storasyrrans

Diskussionerna inför nästa läsår pågår för fullt, och då handlar det inte bara om arbete resp. föräldraledighet, utan också om huruvida det ska fortsättas med fiolspelandet, om L också ska börja spela piano, om hur givande orkestern egentligen är, om hur många gånger man känner för att köra till sta´n för att någon ska vara med i aktiviteter av något slag, om ridning en gång i månaden ska konkurrera ut något annat, om det är bra att ha flera aktiviteter samma dag etc. Egentligen handlar det bara om en sak: V vill dansa.

Ja, och en sak till, för om V får dansa så vill L gå på drama.

Vid vårt lilla eftermiddagsfika, innan flickorna kommit hem från juniorerna (en av årets veckoåterkommande aktiviteter) diskuterade maken och jag fram och tillbaka, utan att egentligen komma fram till något. Hur många aktiviteter kan en nioåring egentligen ha? G insåg att han inte räknat de saker som händer här i byn - de märks ju inte lika mycket eftersom barnen tar sig dit och hem själva, och när han räknade även dem började han räkna vår familj också till de mer aktivitetshysteriska. Jag tänkte tillbaka, och insåg att det våra flickor håller på med nog är i samma antalsgrad som mina aktiviteter var - och då känns det ändå som att det jag sysslade mest med var pappersdockslek, brevskrivning och läsning.

Jag tror att det lätt blir för mycket, men samtidigt så tänker jag att ska det vara mycket så är det nog ett rätt bra år att ha mycket i trean, för det är innan det hunnit bli massor med läxor, men efter att barnen är så små att de blir supertrötta av allt som händer utanför hemmet. G är mest orolig för att det ska bli för mycket bilkörande, och att alla aktiviteter ska göra att livet blir ett enda stort logistiskt pussel.

Senare idag presenterade jag förslaget att skicka in anmälning för dans resp. drama, och därmed för lång framtid lägga ner alla planer på husdjur. Det skulle kännas som en befrielse!

Lille farbror yngst i familjen har gått och blivit riktigt stor. Idag hittade V honom på femte trappsteget nedifrån, vilket gör projekt "komma på hur vi ska sätta fast grinden nu när trappan går längre än väggen" mer akut. Annars är han en ganska fredlig gosse, och nästan alltid väldigt glad.

En av hans favoritsysselsättningar är lådor av olika slag. I sådana kan man stoppa ner saker, ta upp sakerna, stoppa ner dem igen och sedan ta upp dem igen. I söndags kväll var han med i Slöinge kyrka, och där hittade han roliga fack mellan stolarna. Med viss snits spottade han ut nappen så att den landade i facket, plockade upp den, stoppade i den, plockade upp den, spottade i den o.s.v. Efter en stund satte jag honom ner på golvet och tog av honom skorna för att han skulle kunna leka med dem (kardborrebanden brukar vara intressanta), men då reste han sig raskt och hivade i även skorna i facket. Sedan var det fullt.

Diskmaskinen är en annan favorit, men det är det väl för alla barn. Lämnar man en liten glipa öppen är det kört - då öppnar han själv och plockar sedan ut valda favoriter, alt. lägger sig på mage på luckan och smakar på resterna där. Smaka är något han överhuvudtaget är väldigt förtjust i. Ingen av de andra tre har på samma sätt som J stoppat saker i munnen. Idag åt han schampo,fast det var nog inga större mängder, för anledningen till att han alls kom åt flaskan var att jag lagt den på badkarskanten för att den var slut - men ändå: han hade lite vitt lödder i mungipan och såg strålande glad ut. Det måste ju ändå ha smakat urk! Andra smakfavoriter har varit godis (snott av syskonen), julmust (snodd av E), bulle (mutad med av G) och hamburgare (matad med av sina lata föräldrar).

Idag var G borta hela dagen. J ville inte alls sova på kvällen vid vanlig läggtid, och efter att ha hört honom skrika en längre stund och flera gånger försökt få honom att lugna sig tog jag upp honom. Vi gick ner, och precis då kom G hem. Att se J skina upp så som han gjorde då var en helt fantastisk känsla - nästan bättre än att få det där leendet själv, tror jag...

Det jag egentligen skulle skrivit om när jag skrev sist var något annat än det som kom på pränt, men jag snöade liksom in.

Jag går omkring och grubblar över hur nästa läsår ska se ut. Vi grubblar tillsammans också, och funderar på vad som är rimligt, vad som känns roligt, vad som känns jobbigt och vad vi egentligen vill. Klart är att E börjar på dagis i slutet av augusti. Det blir samma förskola som flickorna gick på, och jag är fast förvissad om att det kommer att bli jättebra på alla sätt och vis. Klart är också att J ska stanna kvar hemma. Han kommer säkert att få börja på dagis tidigare än de andra gjort, men när vi tänkte tanken högt att lämna honom redan i höst kändes det helgalet. Det är ju vår lillskrutt!

