandes. In i en förlossningssal, och knappt tio minuter senare, 03.29, hade vi en liten son. Effektivt, men brutalt. Vi hann inte riktigt med själva, och ingen annan heller... På mitt patientarmband blev inskrivningstiden 03.40.

När E föddes var vi på förlossningen i närmare 12 h innan han behagade titta ut, och då hade jag haft ont hemma minst lika länge. 12 h innan J föddes byggde jag staket för fullt tillsammans med maken, och var lite småirriterad på att han lät dröja.

J är förstås alldeles underbar, och han gick dessutom igenom barnläkarbesiktningen på första försöket, så eftersom jag också märkligt nog mår riktigt bra kunde vi åka hem till lunch igår. Det känns helt osannolikt, och min tacksamhet vet inga gränser.

I flera år har vi misstänkt att L har någon lätt släng av pollenallergi:

-Precis när vi flyttat till huset hade hon jätterinniga ögon; vi pratade med sjukvårdsupplysningen, men det blev aldrig något mer.

-Några gånger har hennes ögon plötsligt svullnat ihop till springor, för att sedan bli normala efter någon timma igen. Samma där - vi har pratat med sjukvårdsupplysningen, funderat på allergi, men eftersom det hänt så sällan och alltid gått över snabbt har vi inte gjort något mer åt det.

-Sedan hon var liten har hon i långa perioder varit extremt och långvarigt snuvig, även när ingen annan i familjen varit det, men så har även jag haft det, och jag har inga allergier alls (jo, jag är testad mot det mesta för att utreda snuvan).

Så någon gång strax före jul kände L även lite kli i halsen när hon knäckt och ätit hasselnötter. Inte så konstigt tyckte vi - hon kan nog vara lite överkänslig, men värre är det nog inte. Själv blev hon ledsen när hon sedan av mormor förbjöds, eller åtminstone starkt avråddes från, att äta hasselnötter innan hon visste om det var mer än lite känslighet vid stort intag. Vi lovade tösabiten att vi skulle ta med henne till vårdcentralen för att göra ett allergitest, men det är lätt att skjuta upp sådana ickeakuta saker.

I stilla veckan var det rejält varmt. Träden slog ut - L blev dundersnuvig. Det gick liksom inte att tänka bort allergi längre, och jag fick äntligen tummen ur att boka en tid på vårdcentralen. L var ganska munter när vi kom dit och berättade glatt för doktorn om sina ögon, om kliet i halsen och mormors förbud, att hon aldrig känt rinniga ögon när hon träffat djur och andra saker. Sedan berättade doktorn om vilka prover man kunde ta, och jag fick bestämma vad vi ville veta: eftersom hasselnötterna kändes viktigast blev det nödvändigt med ett blodprov från armen, och den tidigare muntra flickan övergick till att gråta. Den stackaren visade sig ha lika knäppa blodådror som sin mor - de syns inte, de flyttar på sig, och det kommer nästan inget blod ur dem. Alltså krävdes stick i båda armarna.

Sedan följde väntan, och under den perioden blev det sommar igen, och vi testade allergimedicin mot L:s snuva - det fungerade!

-Skönt, tänkte jag. Då är hon nog allergisk, och provet och läkarbesöket har inte varit i onödan. (Varför är det alltid så, att jag tror att vi går till doktorn i onödan? Även vi borde ju kunna behöva det ibland...)

Igår ringde läkaren med besked: L är med allra största sannolikhet allergisk mot hasselnötter. Det handlar inte om den sortens allergi där det hjälper att tillaga dem, och är inte den sorten som uppstår som korsallergi med olika pollen. Det är en lömsk allergi, och vi bör vara försiktiga, eftersom det kan uppstå allergichocker och så. Hoppsan! Dessutom visade testet att hon med samma sannolikhet är allergisk mot något som flyger: pollen eller pälsdjur. Dock, hon är inte allergisk mot vare sig mandlar eller paranötter. Maken och jag pratade vid lunchen, och funderade på hur det skulle framföras till det arma barnet som älskar choklad (som ju nästan alltid kan innehålla spår av nötter), nötcreme (som ju består av hasselnötter) och på Lovisadagen varje år erhåller en burk Nutella (med annat ord Hasselnötspålägg) för att hon älskar det.

När vi berättade för L på kvällen bröt hon ihop totalt. Det tog säkert en timma för henne att sansa sig tillräckligt för att kunna gå ut. Hon uppmanade oss att berätta för släkten, och särskilt tala om att hon INTE vill bli påmind om detta tråkiga, och definitivt inte bli utsatt för något som skulle kunna innehålla nötter.

Idag på morgonen frågade L om hon skulle vara allergisk när hon kom till himlen, vilket jag försäkrade henne om att hon inte skulle vara. Vidare undrade hon om det skulle finnas Nutella där...

-Vill du ha Nutella när du kommer till himmelen kommer det säkert att finnas Nutella där, svarade jag.