För att få fast jobb i kommunen behöver jag jobba lite drygt ett halvår till, och det vore onekligen ganska skönt med ett fast jobb. Samtidigt har det hittills aldrig varit några som helst problem att få sysselsättning och lön; det handlar bara om att vara lite flexibel. Alltså tänker jag att det inte är så akut med den där tillsvidaretjänsten.

G trivs bra med hemmapapperiet, men det är frusterande att de där få timmarna han ska vara i tjänst aldrig räcker till det han behöver göra. Att vara borta från församlingstjänsten mer än ett halvår känns också konstigt, så till hösten ska han nog mest jobba. Hade det bara fungerat med deltid i verkligheten hade vi säkert landat i något slags jobba-lite-var-lösning, men det håller inte. För G skulle det bara bli mindre lön för samma jobb.

Precis före lovet kom min chef och undrade om jag var intresserad av en eventuell tjänst. Ja, verkligen - det skulle vara jätteroligt, men samtidigt är jag stolt över att jag landat i att tycka att det känns riktigt trevligt att tänka sig ett år hemma. Jag som egentligen inte gillar hemmapyssel särskilt mycket tycker att det låter lite mysigt på något vis att gå och skrota hemma ensam med en ettåring. Nästan som semester... P.g.a. allt det där jag skrev i förra inlägget kommer det dessutom inte att behöva vara någon ekonomisk ansträngdhet, och det gör det hela ännu trevligare att tänka på. Fast, bara för säkerhets skull - ifall tristessen skulle angripa mig, jag söker nog ett par högskolekurser, (Jag mår bra av bekräftelsen avklarade kurser med VG ger...) antingen för att utöka behörigheten (en mattekurs) eller mer SVA bara för att det är så roligt.

Jag hade gjort upp en fin ekonomisk plan, men som så många gånger förr visade det sig att jag tänkt fel. Jag gillar att göra onödigt pessimistiska kalkyler, så att man liksom överraskas av att ha pengar över, men det här var lite onödigt.

Det hela handlade om att kunna följa vår egen gamla plan om att barn inte mår dåligt av att slippa dagis tills de börjar närma sig treårsdagen - något som var lätt med tvillingar, men som jag misstänkte skulle bli svårare när man inte fick lika många dagar. Alltså snålade vi rätt hårt med föräldrapenningsdagarna när E var nyfödd. Så föddes J, och man fick tänka om lite - att ha E hemma tills han blir tre var plötsligt plättlätt. Dessutom insåg jag att J skulle vara över ett år och E under tre år utan att vi nyttjade barnomsorg några månader, vilket skulle kunna ge två vårdnadsbidrag på en sammanlagd summa av bara lite mindre än så mycket pengar vi plockat ut från föräldraförsäkringen varje månad. Det kändes som ett skojigt sätt att spara dagar, så jag befallde G att plocka ut så många dagar som möjligt för J nu under våren när han är hemma - för om man ska få ta ut vårdnadsbidrag måste man ha använt en stor del av föräldradagarna.

Det var där det brast. G har snällt tagit ut en hel mängd dagar, men inte räcker det. Det fattas 37 dagar när J fyller ett år. Men, tänkte vi när vi insåg detta: då kan ju jag också ta ut dagar; jag jobbar ju bara 75%, men det gick bara åt typ 12 dagar för att fylla ut till heltid, och ännu mer får jag ju inte ta. Ja, ja. Då får vi väl plocka ut 37 dagar och börja ta vårdnadsbidrag sedan, tänkte jag, men det gick inte heller, för när vi tagit ut 37 dagar, då är det mindre än två månader kvar tills E ska börja på dagis, och man måste ansöka om minst två månaders vårdnadsbidrag för att få något.

Vi gav upp. Det får lösa sig ändå. Som det ser ut nu (om jag har räknat rätt vill säga - och det har jag ju sannolikt inte...) kommer det ändå att lösa sig så att J kan vara hemma åtminstone tills nästa höst, och det får vi kanske vara nöjda med.

Det grämer mig ändå lite, det där med vårdnadsbidraget. Jag tycker att det är så mycket som är så gräsligt tramsigt i hela debatten runt jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, pappamånader och annat. Jag skulle välkomna vem som helst som kan använda vårt uttag av föräldradagar för att visa vem som varit mest hemma med våra barn. Skulle vi lyckats räkna rätt hade jag definitivt skrivit maken som förstahandssökande för vårdnadsbidraget, bara för att jämna till statistiken lite. Vi har våra barn gemensamt, och ekonomin också.