Det stora projektet kök och övrig nedervåning rullar på. Just nu är det frustrerande för mig att inte kunna göra så mycket som jag vill, och fast jag gör allt jag vill verkar den stora magen satsa på att vara kvar ett tag till. På tisdag ska köket mätas, så då hoppas vi att allt är färdigt, så att man inte behöver känna att det ska göras en massa fler saker innan det nya köket kommer. Det är egentligen två saker kvar: golvet och kickspacen. Det första ligger i sina lådor och väntar bara på att läggas, så det försöker vi nog göra imorgon kväll - en bit i alla fall, så att det går att mäta takhöjd utan att behöva gissa eller räkna ut vad det borde bli. Den andra finns numera i alla fall i vårt hus, men än så länge bara i källaren, och vi har inte fått klart med någon rörmokare om installation av den. Det kan säkert lösa sig, men det är alltid segt med det man inte vet!

Egentligen skulle vi lagt golv igår, men det kom ett annat projekt i vägen - gossen E rymmer. Ett staket är därmed helt nödvändigt! Efter lite rekande, först halvslött och i slutet av veckan väldigt aktivt, bestämde vi oss för ett staket med färdiga sektioner som inte skulle sno hela köksbudgeten, gå att få till hyfsat snyggt och hålla barnet inom det. Vi tyckte att vi hade en ordentlig inköpslista med oss när vi i fredags eftermiddag begav oss till bygghandeln för att handla. Tyvärr hade vi tidspress - G slutade jobbet strax före 17, och släpet vi fick låna i affären skulle vara tillbaka senast 18.45. Tid går snabbt när man ska tänka, lasta, betala och fästa, så naturligtvis hade vi inte lyckats få med allt vi behövde hem. Lördagsförmiddagen gick därmed till ännu en inköpsrunda, och sedan började regnet vräka ner. Ytterligare en runda gjorde oss mindre beroende av elverktyg, och därmed kunde vi äntligen sätta igång, men istället för att ha hunnit med den stora biten vi hade tänkt är det nu enbart staketat en liten, liten bit där E bara rymt en gång. Lär bli veckans kvällsjobb att fixa resten.

Ett projekt har jag lagt ner - jag hade tänkt göra antagningsprov till kantorsutbildning, men då jag fortfarande är så väldigt tjock, fet och allmänt gravid, känns det inte rimligt att fixa det på fredag, oavsett om jag är på BB då eller inte. Det får bli nästa år istället.

V har snäll som hon är tagit ut sin lillebror och hans kako - en bija. Förstår ni inte? Nej, knappt vi heller. Gossen har en svada utan like (nja, den som nu tagit ut honom lät ungefär likadant när hon var ett drygt år), men vad smörjan betyder har inte varit lätt att begripa. Bija visade sig vara bilar, eller fordon av alla slag, och rätt som det var förstod vi att alla uttryck som började med "ja" faktiskt betydde att han ville något. "Ja gacka, ja gung-ga" är en vanlig öppningsreplik på mornarna. Han vill nämligen alltid ut - "TU!" Så häromdagen började han helt plötsligt säga en massa helt begripliga ord, och då blev smörjan också begripligare. Det är vansinnigt roligt att lyssna, diskutera med honom och höra det ena nya ordet efter det andra.

Ett spännande nytillskott i ordfloran är "hajjuja". Detta inflikar han lite då och då under bordsbönen, vilket orsakar många skratt. Sannolikt kommer det från vår kortbordsbön, använd vid något tillfälle nyligen när det var mer panik än vanligt inför maten: "Mat, halleluja! Amen." Igår var gideoniterna i kyrkan och pratade, och vid nattvarden lät någon av dem ett ljudligt "Halleluja" höras, så kanske kan gossebarnet influeras av det till att använda sitt hajjuja ännu oftare.

Att få gå ut är den största lyckan i livet, tycker E. Att gå in är det det absolut värsta som kan hända. "JA TUUUU", gråter han och spjärnar emot allt han kan. Förut hade jag gått ut med honom en stund, men behövde gå in och göra mellanmål. "Ja titaä", sa E och satte sig bestämt i sandlådehögen hos grannarna - det betydde definitivt att han inte tänkte gå in. När jag försökte ta honom la han sig ner i vanlig ordning och gjorde sig hal som en ål, men jag var trots allt starkast. "Kako. Bija." vrålade han när jag släpade hem honom, och jag tänkte än en gång på hur otroligt märkligt det är att han älskar bilar, traktorer och andra saker som låter och går framåt. Inte kan man skylla det på faderskapet, och knappast på systrarna, och inte har vi utsatt honom för extrema mängder pojkleksaker. Nädå, det är Lovisas gamla traktor han älskar att åka på, och den "Kako" han skulle ha med sig från sandlådan är också flickornas gamla. De lekte med den någon liten stund, E släpar den runt halva byn om han får lov.

Så, återstår att ta reda på vad "ädädädujdädudä" och andra haranger betyder. "Dujjuja" är ungefär samma som det vi brukar mena med duscha, tror jag. Det säger han också ofta. Kanske skulle man skaffa en utomhusdusch inom stängsel?